Idag har jag lagt till en ny tidskriftsartikel för nedladdning, i vilken jag och Óscar G. Luengo jämför valrörelsebevakningen i svenska respektive spanska tidningar. Artikeln publicerades ursprungligen i The International Communication Gazette, och har titeln: Polarized Pluralist and Democratic Corporatist Models. A Comparison of Election News Coverage in Spain and Sweden.
Både till vänster och höger i politiken finns det många föreställningar om att medierna och journalistiken inte är politiskt neutrala, och att de gynnar motståndarsidan. Enligt många som står till höger i politiken är problemet att svenska journalister är vänstervridna, och att deras partipolitiska sympatier färgar av sig på hur de bevakar politik och samhälle. Enligt många som står till vänster i politiken är problemet istället att de flesta medier är borgerliga och ägs eller styrs av personer med borgerliga sympatier, och att detta färgar av sig på hur medierna bevakar politik och samhälle.
Rent logiskt kan båda sidorna inte ha rätt. Däremot kan båda sidorna ha fel, eller dra fel slutsatser av korrekta fakta.
Studerar man fakta har de som anklagar journalister för att stå till vänster i politiken rätt i sak. Enligt den senaste journalistundersökningen från JMG, Göteborgs universitet, var tre partier överrepresenterade bland journalister hösten 2005: vänsterpartiet, miljöpartiet och folkpartiet. De mest underrepresenterade partierna var socialdemokraterna och moderaterna. Totalt sett sympatiserade 67 procent av journalisterna med vänsterpartiet, miljöpartiet eller socialdemokraterna, att jämföras med 50 procent bland allmänheten vid den tidpunkten. Enligt en mer aktuell journalistundersökning som jag genomförde tillsammans med Lars Nord och Adam Shehata under oktober-december 2009 fördelade sig journalisternas partisympatier – och allmänhetens, enligt Synovate – enligt följande:
Partisympatier hos den svenska allmänheten och svenska journalister (%).
Allmänheten Svenska journalister Vänsterpartiet 4,8 13,5 Socialdemokraterna 34,6 22,5 Miljöpartiet 7,8 27,3 Centerpartiet 5,0 6,4 Folkpartiet 7,8 12,0 Kristdemokraterna 4,7 1,3 Moderaterna 29,0 9,7 Sverigedemokraterna 3,9 0,2 Övriga 2,4 7,1
Även i den här undersökningen var framförallt vänsterpartiet och miljöpartiet överrepresenterade bland journalister, medan socialdemokraterna och moderaterna var underrepresenterade. Det råder med andra ord ingen större tvekan om att svenska journalister står till vänster om allmänheten politiskt sett – och att framförallt de stora partierna (socialdemokraterna och moderaterna) är underrepresenterade bland journalister.
Samtidigt har de som står till vänster också rätt när de hävdar att de flesta tidningarna har borgerlig färg och, sannolikt, att de flesta medieägarna har borgerliga värderingar. Med undantag för public service är svenska medier kommersiella företag, och även om egenintresset inte alltid styr de politiska värderingarna har de flesta medieägarna intressen som sammanfaller mer med borgerlig än med vänsterpolitik.
Så långt har både vänstern och högern rätt. Det verkligt intressanta är dock att båda sidorna samtidigt har fel när de hävdar att journalisternas eller medieägarnas sympatier färgar av sig på journalistikens innehåll.
De bästa undersökningarna av journalistikens partiskhet är de som genomförs av Kent Asp vid Göteborgs universitet. Hans undersökningar sträcker sig ända tillbaka till valet 1979, vilket gör det möjligt att jämföra över tid och att avgöra vad som är systematiska respektive tillfälliga mönster i mediernas bevakning.
Vad dessa undersökningar visar är att det i varje valrörelse är något eller några partier som gynnas respektive missgynnas i medierna – men också att det handlar om olika partier i olika valrörelser. Det är inte så att samtliga eller några av de borgerliga partierna alltid gynnas eller missgynnas, eller att samtliga eller några av partierna till vänster alltid gynnas eller missgynnas. Olika partier gynnas respektive missgynnas i olika valrörelser. För att citera Kent Asp:
För det första är det alltid så att den bild nyhetsmedierna ger av en valrörelse kraftigt kan gynna eller missgynna ett visst parti eller åsiktsriktning. Så var det också som vi kunnat se i 2006 års medievalrörelse. Men för Sveriges Television, Sveriges Radio och TV4 (som har krav på sig att ha en opartisk och saklig nyhetsrapportering) finns det ingen systematik i den partiskhet som existerar. Det går alltså inte mot bakgrund av de nio val jag har undersökt att hävda att något parti eller politisk riktning systematiskt gynnas eller missgynnas.
De svenska nyhetsmedierna fungerar både som medspelare och motspelare till partierna. Rollen som medspelare och motspelare växlar mellan olika partier och från val till val. Och rena tillfälligheter eller yttre händelser som inträffar under själva valkampanjen kan avgöra om medierna blir medspelare eller motspelare till ett visst parti. Dataintrångsskandalen är ett exempel från årets valrörelse.
Även om det finns skillnader mellan olika nyhetsmedier är det likheterna i urval och tolkning och inte skillnaderna som utmärker svensk politisk journalistik. Det gör att om ett parti hamnar i ett ogynnsamt eller gynnsamt opinionsklimat slår det igenom i alla nyhetsmedier.
Det finns mot den bakgrunden inget fog för vare sig vänsterkritiken eller högerkritiken mot journalistikens innehåll. Svenska journalister må stå till vänster politiskt medan svenska tidningar och medieägare står till höger, men inte i något av fallen finns det något bevis på att detta påverkar journalistiken på ett systematiskt sätt.
Svensk journalistik är vare sig höger- eller vänstervriden. Dess innehåll påverkas inte i någon egentlig utsträckning av politiska värderingar. Däremot styrs den av journalistiska nyhetsvärderingar, av medielogiken och av mediernas behov av spännande och dramatiska berättelser som kan fånga människors uppmärksamhet samtidigt som de passar de egna mediernas format och nyhetsvärderingar. Det gör journalistiken medievriden. För att citera SNS Demokratiråds rapport 2006:
I regel råder med andra ord ganska stor samstämmighet i hur olika medier värderar partierna och regeringsalternativen, oberoende av journalisternas privata partisympatier, färgen på tidningarnas ledarsidor och ägarnas intressen. När ett parti gynnas eller missgynnas så beror det främst på journalistiska, inte partipolitiska värderingar. Frågan om mediernas tendens handlar därför inte primärt om vänster- eller högervridning, utan om medievridning.
Mot den här bakgrunden borde debatten handla mindre om journalistikens politiska partiskhet, och mer om hur nyhetsvärderingarna, medielogiken och mediernas behov av spännande berättelser påverkar journalistikens innehåll.
Källor
Källa för allmänhetens partisympatier oktober 2009: http://www.synovate.se/Templates/Page____195.aspx
Kent Asp (2007). Partisympatier. I Kent Asp (red): Den svenska journalistkåren. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet.
Kent Asp (2006). Rättvisa nyhetsmedier. Partiskheten under 2006 års medievalrörelse. Göteborg: JMG/Göteborgs universitet.
Olof Petersson, Monika Djerf-Pierre, Sören Holmberg, Jesper Strömbäck och Lennart Weibull (2006): Mediernas valmakt. Demokratirådets rapport 2006. Stockholm: SNS Förlag.
Jesper Strömbäck, Lars Nord och Adam Shehata (kommande): Swedish Journalists and Journalism: Between Professionalization and Commercialization. I David Weaver och Lars Willnat (red): Global Journalist (preliminär titel). New York: Routledge.
Om man är intresserad av frågor som rör svenskarnas politiska åsikter, förtroende för olika samhällsinstitutioner och medievanor bör den årliga rapporten från SOM-institutet betraktas som självklar läsning. För den som inte känner till SOM-institutet och dess undersökningar är SOM-mätningarna Sveriges främsta återkommande vetenskapliga opinionsundersökning. Den har dessutom genomförts ända sedan 1986, vilket möjliggör jämförelser över tid.
Nordiskt Ljus är den senaste rapporten, och innehåller totalt sett 37 kapitel om svenskarnas åsikter och beteenden kopplade till politik, medier och samhälle. Som alltid är det mycket intressant läsning, och boken kan starkt rekommenderas dem som antingen professionellt eller privat – journalister, politiker, forskare, konsulter – intresserar sig för svenskarnas åsikter och beteenden relaterade till politik, medier och samhälle.
Nu har den senaste boken jag medverkar i precis kommit från tryckeriet. Boken är redigerad av Søren Dosenrode och heter Freedom of the Press. On Censorship, Self-Censorship, and Press Ethics (Nomos, 2010). Som titeln antyder är temat för boken pressfrihet, censur och självcensur, och hur pressen agerat när pressfriheten under 1900- och 2000-talet varit hotad eller pressad. Boken har sitt ursprung i efterdyningarna av debatten kring publiceringen av Mohammed-karikatyrerna, men behandlar såväl historiska som nutida fall.
Mitt eget kapitel har titeln Democracy and the Media: A Social Contract Dissolved?, och handlar framförallt om relationen mellan medierna och demokratin; idén om ett socialt kontrakt mellan medierna och demokratin enligt vilket båda parter har såväl skyldigheter som rättigheter; och olika normativa uppfattningar om mediernas demokratiska uppgifter. Som framgår av titeln är en central fråga för kapitlet ifall medierna – framförallt som en konsekvens av ökad kommersialisering och så kallad mediepopulism – allt mer agerar på ett sätt som riskerar underminera det sociala kontraktet med demokratin.
På sin blogg lade statsvetaren Henrik Oscarsson nyligen ut ett intressant och bra inlägg om så kallade partitester eller valkompassar, där människor kan matcha sina åsikter med partiernas. Mycket läsvärt!
Under den senaste veckan har de politiska nyheterna duggat tätt. Istället för att samla de potentiella nyheterna i ett utspel har de politiska partierna valt att portionera ut dem på ett sätt som ska öka exponeringen i medierna. Strategiskt är det helt rätt. Medierna söker alltid efter det som är eller kan uppfattas som nytt, och det bästa sättet att maximera synligheten i medierna är därför att presentera olika förslag olika dagar istället för att presentera dem i ett samlat valmanifest. Det samlade valmanifestet kan alltid presenteras vid ett senare skede, som en sammanfattning av tidigare förslag kryddad med ytterligare något förslag som är nytt.
Slående när det gäller mediernas rapportering är samtidigt att det politiska spelet får så stor uppmärksamhet – ofta större eller lika stor uppmärksamhet som innehållet i de politiska förslag som läggs. Det följer mönstret från tidigare valrörelser. Inom forskningen är det vanligt att skilja mellan olika gestaltningar av politik, där tre vanliga gestaltningar är sakgestaltningar, spelgestaltningar och skandalgestaltningar. Sakgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politikens innehåll eller sakliga problem i verkligheten och förslag på hur de kan lösas. Spelgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politik som strategier och taktiker för att vinna väljare och fördelar i kampen om makt, på opinionsmätningar och på hur politik bedrivs. Skandalgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på juridiskt eller moraliskt klandervärda beteenden hos politiker.
Om man utifrån detta studerar den förra valrörelsen visar forskning att i genomsnitt 49 procent av artiklarna och inslagen i Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna gestaltade politik som sak, medan 31 procent gestaltade politik som spel och 20 procent som skandal. Skillnaderna mellan medierna var samtidigt tydliga, och följde samma mönster som i tidigare valrörelser: kvällstidningarna och kommersiella TV4 Nyheterna gestaltade politik som sak i lägre utsträckning än morgontidningarna och public service-nyheterna Rapport och Aktuellt. Forskning visar här tämligen tydligt att ju mer kommersialiserade medierna är, desto mer gestaltar de politik som antingen spel eller skandal, och desto mindre som sak. Mer specifikt var andelen artiklar och inslag som gestaltade politik som sak i de olika medierna följande under valrörelsen 2006:
Aftonbladet: 32 procent
Expressen: 41 procent
Dagens Nyheter: 56 procent
Svenska Dagbladet: 53 procent
Rapport: 66 procent
Aktuellt: 55 procent
TV4 Nyheterna: 38 procent
Dessa och andra resultat som handlar om mediernas valrörelsebevakning 2006 återfinns i kapitlet Den medialiserade valbevakningen, som ingår i boken Väljarna, partierna och medierna. En studie av politisk kommunikation i valrörelsen 2006 (SNS Förlag, 2009), redigerad av Lars Nord och mig själv.
I verkligheten handlar politik självfallet om såväl politikens innehåll som om hur politik bedrivs. De politiska strategierna och taktikerna är absolut inte oviktiga, särskilt inte inför ett val där de kan få avgörande betydelse för valutgången. Problemet med spel- och skandalgestaltningarna av politik är dock att de tränger undan gestaltningarna av politik som sak, samtidigt som människor behöver information om just politikens innehåll för att kunna rösta informerat och genomtänkt på valdagen. Ur det perspektivet är det demokratiskt problematiskt om gestaltningarna av politik som spel och skandal får för stort utrymme på bekostnad av gestaltningarna av politik som sak.
Detta är utan tvekan en av de mest intressanta och dessutom politiskt viktiga böckerna jag har läst på länge. Jag vet inte exakt vilket genomslag den har fått i amerikansk politisk-ekonomisk debatt, men den förtjänar ett stort genomslag, och bör läsas av alla politiker, forskare och andra som intresserar sig för eller oroas av de politiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet och de ekonomiska konsekvenserna av politisk ojämlikhet.
I Unequal Democracy. The Political Economy of the New Gilded Age (Princeton University Press, 2008) redovisar statsvetaren Larry M. Bartels resultatet av en sexårig studie som handlar om de politiska orsakerna och konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i USA. Studien visar att den ekonomiska ojämlikheten har ökat dramatiskt under de senaste decennierna så att den 1% som tjänade mest totalt sett tjänade 21,8% av de totala inkomsterna 2005 – en ökning från cirka 10 procent i slutet av 1950-talet. Under samma period tredubblades andelen av de totala inkomsterna som gick till den 0,1% som tjänar mest, från 3,2% till 10,9%.
Om detta är bra eller dåligt beror delvis på ideologiska perspektiv, men vad Bartels tydligt visar är att det finns ett starkt samband mellan ökningen av inkomstojämlikheten och ifall USA har haft en Demokrat eller Republikan som president. Han visar också att inkomsterna för samtliga grupper har ökat mer under perioder när en Demokrat har varit president än när en Republikan har varit det. Både fattiga och rika har med andra ord tjänat mer när en Demokrat varit president, samtidigt som fattiga relativt sett tjänat mer än rika. Därmed har inkomsterna för alla ökat mer under Demokratiskt än under Republikanskt styre, samtidigt som inkomstskillnaderna har minskat. För att citera författaren: ”On average, the real incomes of middle-class families have grown twice as fast under Democracts as they have under Republicans, while the real incomes of working poor families have grown six times as fast under Democrats as they have under Republicans”. Dessutom gäller dessa skillnader inkomsterna före skatt; skulle man ta hänsyn till skattepolitiken skulle skillnaderna bli ännu större.
Givet detta borde Demokraterna varit mer framgångsrika än Republikanerna i amerikanska presidentval, men verkligheten visar att så inte har fallet. Tvärtom har Republikanerna vunnit sju av de elva presidentvalen sedan 1968. Frågan är hur det kan komma sig, när i princip alla tjänar mer under Demokratiskt styre.
Utan att gå in i detalj på svaret visar författaren att tre förklaringar är centrala. För det första, väljarnas minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade. Samtidigt som alla, men särskilt låginkomsttagare och medelklass, har en bättre inkomstutveckling under Demokratiskt än Republikanskt styre visar Bartels att just valåren utgör ett undantag. Just valåren är inkomstutvecklingen bättre under Republikanskt än under Demokratiskt styre, och eftersom människors minne är kort och deras politiska kunskaper begränsade gör det att många människor upplever att ekonomin utvecklas bättre under Republikaner än under Demokrater. För det andra, och detta är i sig en gåta, påverkas låginkomsttagare när de röstar mer av den ekonomiska utvecklingen för höginkomsttagare än för dem själva. Givet att höginkomsttagare, relativt sett, tjänar mer under Republikanska än Demokratiska presidenter gynnar det också Republikanerna. För det tredje, att bedriva politiska kampanjer i USA kräver mycket pengar samtidigt som höginkomsttagare står för den största andelen kampanjbidrag till både Demokrater och Republikaner. Detta bidrar både till att Republikanerna i regel varit bättre på att samla in kampanjbidrag och till att den politik som förs i första hand gynnar höginkomsttagare.
Med andra ord leder ekonomisk ojämlikhet till politisk ojämlikhet, vilket bidrar till fortsatt ekonomisk ojämlikhet – särskilt under Republikanskt styre – vilket i sin tur bidrar ytterligare till den politiska ojämlikheten.
Detta gör frågan om ekonomisk ojämlikhet till en demokratifråga, särskilt i det amerikanska sammanhanget där de ekonomiska ojämlikheterna är oerhört mycket mer omfattande än i Sverige och där pengarnas inflytande i politiken är mycket större. Ur ett demokratiteoretiskt problem är ekonomiska ojämlikheter i sig inget problem, men det blir ett stort problem varje gång ekonomiska ojämlikheter bidrar till politiska ojämlikheter. Då sätts demokratiteorins krav på politisk jämlikhet ur spel. Om Sverige befinner sig där låter jag vara osagt, men Bartels’ visar tydligt att detta är ett stort problem i USA. För att återigen citera honom: ”Economic inequality clearly has pervasive, corrosive effects on political representation and policy making in contemporary America”.
Sammantaget är detta en bok som representerar forskning när den är som bäst: Inte nog med att studien i sig är exceptionell samtidigt som boken är mycket välskriven och förhållandevis lättillgänglig, den handlar också om frågor som är politiskt och samhälleligt mycket centrala. Den kan därför rekommenderas alla som är intresserade av politik och samhälle i allmänhet, och de som intresserar sig för eller oroas av de demokratiska konsekvenserna av ekonomisk ojämlikhet i synnerhet.
För Demokrater i USA som nu oroas av opinionsutvecklingen inför höstens mellanårsval borde boken vara obligatorisk läsning. När det gäller ekonomisk politik finns det inget skäl för dem att skämmas för sitt record. Det gäller även under Obama, vilket framkommer av en ny studie som visar att hans politik har bidragit till att undvika en andra kraftig ekonomisk kris. För att citera New York Times’ artikel om studien:
In a new paper, the economists argue that without the Wall Street bailout, the bank stress tests, the emergency lending and asset purchases by the Federal Reserve, and the Obama administration’s fiscal stimulus program, the nation’s gross domestic product would be about 6.5 percent lower this year. In addition, there would be about 8.5 million fewer jobs, on top of the more than 8 million already lost; and the economy would be experiencing deflation, instead of low inflation.
Också den artikeln och studien borde vara obligatorisk läsning för Demokrater.
Idag publicerar Svenska Dagbladet en artikel med rubriken Hitta rätt i sifferdjungeln, som handlar om vad man bör tänka på när man läser artiklar eller hör och ser inslag som redovisar resultat från olika opinionsmätningar. Jag intervjuades för artikeln förra veckan och artikeln bygger bland annat på det samt på den här och Henrik Oscarssons blogg. Det är en både välskriven och viktig artikel som förtjänas att läsas av såväl vanliga mediekonsumenter som journalister som rapporterar om opinionsmätningar.
I dag blev jag intervjuad av Svenska Dagbladet angående folkpartiets förslag om att ändra lagen så att rektorer ska kunna förbjuda elever och lärare att bära heltäckande slöja. För den som är intresserad finns artikeln att läsa här. Utöver det som sägs där vill jag gärna lägga till att jag tycker det är ett i sak mycket märkligt förslag som angriper och förstorar ett icke-problem.
En av många fördelar med sommaren är att man hinner läsa mer än annars, och kanske hinner med att läsa lite annat än bara facklitteratur. Den här sommaren är inget undantag från tidigare år. Förutom att läsa olika nya böcker som har med jobbet att göra ägnade jag delar av sommaren åt att läsa gamla klassiker som jag först nu fått tag på och några skönlitterära böcker. Till och med en deckare blev det, för första gången på länge. De böcker jag läste i juli var:
– Jeffrey E. Cohen (2010). Going Local. Presidential Leadership in the Post-Broadcast Age. Cambridge University Press.
– Marcia Reiss (2007). New York – Then and Now. Thunder Bay Press.
– Bill Press (2010). Toxic Talk. How the Radical Right has Poisoned America’s Airwaves. Thomas Dunne Books.
– Eric Elmer Schattschneider (1942). Party Government. Holt, Rinehart and Winston.
– David H. Weaver, Doris A. Graber & Maxwell McCombs (1981). Media Agenda-Setting in a Presidential Election. Issues, Images, and Interest. Praeger.
– Steven Lukes (2005). Power. A Radical View. Andra upplagan. Palgrave Macmillan.
– Mats Johansson & Peter Malmsten (2009). Om kommunikation. En introduktion till kommunikationssamhället. Natur & Kultur.
– Brandon Rottinghaus (2010). The Provisional Pulpit. Modern Presidential Leadership of Public Opinion. Texas A&M University Press.
– Brit Stakston (red) (2010). Politik 2.0. Konsten att använda sociala medier. Beijbom Books.
– Larry Bartels (2008). Unequal Democracy. The Political Economy of the New Gilded Age. Princeton University Press.
– Michael Connelly (2006). Räven. Norstedts.
– Diana Janse (2010). En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Alfabeta.
Bland dessa böcker finns det både höjdare och besvikelser. Den största besvikelsen var Brit Stakstons bok Politik 2.0, som jag inte tycker gav mycket nytt. Månadens absolut bästa bok – och ett kommande boktips – var Larry Bartels’ Unequal Democracy, en av de bästa och viktigaste böckerna jag läst på länge. Men mer om den någon annan dag. Jag tycker också att Diana Janse’s En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, som handlar om två år då hon som tjänsteman på UD var placerad i Afghanistan, var mycket välskriven, läs- och tankvärd.
Jesper Strömbäck 