Under de senaste veckorna har den amerikanska debatten kring en höjning av skuldtaket och om den amerikanska skuldkrisen fått stort utrymme i medierna. Till sist lyckades Demokrater och Republikaner enas om en kompromiss, och skuldtaket kunde höjas innan den slutliga deadlinen den 2 augusti. Vare sig marknaderna eller det amerikanska folket var dock nöjda. I lördags sänktes USAs kreditbetyg för första gången i historien, och opinionsundersökningar visar ett stort missnöje bland amerikanerna. Det missnöjet drabbar alla inblandade parter, men framförallt kongressen. För att citera New York Times:

A record 82 percent of Americans now disapprove of the way Congress is handling its job — the most since The Times first began asking the question in 1977, and even more than after another political stalemate led to a shutdown of the federal government in 1995.

More than four out of five people surveyed said that the recent debt-ceiling debate was more about gaining political advantage than about doing what is best for the country. Nearly three-quarters said that the debate had harmed the image of the United States in the world. Republicans in Congress shoulder more of the blame for the difficulties in reaching a debt-ceiling agreement than President Obama and the Democrats, the poll found. The Republicans compromised too little, a majority of those polled said. All told, 72 percent disapproved of the way Republicans in Congress handled the negotiations, while 66 percent disapproved of the way Democrats in Congress handled negotiations.

The public was more evenly divided about how Mr. Obama handled the debt ceiling negotiations: 47 percent disapproved and 46 percent approved.

Att kritiken mot Republikanerna är hårdare än mot Demokraterna eller president Obama är på alla sätt befogat. Det visar sig av en artikel i dagens Washington Post, som kartlägger det politiska spelet på den republikanska sidan. Vad artikeln bland annat visar är att det var en mycket medveten strategi från Republikanerna att använda behovet av att höjda skuldtaket som ett utpressningsmedel för att pressa fram nedskärningar. Deras mål var inte att höjda skuldtaket, eller att undvika en skuldkris. Deras mål var att tvinga fram största möjliga nedskärningar, och därmed var deras vilja att kompromissa mycket begränsad. Det gäller hela partiet, om än framförallt de som valts med stöd av Tea Party-rörelsen.

Om Republikanerna hade styrts av en genuin övertygelse om behovet av att minska USAs skulder skulle detta ha varit befogat, men om det hade varit vägledande hade de inte sagt nej till alla skattehöjningar. Dessutom visar en tidigare genomgång i bland annat Washington Post att det amerikanska skuldberget framförallt skapades under republikanskt styre:

The biggest culprit, by far, has been an erosion of tax revenue triggered largely by two recessions and multiple rounds of tax cuts. Together, the economy and the tax bills enacted under former president George W. Bush, and to a lesser extent by President Obama, wiped out $6.3 trillion in anticipated revenue. That’s nearly half of the $12.7 trillion swing from projected surpluses to real debt. Federal tax collections now stand at their lowest level as a percentage of the economy in 60 years.

Big-ticket spending initiated by the Bush administration accounts for 12 percent of the shift. The Iraq and Afghanistan wars have added $1.3 trillion in new borrowing. A new prescription drug benefit for Medicare recipients contributed another $272 billion. The Troubled Assets Relief Program bank bailout, which infuriated voters and led to the defeat of several legislators in 2010, added just $16 billion — and TARP may eventually cost nothing as financial institutions repay the Treasury.

Obama’s 2009 economic stimulus, a favorite target of Republicans who blame Democrats for the mounting debt, has added $719 billion — 6 percent of the total shift, according to the new analysis of CBO data by the nonprofit Pew Fiscal Analysis Initiative. All told, Obama-era choices account for about $1.7 trillion in new debt, according to a separate Washington Post analysis of CBO data over the past decade. Bush-era policies, meanwhile, account for more than $7 trillion and are a major contributor to the trillion-dollar annual budget deficits that are dominating the political debate.

Givet den här bakgrunden saknar Republikanerna trovärdighet när de hävdar att Demokraterna och president Obama är ansvariga för den amerikanska statsskuldens storlek, och när de hävdar att deras viktigaste mål är att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är inte att minska statsskulden. Republikanernas viktigaste mål är att sänka skatterna, skära ner statsutgifterna, och att försvaga den federala regeringen. Därför är deras vilja att kompromissa för att nå politiska lösningar minimal till obefintlig. Därför är de villiga att använda de utpressningsmedel som finns i form av formaliserade krav på höjningar av skuldtaket och annat. Därför är de villiga att riskera en ny ekonomisk nedgång i kölvattnet av att USAs kreditbetyg nu har sänkts.

Detta är viktigt att ha i åtanke när den amerikanska skuldkrisen diskuteras. Det handlar egentligen inte om en ekonomisk skuldkris, även om skulderna långsiktigt måste ned genom en kombination av minskade utgifter och höjda skatter. Det handlar om en politiskt framkallad kris. Den kommer inte att kunna lösas så länge Republikanerna har majoritet i antingen Representanthuset eller senaten, eller så länge Republikanerna styrs av nuvarande, ideologiskt hårdföra, ledning och Tea Party-rörelsens agenda.

Hoppet står därför antingen till en försvagning av Republikanerna och/eller Tea Party-rörelsen, eller till att en ny generation av mer moderata Republikaner vinner ökat inflytande inom Republikanerna. Sannolikheten för att mer moderata krafter ska ta över Republikanerna är dock mycket liten. Det främsta hoppet står därför till ökade framgångar för Demokraterna och president Obama vid nästa års val.

– – – – – – – – – – –

(Läs gärna även Peter Wolodarski’s ledarkrönika i Dagens Nyheter idag på samma tema: den är mycket läsvärd. DS.