Läsvärt om 9/11 och amerikansk politik

Tio år efter de fruktansvärda terrorattackerna mot USA ägnar medierna stor uppmärksamhet åt terrorattackerna, människors minnen av det som hände, hur terrorattackerna förändrade amerikansk och internationell politik, och analyser av de kortsiktiga och långsiktiga effekterna av terrorattackerna och USAs svar på dem.

New York Times har samlat en rad intressanta artiklar kring detta under rubriken The Reckoning. America and the World a Decade After 9/11. På samma sätt har Washington Post samlat en rad läsvärda artiklar och inlägg kring terrorattackerna och dess konsekvenser under rubriken Remembering 9/11: A Look Back at the September 11th Attacks. Time Magazine har å sin sida valt att fokusera mer på enskilda individer som spelade olika roller och hade betydelse i samband med terrorattackerna, från tidigare presidenten George W. Bush till enskilda räddningsmän som arbetade med att rädda människor från World Trade Center och enskilda medborgare som förlorade anhöriga. Deras specialreportage går under rubriken Beyond 9/11. Portraits of Resilience.

Vid sidan av dessa artiklar och reportage publicerade Washington Post igår en mycket intressant artikel, skriven av Dan Balz, om Tea Party-rörelsen. Rubriken är What the tea party is – and isn´t, och kan starkt rekommenderas om man är intresserad av tea party-rörelsen eller amerikansk politik i allmänhet.

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

I Cardiff för konferens om journalistiken och dess framtid

Nu har jag precis kommit till Cardiff, där jag under de kommande dagarna ska delta på forskarkonferensen Future of Journalism. Konferensen arrangeras av Cardiff School of Journalism, Media and Cultural Studies tillsammans med tidskrifterna Journalism Studies och Journalism Practice, allt under ledning av Bob Franklin. Trots att det bara är tredje gången som konferensen anordnas beskrivs den ofta som den viktigaste internationella forskarkonferensen med fokus på journalistiken. Det ska därför bli mycket intressant att delta.

På konferensen ska jag presentera ett paper skrivet tillsammans med Michael Karlsson (Karlstads universitet) och David Nicolas Hopman (Syddansk universitet) som handlar om hur svenska journalister ser olika faktorers betydelse när redaktionerna värderar och väljer ut  som ska bli nyheter. Titeln är Determinants of News Content. Comparing Journalists’ Perceptions of the Normative and the Actual Impact of Different Event Properties When Deciding What’s News. Studien bygger på en enkätundersökning bland svenska journalister, där de bland annat fick ta ställning till hur stor betydelse de anser att olika faktorer faktiskt har för vad som blir nyheter, respektive hur stor betydelse samma faktorer borde ha för vad som blir nyheter.

Kärnan i undersökningen är därmed spänningen mellan den faktiska och normativa betydelsen av olika faktorer i nyhetsvärderingen och vid nyhetsurvalet. Resultaten visar att det många gånger finns klara skillnader mellan vad svenska journalister anser har respektive bör ha betydelse vid urvalet av nyheter. Inte minst anses ”att händelsen ökar människors insikter och kunskaper” och ”att händelsen gör människor medvetna om missförhållanden i samhället” ha mindre betydelse än vad de borde ha. När det gäller faktorer som har större betydelse än vad de borde ha toppas listan av ”att händelsen intresserar redaktionsledningen”, ”att händelsen är billig att bevaka”, och ”att händelsen handlar om kända personer/organisationer”. Allt enligt svenska journalister.

Vid sidan av att presentera den egna undersökningen ska det bli intressant att lyssna på presentationen av en rad andra papers. Det kommer även att ordnas ett särskilt seminarium kring News of the World och avlyssningsskandalen, vilket ska bli mycket intressant. Allt som allt ser jag därför fram emot några intressanta och lärorika dagar.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Lästa böcker i augusti

En ny månad är slut och det är dags att sammanfatta vilka böcker jag läste under föregående månad. Den här gången spretade nog valet av böcker ännu mer än brukligt. Förutom att jag i vanlig ordning läste mer facklitteratur än skönlitteratur hann jag även läsa en del mer debattorienterad samhällslitteratur. Det var givande, och inte minst Bengt Göranssons Tankar om politik var läsvärd. De två bästa böckerna var dock Pablo Boczkowski’s News at Work och Natalie Jomini Stroud’s Niche News, vilka jag har tipsat om tidigare. Jag är övertygad om att båda böckerna kommer få ett betydande inflytande inom forskningen på respektive områden. För första gången finns det därför skäl att utse två böcker som ”månadens bok”. De böcker jag läste under augusti var sammanfattningsvis:

– Niklas Ekdal (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Per Albin Hansson. Albert Bonniers förlag.

– Pablo J. Boczkowski (2010). News at Work. Imitation in an Age of Information Abundance. University of Chicago Press.

– Bengt Göransson (2010). Tankar om politik. Ersatz förlag.

– Barbara Ehrenreich (2011). Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Leopard förlag.

– Kent Asp (2011). Mediernas prestationer och betydelse. Valet 2010. JMG/Göteborgs universitet.

– Håkan Tribell (red) (2011). Borgerlig framtid. 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer. Timbro.

– Lotta Gröning (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Axel Pehrsson-Bramstorp. Albert Bonniers förlag.

– Rolf Alsing (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Tage Erlander. Albert Bonniers förlag.

– Natalie Jomini Stroud (2011). Niche News. The Politics of News Choice. Oxford University Press.

– Carl-Johan Vallgren (2010). Kunzelmann & Kunzelmann. Månpocket.

– Philippe J. Maarek (2011). Campaign Communication and Political Marketing. Wiley-Blackwell.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”Niche News” av Natalie Jomini Stroud (2011)

Under de senaste decennierna har medielandskapen världen genomgått flera omvälvande förändringar, där den minsta gemensamma nämnaren har varit ett ständigt ökande medieutbud. Redan på 1970-talet skrev den norske sociologen Gudmund Hernes om att det fanns ett överskott på information och underskott på uppmärksamhet, och det var före avregleringen av etermedierna och före Internets framväxt och genombrott. Sedan dess har obalansen mellan utbudet på information och tillgången till människors uppmärksamhet bara ökat.

Ju större medieutbudet är, desto mer selektiva måste vi vara när det gäller vilken information vi exponerar oss för, uppmärksammar, och lägger på minnet. Dessa selektivitetsprocesser påverkar samtidigt våra verklighetsuppfattningar likväl som våra åsikter och i förlängningen våra handlingar. Medieutvecklingen har därför bidragit till ett förnyat forskarintresse kring den selektiva informationsinhämtningen och informationsbearbetningen, samt dess konsekvenser för medierna, politiken och demokratin.

Det senaste bidraget i litteraturen kring den selektiva exponeringen och uppmärksamheten samt dess konsekvenser kommer från Natalie Jomini Stroud, som precis har publicerat den mycket läsvärda boken Niche News. The Politics of News Choice (Oxford University Press, 2011). Skriven i ett amerikanskt sammanhang fokuserar boken framförallt på betydelsen av partisan selectivity, det vill säga att människor väljer nyhetsmedier utifrån partipolitiska värderingar och åsikter. Tre frågor står i fokus för hennes undersökningar:

(1) To what extent do citizens’ political beliefs guide their news selection?

(2) What leads people to select news on the basis of their political beliefs?

(3) What are the consequenes of partisan selective exposure?

På en mycket övergripande nivå visar resultaten att partipolitiska åsikter och värderingar, för en växande grupp amerikaner, faktiskt har betydelse för vilka medier de tar del av. I kombination med en ökad politisering av medier som Fox News och MSNBC leder detta till självförstärkande spiraler, där fler amerikaner tar del av olika medier, vilket leder till att deras verklighetsuppfattningar skiljer sig allt mer åt, vilket leder till ökad polarisering, vilket leder till ökat politiskt deltagande bland de som har de starkaste och mest engagerade åsikterna, vilket hänger samman med (ökad) partipolitisk selektivitet…

Medieutvecklingen hänger därmed nära samman med den ökade polariseringen av amerikansk politik under de senaste 10-15 åren, vilken på många sätt har förlamat USAs förmåga att fatta svåra men långsiktigt viktiga beslut. Det visar inte minst sommarens debatt kring höjningen av skuldtaket, vilken bidrog till att USAs kreditvärdighet sänktes vilket i sin tur triggade en ny nedgång i ekonomin. Även Tea Party-rörelsens framväxt hänger nära samman med medieutvecklingen och kombinationen av partipolitiserade medier och partipolitiserad mediekonsumtion.

Oavsett de politiska konsekvenserna, som även beror på många andra faktorer som varierar mellan länder, tvingar det växande medieutbudet fram en ökad selektivitet när det gäller vilken information vi exponerar oss för och uppmärksammar. Därmed har det blivit allt viktigare att förstå hur olika selektivitetsprocesser fungerar.

I det perspektivet är Niche News mycket välkommen. Genomgående är den mycket välskriven samtidigt som den bygger på gedigen forskning. Den bör därför vara av intresse inte bara för dem som intresserar sig för hur just politiska åsikter och värderingar påverkar vilken information vi exponerar oss för och uppmärksammar, utan också för dem som på en mer generell nivå intresserar sig för hur olika selektivitetsprocesser fungerar.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Tidskriftsartikel om professionaliseringen av politiska kampanjer kan nu laddas ner

Nu har jag lagt ut en ny tidskriftsartikel för nedladdning. Titeln är Selective Professionalization of Political Campaigning: A Test of the Party-Centred Theory of Professionalized Campaigning in the Context of the 2006 Swedish Election, och ursprungligen publicerades den i Political Studies för cirka två år sedan. Som titeln beskriver handlar artikeln om professionaliseringen av politiska valkampanjer, och i artikeln testar jag en specifik teori om professionaliseringen av politiska valkampanjer i particentrerade – till skillnad från kandidatcentrerade – demokratier. För att citera artikelns abstract:

During the last few decades, political campaigns appear to have become increasingly professionalised. However, at present most of the evidence for the professionalisation of political campaigning comes from countries such as the United States and Britain, and there is less evidence with regard to countries with party-centred systems, proportional elections and multiple parties. Moreover, there is a noticeable lack of systematic and comparative research on the extent to which political campaigns have become profes- sionalised. At present, the only theory of professionalised campaigning that has been operationalised to allow systematic comparisons is the party-centred theory of professionalised campaigning. However, so far it has only been applied once. Thus the usefulness and validity of the theory remains largely unclear. Against this background, the purpose of this study is to elaborate on the party-centred theory of professionalised campaigning, and to test this theory in the context of the 2006 Swedish election.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Om hur informationssamhället riskerar göra oss mindre kloka

Det brukar sägas att vi lever i ett informationssamhälle, vilket vid närmare eftertanke inte stämmer. Snarare lever vi i ett andrahands-, tredjehands-, fjärdehands- eller femtehandsinformationssamhälle. Det mesta av det vi tror oss veta är sådant vi hört, läst eller sett via andra, som i sin tur har fått reda på det via andra. Informationen färdas, men den förändras också på vägen.

Samtidigt är information och kunskap inte samma sak. För att information ska förvandlas till kunskap måste informationen bearbetas och processas. Det kräver att vi tänker kring informationen och försöker integrera den med tidigare inhämtad kunskap och information. Tack vare explosionen av informationsmängden kanske vi är mer informerade än någonsin förr, men det betyder inte nödvändigtvis att vi är klokare än förr.

Det kan till och med vara tvärtom. Det kan ske exempelvis om vi inte inser skillnaden mellan information och kunskap, eller om känslan att vara informerad ställer sig i vägen för fortsatt informations- och kunskapssökande, eller om själva informationsmängden försvagar vår mentala vilja, energi och förmåga att bearbeta information och omvandla den till kunskap och idéer.

Om detta handlar en mycket intressant och tankvärd artikel i senaste New York Times Sunday Review, skriven av Neil Gabler. Rubriken är The Elusive Big Idea. I artikeln skriver författaren bland annat:

We live in the much vaunted Age of Information. Courtesy of the Internet, we seem to have immediate access to anything that anyone could ever want to know. We are certainly the most informed generation in history, at least quantitatively. There are trillions upon trillions of bytes out there in the ether — so much to gather and to think about.

And that’s just the point. In the past, we collected information not simply to know things. That was only the beginning. We also collected information to convert it into something larger than facts and ultimately more useful — into ideas that made sense of the information. We sought not just to apprehend the world but to truly comprehend it, which is the primary function of ideas. Great ideas explain the world and one another to us.

Och han fortsätter:

The collection itself is exhausting: what each of our friends is doing at that particular moment and then the next moment and the next one; who Jennifer Aniston is dating right now; which video is going viral on YouTube this hour; what Princess Letizia or Kate Middleton is wearing that day. In effect, we are living within the nimbus of an informational Gresham’s law in which trivial information pushes out significant information, but it is also an ideational Gresham’s law in which information, trivial or not, pushes out ideas.

We prefer knowing to thinking because knowing has more immediate value. It keeps us in the loop, keeps us connected to our friends and our cohort. Ideas are too airy, too impractical, too much work for too little reward. Few talk ideas. Everyone talks information, usually personal information. Where are you going? What are you doing? Whom are you seeing? These are today’s big questions.

/…/

We have become information narcissists, so uninterested in anything outside ourselves and our friendship circles or in any tidbit we cannot share with those friends that if a Marx or a Nietzsche were suddenly to appear, blasting his ideas, no one would pay the slightest attention, certainly not the general media, which have learned to service our narcissism.

What the future portends is more and more information — Everests of it. There won’t be anything we won’t know. But there will be no one thinking about it.

Detta är verkligen värt att tänka över, i ordet egentliga bemärkelse. Genom historien har framtiden formats inte genom information, utan genom tankeprocesser som genererat kunskap och idéer: kunskap och idéer som har kunnat prövas och debatteras, vilket i sin tur vidareutvecklat tanke- och idéprocesserna. För en fortsatt utveckling av våra samhällen, och för att vi ska kunna möta nutida och framtida utmaningar, behöver det finnas både utrymme och efterfrågan inte bara på information, utan också på genuin kunskap och nya idéer.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

På plats i Zürich, redo för höstens skrivprojekt

Nu har jag landat i Zürich, där jag ska tillbringa de kommande fem månaderna som gästprofessor vid Institute of Mass Communication and Media Research vid University of Zürich. Jag har flyttat in i lägenheten där jag ska bo, fått mitt kontor och ordnat med uppehållstillståndet, och kan nu börja fokusera på själva arbetet.

Under hösten kommer en stor del av tiden att ägnas åt undervisningen på de två masterkurser jag kommer att vara ansvarig för, men därutöver väntar en intensiv höst forskningsmässigt. Alla pusselbitar är inte helt på plats ännu, men till de projekt jag kommer att arbeta med hör:

* En reviderad upplaga av antologin Medierna och demokratin, tillsammans med Lars Nord

* Tillsammans med Spiro Kiousis har jag påbörjat arbetet med en kommande antologi med arbetstiteln Political Public Relations in the 2012 Presidential Election. 

* Tillsammans med Lars Nord har jag också påbörjat arbetet med en bok om den politiska kommunikationen i valet 2010, som en uppföljare till boken Väljarna, partierna och medierna.

* Under hösten ska jag även skriva två kapitel till den kommande boken Handbook of Political Communication. Det ena kapitlet ska jag skriva själv, och det ska handla om Election Campaigning. Det andra kapitlet ska jag skriva tillsammans med Spiro Kiousis, och det ska handla om Political Public Relations.

Till dessa böcker och kapitel kommer ett antal papers, plus fortsatt arbete kring ett forskningsprojekt om Finanskrisen. Allt detta kommer att bli mycket spännande – och utmanande att klara av.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Den amerikanska skuldkrisens politiska rötter

Under de senaste veckorna har den amerikanska debatten kring en höjning av skuldtaket och om den amerikanska skuldkrisen fått stort utrymme i medierna. Till sist lyckades Demokrater och Republikaner enas om en kompromiss, och skuldtaket kunde höjas innan den slutliga deadlinen den 2 augusti. Vare sig marknaderna eller det amerikanska folket var dock nöjda. I lördags sänktes USAs kreditbetyg för första gången i historien, och opinionsundersökningar visar ett stort missnöje bland amerikanerna. Det missnöjet drabbar alla inblandade parter, men framförallt kongressen. För att citera New York Times:

A record 82 percent of Americans now disapprove of the way Congress is handling its job — the most since The Times first began asking the question in 1977, and even more than after another political stalemate led to a shutdown of the federal government in 1995.

More than four out of five people surveyed said that the recent debt-ceiling debate was more about gaining political advantage than about doing what is best for the country. Nearly three-quarters said that the debate had harmed the image of the United States in the world. Republicans in Congress shoulder more of the blame for the difficulties in reaching a debt-ceiling agreement than President Obama and the Democrats, the poll found. The Republicans compromised too little, a majority of those polled said. All told, 72 percent disapproved of the way Republicans in Congress handled the negotiations, while 66 percent disapproved of the way Democrats in Congress handled negotiations.

The public was more evenly divided about how Mr. Obama handled the debt ceiling negotiations: 47 percent disapproved and 46 percent approved.

Att kritiken mot Republikanerna är hårdare än mot Demokraterna eller president Obama är på alla sätt befogat. Det visar sig av en artikel i dagens Washington Post, som kartlägger det politiska spelet på den republikanska sidan. Vad artikeln bland annat visar är att det var en mycket medveten strategi från Republikanerna att använda behovet av att höjda skuldtaket som ett utpressningsmedel för att pressa fram nedskärningar. Deras mål var inte att höjda skuldtaket, eller att undvika en skuldkris. Deras mål var att tvinga fram största möjliga nedskärningar, och därmed var deras vilja att kompromissa mycket begränsad. Det gäller hela partiet, om än framförallt de som valts med stöd av Tea Party-rörelsen.

Om Republikanerna hade styrts av en genuin övertygelse om behovet av att minska USAs skulder skulle detta ha varit befogat, men om det hade varit vägledande hade de inte sagt nej till alla skattehöjningar. Dessutom visar en tidigare genomgång i bland annat Washington Post att det amerikanska skuldberget framförallt skapades under republikanskt styre:

The biggest culprit, by far, has been an erosion of tax revenue triggered largely by two recessions and multiple rounds of tax cuts. Together, the economy and the tax bills enacted under former president George W. Bush, and to a lesser extent by President Obama, wiped out $6.3 trillion in anticipated revenue. That’s nearly half of the $12.7 trillion swing from projected surpluses to real debt. Federal tax collections now stand at their lowest level as a percentage of the economy in 60 years.

Big-ticket spending initiated by the Bush administration accounts for 12 percent of the shift. The Iraq and Afghanistan wars have added $1.3 trillion in new borrowing. A new prescription drug benefit for Medicare recipients contributed another $272 billion. The Troubled Assets Relief Program bank bailout, which infuriated voters and led to the defeat of several legislators in 2010, added just $16 billion — and TARP may eventually cost nothing as financial institutions repay the Treasury.

Obama’s 2009 economic stimulus, a favorite target of Republicans who blame Democrats for the mounting debt, has added $719 billion — 6 percent of the total shift, according to the new analysis of CBO data by the nonprofit Pew Fiscal Analysis Initiative. All told, Obama-era choices account for about $1.7 trillion in new debt, according to a separate Washington Post analysis of CBO data over the past decade. Bush-era policies, meanwhile, account for more than $7 trillion and are a major contributor to the trillion-dollar annual budget deficits that are dominating the political debate.

Givet den här bakgrunden saknar Republikanerna trovärdighet när de hävdar att Demokraterna och president Obama är ansvariga för den amerikanska statsskuldens storlek, och när de hävdar att deras viktigaste mål är att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är inte att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är att sänka skatterna, skära ner statsutgifterna, och att försvaga den federala regeringen. Därför är deras vilja att kompromissa för att nå politiska lösningar minimal till obefintlig. Därför är de villiga att använda de utpressningsmedel som finns i form av formaliserade krav på höjningar av skuldtaket och annat. Därför är de villiga att riskera en ny ekonomisk nedgång i kölvattnet av att USAs kreditbetyg nu har sänkts.

Detta är viktigt att ha i åtanke när den amerikanska skuldkrisen diskuteras. Det handlar egentligen inte om en ekonomisk skuldkris, även om skulderna långsiktigt måste ned genom en kombination av minskade utgifter och höjda skatter. Det handlar om en politiskt framkallad kris. Den kommer inte att kunna lösas så länge Republikanerna har majoritet i antingen Representanthuset eller senaten, eller så länge Republikanerna styrs av nuvarande, ideologiskt hårdföra, ledning och Tea Party-rörelsens agenda.

Hoppet står därför antingen till en försvagning av Republikanerna och/eller Tea Party-rörelsen, eller till att en ny generation av mer moderata Republikaner vinner ökat inflytande inom Republikanerna. Sannolikheten för att mer moderata krafter ska ta över Republikanerna är dock mycket liten. Det främsta hoppet står därför till ökade framgångar för Demokraterna och president Obama vid nästa års val.

– – – – – – – – – – –

(Läs gärna även Peter Wolodarski’s ledarkrönika i Dagens Nyheter idag på samma tema: den är mycket läsvärd. DS.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Reinfeldts tystnad gynnar främlingsfientliga krafter

När det som inte sägs är lika viktigt eller viktigare än det som sägs, då talar tystnaden högre än ord. Ett bra exempel på det är dagens debattartikel i Dagens Nyheter av Fredrik Reinfeldt och hans danske respektive finske statsministerkollega Lars Lökke Rasmussen och Jyrki Katainen. Rubriken är ”Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen”, och artikeln ska ses som de tre statsministrarnas gemensamma reaktion på terrorattackerna i Norge.

I artikeln försöker statsministrarna måla upp bilden av djup nordisk gemenskap. I inledningen skriver de:

De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratisk värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.

Den bild som ges är inte bara att de nordiska länderna delar samhällsmodell, utan också att den samhällsmodellen är överlägsen andra länders. Både implicit och explicit spelar de på en gammal nordisk mytologi, samtidigt som de formulerar och försöker ta ägandeskap över vad som kan kallas samnordisk nationalism eller patriotism. I direkt anslutning till citatet ovan skriver statsministrarna att ”Allt detta ska vi vara stolta över. Men mot just detta riktades attackerna i Norge fredagen den 22 juli”.

I det sammanhanget är tystnaden talande. Tystnaden är talande för det första därför att statsministrarna inte lyfter fram religionsfrihetens och toleransens betydelse som del av ”den nordiska modellen”, och för det andra därför att statsministrarna helt förbigår intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse för terrorattackerna. De framställer terrorattackerna som om de uteslutande vore riktade mot den nordiska samhällsmodellen, och genom sin tystnad som om intolerans, nationalism, rasism, främlingsfientlighet och islamofobi inte hade någon betydelse för Anders Behring Breviks attacker.

Det är ingen slump. Debattartiklar av det här slaget är noga genomtänkta. Därför kan tystnaden bara tolkas som ett medvetet försök att tona ner intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse, trots alla bevis på att detta var centrala drivkrafter i Anders Behring Breiviks handlande. Det är snubblande nära historieförfalskning genom förtigande.

Frågan är varför. Oavsett svaret riskerar statsministrarnas artikel spela de nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partierna och organisationerna i händerna. Ända sedan terrorattackerna har de försökt minimera de politiska åsikternas betydelse för attackerna. Strategin har varit att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen”. (se även tidigare inlägg)

När Reinfeldt och hans statsministerkollegor helt förbigår betydelsen av Anders Behring Breiviks nationalistiska, främlingsfientliga och islamofobiska åsikter för terrorattackerna gör de de enklare för Sverigedemokraterna och andra att hävda att den främlingsfientliga och invandringskritiska retoriken inte kan kopplas till terrorattackerna, och därmed att deras retorik inte bär något som helst ansvar för det som skedde.

Som om detta inte vore nog avstår statsministrarna helt från att ta upp vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans. I artikeln skriver de att tre delar är ”särskilt viktiga” i det fortsatta arbetet med att värna den nordiska modellen: ”Vi ska fortsätta bejaka och uppmuntra ungas samhällsengagemang”, ”De nordiska regeringarna måste också, tillsammans med våra myndigheter, fortsätta göra våra länder säkrare”, och ”Vi ska också minnas att våra välfärdsmodeller inte bara vilar på statens ansvar för sina medborgare, utan också på allas vårt delade ansvar för varandra”.

Inte ett ord sägs om vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och intolerans. Inte ett ord sägs om vikten av att värna religionsfriheten och att respektera människors olikheter. Inte ett ord sägs om vikten av att ta strid med de politiska partier och organisationer som spelar på människors främlingsfientlighet eller rädslor för det som upplevs som främmande.

Därmed riskerar Reinfeldts och hans statsministerkollegors tystnad att gynna nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partier och organisationer. Frågan är återigen: Varför?

– – – – – – – – – – – – – – – –

Update: Efter synpunkter som jag fått efter att det här inlägget publicerades vill jag förtydliga att kritiken mot Fredrik Reinfeldt gäller just debattartikeln tillsammans med statsministerkollegorna från Danmark och Finland. I andra sammanhang har Reinfeldt varit mycket tydlig, och inlägget ovan ska absolut inte tolkas som en generell kritik av Reinfeldt.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”News at Work” av Pablo J. Boczkowski (2010)

Att digitala medier har förändrat förutsättningarna för medierna och journalistiken råder det inget tvivel om, men än så länge råder oklarhet om exakt hur de har förändrat den traditionella journalistiken, vad som utmärker nätjournalistiken, och om hur nätjournalistiken förhåller sig till den traditionella journalistiken. Det finns många åsikter på området, men färre systematiska vetenskapliga undersökningar (med en del viktiga internationella och svenska undantag).

I ljuset av detta är Pablo J. Boczkowski’s nya bok News at Work. Imitation in an Age of Information Abundance (University of Chicago Press) mycket välkommen. Det är utan tvekan den bästa bok jag läst så här långt som handlar om nätjournalistiken. Boken bygger på såväl etnografiska studier som innehållsanalyser och publikstudier, och i boken undersöker författaren både hur nätjournalistiken produceras, vad som utmärker både den traditionella journalistiken och nätjournalistiken i de undersökta medierna, och hur publiken konsumerar och ser på nätjournalistiken. Detta breda angreppsätt lyfter i sig boken från de flesta andra, och till detta kommer en mycket sofistikerad och teoridriven analys samtidigt som boken är skriven på ett överlag lättillgängligt sätt.

Det finns flera intressanta resultat i boken som skulle kunna lyftas fram, men det kanske mest intressanta handlar om ”the paradox of abundance”. Vad Boczkowski visar är att mångfalden i medierna – framförallt i nätjournalistiken – faktiskt har minskat trots att informationsmängden i samhället har ökat. Detta beror på flera faktorer, men inte minst viktigt är det upplevda kravet på ständigt uppdaterade nyheter. Det har gjort att medierna i allt större utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråerna och konkurrenterna, och att de i allt högre utsträckning imiterar konkurrenterna. Parallellt med detta har de finansiella och tidsmässiga resurserna för egen och grävande journalistik minskat. Trots att det finns mer information tillgänglig än kanske någonsin förr, och trots förutsägelser om en allt mer fragmenterad medieagenda, tyder Boczkowski’s resultat på en allt mer homogen och likriktad nyhetsagenda.

I boken finns det många andra intressanta resultat – och en mer nyanserad analys än vad det finns utrymme för här – och den bör vara av stort intresse för alla som arbetar med, intresserar sig för, studerar eller forskar kring journalistiken och dess utveckling i allmänhet, och nätjournalistiken och dess utveckling i synnerhet. Den bör också vara av stort intresse för alla som forskar kring mediernas dagordningsmakt och hur den har förändrats av medieutvecklingen. Det är ett mycket imponerande arbete, och det skulle förvåna mig mycket om boken inte kommer att räknas som en av de viktigaste på området.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar