Detta är utan tvekan en av de mest intressanta och dessutom politiskt viktiga böckerna jag har läst på länge. Jag vet inte exakt vilket genomslag den har fått i amerikansk politisk-ekonomisk debatt, men den förtjänar ett stort genomslag, och bör läsas av alla politiker, forskare och andra som intresserar sig för eller oroas av de politiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och de ekonomiska konsekvenserna av politisk ojämlikhet.
I Unequal Democracy. The Political Economy of the New Gilded Age (Princeton University Press, 2008) redovisar statsvetaren Larry M. Bartels resultatet av en sexårig studie som handlar om de politiska orsakerna och konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i USA. Studien visar att den ekonomiska ojämlikheten har ökat dramatiskt under de senaste decennierna så att den 1% som tjänade mest totalt sett tjänade 21,8% av de totala inkomsterna 2005 – en ökning från cirka 10 procent i slutet av 1950-talet. Under samma period tredubblades andelen av de totala inkomsterna som gick till den 0,1% som tjänar mest, från 3,2% till 10,9%.
Om detta är bra eller dåligt beror delvis på ideologiska perspektiv, men vad Bartels tydligt visar är att det finns ett starkt samband mellan ökningen av inkomstojämlikheten och ifall USA har haft en Demokrat eller Republikan som president. Han visar också att inkomsterna för samtliga grupper har ökat mer under perioder när en Demokrat har varit president än när en Republikan har varit det. Både fattiga och rika har med andra ord tjänat mer när en Demokrat varit president, samtidigt som fattiga relativt sett tjänat mer än rika. Därmed har inkomsterna för alla ökat mer under Demokratiskt än under Republikanskt styre, samtidigt som inkomstskillnaderna har minskat. För att citera författaren: ”On average, the real incomes of middle-class families have grown twice as fast under Democracts as they have under Republicans, while the real incomes of working poor families have grown six times as fast under Democrats as they have under Republicans”. Dessutom gäller dessa skillnader inkomsterna före skatt; skulle man ta hänsyn till skattepolitiken skulle skillnaderna bli ännu större.
Givet detta borde Demokraterna varit mer framgångsrika än Republikanerna i amerikanska presidentval, men verkligheten visar att så inte har fallet. Tvärtom har Republikanerna vunnit sju av de elva presidentvalen sedan 1968. Frågan är hur det kan komma sig, när i princip alla tjänar mer under Demokratiskt styre.
Utan att gå in i detalj på svaret visar författaren att tre förklaringar är centrala. För det första, väljarnas minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade. Samtidigt som alla, men särskilt låginkomsttagare och medelklass, har en bättre inkomstutveckling under Demokratiskt än Republikanskt styre visar Bartels att just valåren utgör ett undantag. Just valåren är inkomstutvecklingen bättre under Republikanskt än under Demokratiskt styre, och eftersom människors minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade gör det att många människor upplever att ekonomin utvecklas bättre under Republikaner än under Demokrater. För det andra, och detta är i sig en gåta, påverkas låginkomsttagare när de röstar mer av den ekonomiska utvecklingen för höginkomsttagare än för dem själva. Givet att höginkomsttagare, relativt sett, tjänar mer under Republikanska än Demokratiska presidenter gynnar det också Republikanerna. För det tredje, att bedriva politiska kampanjer i USA kräver mycket pengar samtidigt som höginkomsttagare står för den största andelen kampanjbidrag till både Demokrater och Republikaner. Detta bidrar både till att Republikanerna i regel varit bättre på att samla in kampanjbidrag och till att den politik som förs i första hand gynnar höginkomsttagare.
Med andra ord leder ekonomisk ojämlikhet till politisk ojämlikhet, vilket bidrar till fortsatt ekonomisk ojämlikhet – särskilt under Republikanskt styre – vilket i sin tur bidrar ytterligare till den politiska ojämlikheten.
Detta gör frågan om ekonomisk ojämlikhet till en demokratifråga, särskilt i det amerikanska sammanhanget där de ekonomiska ojämlikheterna är oerhört mycket mer omfattande än i Sverige och där pengarnas inflytande i politiken är mycket större. Ur ett demokratiteoretiskt problem är ekonomiska ojämlikheter i sig inget problem, men det blir ett stort problem varje gång ekonomiska ojämlikheter bidrar till politiska ojämlikheter. Då sätts demokratiteorins krav på politisk jämlikhet ur spel. Om Sverige befinner sig där låter jag vara osagt, men Bartels’ visar tydligt att detta är ett stort problem i USA. För att återigen citera honom: ”Economic inequality clearly has pervasive, corrosive effects on political representation and policy making in contemporary America”.
Sammantaget är detta en bok som representerar forskning när den är som bäst: Inte nog med att studien i sig är exceptionell samtidigt som boken är mycket välskriven och förhållandevis lättillgänglig, den handlar också om frågor som är politiskt och samhälleligt mycket centrala. Den kan därför rekommenderas alla som är intresserade av politik och samhälle i allmänhet, och de som intresserar sig för eller oroas av de demokratiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i synnerhet.
För Demokrater i USA som nu oroas av opinionsutvecklingen inför höstens mellanårsval borde boken vara obligatorisk läsning. När det gäller ekonomisk politik finns det inget skäl för dem att skämmas för sitt record. Det gäller även under Obama, vilket framkommer av en ny studie som visar att hans politik har bidragit till att undvika en andra kraftig ekonomisk kris. För att citera New York Times’ artikel om studien:
In a new paper, the economists argue that without the Wall Street bailout, the bank stress tests, the emergency lending and asset purchases by the Federal Reserve, and the Obama administration’s fiscal stimulus program, the nation’s gross domestic product would be about 6.5 percent lower this year. In addition, there would be about 8.5 million fewer jobs, on top of the more than 8 million already lost; and the economy would be experiencing deflation, instead of low inflation.
Också den artikeln och studien borde vara obligatorisk läsning för Demokrater.
Jesper Strömbäck 