Den absolut största nyheten i USA under den vecka jag har varit här har handlat om oljekatastrofen utanför Louisiana. Åtminstone två teman kan urskiljas i den bevakningen. Dels handlar det om de pågående försöken att stoppa oljeläckaget, och dels handlar det om hur katastrofen har hanterats. Mest kritik riktas mot BP, av naturliga skäl, men allt mer kritik riktas också mot president Obama. Han sägs ha reagerat för sent och, inte minst, visa för lite ilska och känslor. Från både vänster och höger ställs det krav på att president Obama måste visa större engagemang, mera känslor, mer empati och ilska över vad som har skett. Det amerikanska folket måste känna att deras president delar deras känslor och engagemang. Få tvivlar egentligen på att Obama gör detta, men han visar det inte tillräckligt.

Som en del av detta spekuleras det i om oljekatastrofen kan komma att drabba president Obama negativt på samma sätt som orkanen Katrina och dess konsekvenser drabbade president Bush. I båda fallen ligger ansvaret för att katastroferna inträffade hos andra, men i båda fallen riktas hård kritik mot själva krishanteringen.

För att förstå den kritiken måste den emellertid ses i ljuset av höstens mellanårsval. Inför dessa hålls redan primärval runt om i landet, och många förutspår (a) att demokraterna kommer förlora platser i både senaten och representanthuset samt (b) många sittande politiker, oberoende av parti, kommer få svårt att vinna över utmanare. Precis som inför presidentvalet 2008 är det många som vill ha förändring, och det riskerar drabba många sittande politiker, men särskilt Demokrater.

Bland annat för att motverka detta drar nu Vita Huset och allierade grupper igång en omfattande kampanj för den sjukvårdsreform som beslutades tidigare i år och som fortfarande är kontroversiell i viktiga grupper. Republikanerna driver linjen att sjukvårdsreformen bör rivas upp, och många Demokrater från mer konservativa delstater känner sig hotade av den frågan. Samtidigt är okunskapen kring sjukvårdsreformen stor. Syftet med kampanjen är därmed att öka kunskaperna om sjukvårdsreformen; öka stödet för den; samt indirekt minska risken att Demokrater drabbas negativt i höstens mellanårsval på grund av sjukvårdsreformen.

Den gemensamma nämnaren för kritiken mot Obamas hantering av oljekatastrofen och kampanjen för sjukvårdsreformen är att båda – bland såväl journalister som politiker och kommentatorer – ses i ljuset av de kommande mellanårsvalen. I USA pågår valkampanjer i princip permanent, på ett helt annat sätt än i Sverige, och nästan alla politiska förslag och utspel gestaltas som om det handlar om att vinna stöd eller undvika att förlora stöd i opinionen och inför närmast liggande val.

Att kampanjer pågår i princip permanent har både positiva och negativa sidor. Ur partiernas perspektiv handlar det om att göra dygd av nödvändigheten. I ett polariserat politiskt klimat där valutgången är förhållandevis öppen vågar ingen sida avstå från att bedriva i princip permanenta kampanjer. Samtidigt innebär permanenta kampanjer att gränsen mellan regerande och kampanjande suddas ut, på ett sätt som riskerar att drabba det politiska beslutsfattandet negativt genom att det ökar kortsiktigheten och känsligheten för hur opinionsvindarna blåser. Utrymmet för politiskt ledarskap som vågar utmana fördomar och felaktiga föreställningar, eller som sätter långsiktiga vinster framför kortsiktiga vinster, minskar därmed. Till detta kommer att mediernas återkommande gestaltningar av politik som spel och strategi tränger undan information om sakfrågorna, samtidigt som det riskerar att öka människors politiska misstro.

Samtidigt som utvecklingen mot permanenta kampanjer kan förklaras och är logisk – särskilt i länder som USA där val hålls varannat år – är den därmed inte oproblematisk. Val bör handla om att välja politiker som har kompetensen och modet att regera och leda, också när det innebär beslut som inte är populära men ändå viktiga ur ett långsiktigt perspektiv.