Idag presenterade Statistiska Centralbyrån sin stora partisympatiundersökning. Enligt den leder de rödgröna med 50,2 procent mot 44,2 procent för de borgerliga partierna. Detta stämmer väl med vad andra undersökningar tidigare under våren visade, men sämre med senare tids opinionsundersökningar som visar att opinionen skiftat och att den borgerliga alliansen leder. Detta väcker återigen frågan om vem man ska tro på.
Som alltid är svaret att vi inte vet säkert. Vad som är centralt i det här sammanhanget är samtidigt att tidsperioderna som de olika opinionsundersökningarna har genomförts skiljer sig åt. När det gäller SCB:s stora undersökning – totalt sett omfattade den över 9000 personer – genomfördes den under perioden 28 april till den 30 maj, och 70 procent av intervjuerna genomfördes före den 16 maj.
Detta kan jämföras med den senaste undersökningen från TV4/Novus Opinion, i vilken de rödgröna partierna fick 46,4 procent och den borgerliga alliansen 47,0 procent. Den undersökningen genomfördes under perioden 25 maj till 7 juni. Det kan också jämföras med den senaste undersökningen från Expressen/Demoskop, i vilken den borgerliga alliansen fick 50,9 procent mot 44,3 procent för de rödgröna. Den undersökningen genomfördes under perioden 26 maj till 2 juni.
Detta talar för att tidsfaktorn troligen är den viktigaste förklaringen till skillnaden mellan SCB:s och andras opinionsundersökningar. Hur stor betydelse tidsfaktorn har är emellertid en öppen fråga, och som alltid bör man vara försiktig med att dra för stora växlar på enskilda undersökningar.
Det enda som är helt säkert är att opinionsläget inför höstens riksdagsval är mycket öppet. Därmed kommer valkampanjerna – och mediernas bevakning av dem – få en avgörande betydelse för valresultatet.
Call for Papers: Doctoral Workshop on September 21st, 2010 Preceding the 4th International CSR Conference at the Humboldt-University of Berlin.
Inaugurated in 2004 as a platform for multi-stakeholder dialogue, the Humboldt-University CSR conference series has established itself as the world’s premier international forum for exploring the global themes of corporate social responsibility (CSR) and sustainability in all their various dimensions.
This year’s doctoral workshop will particularly address interdisciplinary research in the fields of sustainability and CSR in a globalized context. We are inviting PhD candidates from social sciences, law, business sciences and economics as well as from natural sciences and engineering to engage in a dialogue on solutions for global challenges of sustainability and CSR.
Proposals may address the scientific topics listed below but do not necessarily have to be limited to these. Rather they should investigate subjects representing cutting edge fields of research. Particularly appreciated will be projects which incorporate cooperation with non-academic actors or institutions from the business or the NGO sector as well as the political sphere. Related research areas include:
■ Sustainable supply chain management,
■ Sustainable energies, climate change and carbon footprint strategies,
■ New forms of multi-stakeholder governance and the legitimacy and effectiveness of global CSR standards,
■ Sustainable production technologies in developing countries and countries of transition,
■ Social entrepreneurship and social business,
■ Sustainable urban planning and the responsible metropolis,
■ Responsible leadership.
The workshop offers PhD candidates a unique possibility to present and discuss their research projects in an inspiring academic community of both fellow PhD students and experienced researchers. The friendly and supportive atmosphere will allow students to improve their academic skills and abilities as well as to connect with international PhD colleagues and faculty members.
As a special honour the best paper presentation will be granted an award of 500 Euros at the conference gala dinner. An additional highlight of the workshop will be a session on publishing strategies, held by Timothy Devinney, former chair of the International Management Division of the Academy of Management, associate editor of Academy of Management Perspectives, and co-editor of the Advances in International Management series.
Admission:
Participants of the doctoral workshop will be selected by a scientific committee based on submitted abstracts of maximum 500 words. Proposals should indicate the stage of the PhD process, the research question, central propositions, and the methodological design.
Applications should further include a current CV, the name(s) of their supervisor(s), and a confirmation that they are currently registered as PhD students. Participants chosen to present their research should be prepared to submit a full proposal of 3000 words. Presentations will be limited to 20 minutes with additional 30 minutes for discussion.
■ Abstract submissions should be sent in PDF format to Sarah Jastram (Sarah.jastram@hu-berlin.de) until July 15th, 2010.
■ Notifications of admission will be sent by email on August 2nd, 2010.
■ Full papers should be sent to Sarah Jastram until September 6th, 2010.
We offer a limited number of non-presenting students to attend the workshop as guests and discussants. Applications should also be sent to Sarah Jastram.
Cost and Fees: Participants of the doctoral workshop will have to register at the normal conference fee for students which is 40 €. It allows participants to attend the workshop as well as all conference sessions. Accommodation and travel will be at the participants’ own expenses.
Contact: For any further information regarding the doctoral workshop please contact: Sarah Jastram, Institute of Management, Humboldt-University of Berlin, Sarah.jastram@hu-berlin.de.
All conference information can be found under: www.csr-hu-berlin.org
För de flesta är Helen Thomas antagligen ett obekant namn, men inom amerikansk politisk journalistik är hon legendarisk. Snart 90 år gammal har hon bevakat varenda president sedan John F. Kennedy, och förutom ett oräkneligt antal artiklar har hon även skrivit flera böcker baserade på dessa erfarenheter. Hennes senaste bok publicerades så sent som i höstas.
Nu är hennes karriär emellertid slut, efter att hon på en video besvarade frågan ”Any comments on Israel” med: ”Tell them to get the hell out of Palestine”. På följdfrågan vart de bör ta vägen, svarade Helen Thomas ”go home” till Polen, Tyskland, USA och ”everywhere else”. Hela videon kan ses på youtube.
Dessa kommentarer ledde till hård kritik, och många – även sympatisörer – ansåg att hon gått över gränsen för vad som är acceptabelt för en journalist att tycka – eller uttrycka. Till sist fanns det ingen annan utväg, och Helen Thomas valde att pensionera sig. Om detta har New York Times, bland andra, rapporterat i en rad artiklar. Den senaste har rubriken An End for Helen Thomas and the Helen Thomas Rules.
Även om jag instämmer i kritiken mot Helen Thomas’ uttalande är det ett sorgligt slut på en lång och anmärkningsvärd karriär. En sådan epokgörande och framgångsrik karriär borde ha fått ett mer ärorikt slut.
Den absolut största nyheten i USA under den vecka jag har varit här har handlat om oljekatastrofen utanför Louisiana. Åtminstone två teman kan urskiljas i den bevakningen. Dels handlar det om de pågående försöken att stoppa oljeläckaget, och dels handlar det om hur katastrofen har hanterats. Mest kritik riktas mot BP, av naturliga skäl, men allt mer kritik riktas också mot president Obama. Han sägs ha reagerat för sent och, inte minst, visa för lite ilska och känslor. Från både vänster och höger ställs det krav på att president Obama måste visa större engagemang, mera känslor, mer empati och ilska över vad som har skett. Det amerikanska folket måste känna att deras president delar deras känslor och engagemang. Få tvivlar egentligen på att Obama gör detta, men han visar det inte tillräckligt.
Som en del av detta spekuleras det i om oljekatastrofen kan komma att drabba president Obama negativt på samma sätt som orkanen Katrina och dess konsekvenser drabbade president Bush. I båda fallen ligger ansvaret för att katastroferna inträffade hos andra, men i båda fallen riktas hård kritik mot själva krishanteringen.
För att förstå den kritiken måste den emellertid ses i ljuset av höstens mellanårsval. Inför dessa hålls redan primärval runt om i landet, och många förutspår (a) att demokraterna kommer förlora platser i både senaten och representanthuset samt (b) många sittande politiker, oberoende av parti, kommer få svårt att vinna över utmanare. Precis som inför presidentvalet 2008 är det många som vill ha förändring, och det riskerar drabba många sittande politiker, men särskilt Demokrater.
Bland annat för att motverka detta drar nu Vita Huset och allierade grupper igång en omfattande kampanj för den sjukvårdsreform som beslutades tidigare i år och som fortfarande är kontroversiell i viktiga grupper. Republikanerna driver linjen att sjukvårdsreformen bör rivas upp, och många Demokrater från mer konservativa delstater känner sig hotade av den frågan. Samtidigt är okunskapen kring sjukvårdsreformen stor. Syftet med kampanjen är därmed att öka kunskaperna om sjukvårdsreformen; öka stödet för den; samt indirekt minska risken att Demokrater drabbas negativt i höstens mellanårsval på grund av sjukvårdsreformen.
Den gemensamma nämnaren för kritiken mot Obamas hantering av oljekatastrofen och kampanjen för sjukvårdsreformen är att båda – bland såväl journalister som politiker och kommentatorer – ses i ljuset av de kommande mellanårsvalen. I USA pågår valkampanjer i princip permanent, på ett helt annat sätt än i Sverige, och nästan alla politiska förslag och utspel gestaltas som om det handlar om att vinna stöd eller undvika att förlora stöd i opinionen och inför närmast liggande val.
Att kampanjer pågår i princip permanent har både positiva och negativa sidor. Ur partiernas perspektiv handlar det om att göra dygd av nödvändigheten. I ett polariserat politiskt klimat där valutgången är förhållandevis öppen vågar ingen sida avstå från att bedriva i princip permanenta kampanjer. Samtidigt innebär permanenta kampanjer att gränsen mellan regerande och kampanjande suddas ut, på ett sätt som riskerar att drabba det politiska beslutsfattandet negativt genom att det ökar kortsiktigheten och känsligheten för hur opinionsvindarna blåser. Utrymmet för politiskt ledarskap som vågar utmana fördomar och felaktiga föreställningar, eller som sätter långsiktiga vinster framför kortsiktiga vinster, minskar därmed. Till detta kommer att mediernas återkommande gestaltningar av politik som spel och strategi tränger undan information om sakfrågorna, samtidigt som det riskerar att öka människors politiska misstro.
Samtidigt som utvecklingen mot permanenta kampanjer kan förklaras och är logisk – särskilt i länder som USA där val hålls varannat år – är den därmed inte oproblematisk. Val bör handla om att välja politiker som har kompetensen och modet att regera och leda, också när det innebär beslut som inte är populära men ändå viktiga ur ett långsiktigt perspektiv.
I ett intressant inlägg på bloggen The Campaign Dossier kommenterar Ingemar Hansson ”Mona Sahlins krig på tre fronter”. Det är mycket läsvärt. Min enda invändning är att uppmärksamheten riktas för mycket mot Mona Sahlin som person och partiledare. De flesta undersökningar visar att partiledarna betyder mindre för hur människor röstar än vad de flesta tror – se bland annat Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006 av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg (2008) – och vilka problem som socialdemokraterna och de rödgröna än har så går de inte att reducera till att handla om partiledarna. Detsamma gäller när det går bra för något parti, som Miljöpartiet. Vad det än beror på så handlar det inte enbart eller ens främst om Maria Wetterstand. Ytterst betyder politiken och de politiska alternativen – eller rättare sagt bilden av politiken och de politiska alternativen – mer än partiledarna. Därmed inte sagt att partiledarna är betydelselösa, utan bara att deras betydelse ofta överskattas medan betydelsen av politikens innehåll ofta underskattas.
Det har nu kommit en rad opinionsmätningar som visar ökande stöd för den borgerliga alliansen – framförallt moderaterna – och sjunkande stöd för de rödgröna – framförallt socialdemokraterna. Enligt den senaste undersökningen från Demoskop, som redovisas i Expressen idag, har socialdemokraterna nu endast 29,8 procent medan moderaterna ökar till 34,5 procent. Samtidigt ökar alliansen till 50,9 procent medan de rödgröna får 44,3 procent. Även om man inte ska fästa för stor vikt vid en enskild undersökning är det tämligen sensationella siffror, men ännu viktigare är att undersökningen ligger i linje med andra undersökningar. Någonting har hänt som gjort att opinionsdynamiken har skiftat. Moderaterna och alliansen är på frammarsch medan de rödgröna och socialdemokraterna tappar.
I sig betyder detta inte särskilt mycket, och mycket kan hända fram till valdagen. I förlängningen innebär dock varje ny undersökning som visar ökat stöd för moderaterna och alliansen och minskat stöd för socialdemokraterna och de rödgröna att denna berättelse om vinnare och förlorare förstärks. Inom statsvetenskapen talas det ibland om positiv respektive negativ feedback, där nya händelser förstärker redan etablerade mönster och trender på ett sätt som gynnar respektive missgynnar olika aktörer. I det här fallet håller berättelsen om socialdemokraterna som förlorare och moderaterna som vinnare på att bli så stark att det kan bli svårt för socialdemokraterna att ändra den före valet. En parallell kan här dras till valet 2002 och moderaterna, där berättelsen om Bo Lundgren och moderaterna som förlorare etablerades tidigt och sedan bara förstärktes.
En nyckelroll i det här sammanhanget har givetvis medierna, inte minst därför att de fokuserar så mycket på opinionsmätningar och på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi. Det gör att varje ny undersökning som visar exempelvis att socialdemokraterna tappar leder till uppföljningsartiklar- och inslag på temat ”varför de tappar”, medan det motsatta gäller för moderaterna. Därmed förstärks bilden av vinnare och förlorare ytterligare.
Därmed inte sagt att medierna gör detta av politiska skäl. Trots att många – inte minst inom partierna – tror att medierna är politiskt partiska finns det inget stöd för detta i forskningen. Som professor Kent Asp har visat i sina undersökningar av samtliga valrörelser sedan 1979 finns det i varje valrörelse något eller några partier som gynnas respektive missgynnas i valbevakningen – men det handlar om olika partier i olika valrörelser. Ett parti som gynnas i medierna ett val kan därför missgynnas i nästa, och vice versa (för den som vill läsa mer om dessa undersökningar rekommenderas rapporten ”Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006 års medievalrörelse”, som finns nedladdningsbar på JMG:s hemsida).
Problemet – om det nu är ett problem – är därmed inte att medierna är partipolitiskt färgade. Problemet är snarare att de fokuserar för mycket på gestaltningen av politik som sport, spel och strategi medan politikens sakfrågor kommer i skymundan, och att detta kan leda till självförstärkande opinionsspiraler och självuppfyllande profetior.
Vilka frågor får stor uppmärksamhet i ”gamla” respektive olika ”nya” medier, finns det en gemensam nyhetsagenda, och hur skiljer sig agendan mellan olika ”nya” och ”sociala” medier? Detta är några av de frågor som uppmärksammas i en ny undersökning av Project for Excellence in Journalism. I studien ingår, förutom traditionella nyhetsmedier, Twitter, bloggar och Youtube. Resultaten visar bland annat att:
Most broadly, the stories and issues that gain traction in social media differ substantially from those that lead in the mainstream press. But they also differ greatly from each other. Of the 29 weeks that we tracked all three social platforms, blogs, Twitter and YouTube shared the same top story just once. That was the week of June 15-19, when the protests that followed the Iranian elections led on all three.
Each social media platform also seems to have its own personality and function. In the year studied, bloggers gravitated toward stories that elicited emotion, concerned individual or group rights or triggered ideological passion. Often these were stories that people could personalize and then share in the social forum – at times in highly partisan language. And unlike in some other types of media, the partisanship here does not lean strongly to one side or the other. Even on stories like the Tea Party protests, Sarah Palin and public support for Obama both conservative and liberal voices come through strongly.
On Twitter, by contrast, technology is a major focus – with a heavy prominence on Twitter itself – while politics plays a much smaller role. The mission is primarily about passing along important – often breaking – information in a way that unifies or assumes shared values within the Twitter community. And the breaking news that trumped all else across Twitter in 2009 focused on the protests following the Iranian election. It led as the top news story on Twitter for seven weeks in a row – a feat not reached by any other news story on any of the platforms studied.
YouTube has still other characteristics that set it apart. Here, users don’t often add comments or additional insights but instead take part by selecting from millions of videos and sharing. Partly as a result, the most watched videos have a strong sense of serendipity. They pique interest and curiosity with a strong visual appeal. The “Hey you’ve got to see this,” mentality rings strong. Users also gravitate toward a much broader international mix here as videos transcend language barriers in a way that written text cannot.
Jesper Strömbäck 