Varför jag röstade nej till att flytta verksamheten från campus Härnösand

Sedan det igår blev känt att Mittuniversitetets styrelse beslutat att flytta verksamheten från campus Härnösand till campus Sundsvall och att jag hörde till dem som röstade emot och reserverade sig har jag fått flera mail och samtal från både medier och andra där jag fått frågan om varför jag röstade nej. Eftersom jag ligger däckad i influensan orkar jag inte svara på alla nu, och väljer därför att här – i all korthet – förklara några av skälen till varför jag röstade nej.

* Den utbildnings- och forskningsverksamhet som bedrivs vid campus Härnösand har byggts upp under många år och i nära samverkan med det omgivande samhället. Att flytta verksamheten till campus Sundsvall riskerar att allvarligt skada den verksamheten, både under den tid som ligger fram tills dess att omflyttningen ska ske under 2015/2016 och efteråt. Det finns inte heller någon garanti för att den verksamhet som fungerar bra vid campus Härnösand kommer att fungera lika bra vid campus Sundsvall.

* Att flytta verksamheten från campus Härnösand skulle innebära ett hårt slag för Härnösand och dess arbetsmarknad, både genom att cirka 400-600 arbetstillfällen på sikt går förlorade och genom att det i hög utsträckning är kvalificerade jobb som försvinner. Den typen av arbetstillfällen är särskilt viktiga i mindre städer som Härnösand. Flytten innebär också ett hårt slag mot Härnösand som en lärdomsstad med historiska anor.

* Det finns i grunden inga ekonomiska argument eller tvingade skäl för en omflyttning.

* De resurser i form av tid, pengar och energi som kommer att krävas inför och under det att omflyttningen sker skulle kunna användas för att på andra sätt utveckla utbildningen och forskningen vid Mittuniversitetet för att stärka Mittuniversitetets nationella och internationella ställning.

* Jag delar helt uppfattningen att rektor och Mittuniversitetets styrelse måste sätta verksamheten vid Mittuniversitetet främst, men det finns ingen motsatsställning mellan att sätta verksamheten vid Mittuniversitetet främst och att behålla Mittuniversitetet som ett universitet med tre campus.

* Ett argument mot campus Härnösand är att det har en låg andel campusstudenter och en hög andel distansstudenter som har så kallade inne-veckor. Att det förhåller sig på det sättet har många förklaringar, men viktigare är att distinktionen mellan campusstudier och distansstudier redan har och med all sannolikhet kommer att fortsätta bli mindre tydlig och att olika typer av distansstudier och blended learning kommer att bli viktigare. Det som framställs som en svaghet hos campus Härnösand skulle därför också kunna ses som en styrka inför framtiden.

* Det finns också andra skäl till varför jag tycker det är fel att flytta verksamheten från Härnösand till Sundsvall – liksom det finns skäl för varför det är rätt att flytta verksamheten. De som röstade för beslutet gjorde det inte av illvilja, utan därför att de gjorde en annan bedömning än jag av vad som är bäst för verksamheten. Vad jag samtidigt tycker är viktigt är följande:

* Om man ska fatta beslut om verkligt radikala och oåterkalleliga förändringar bör det finnas synnerligen starka skäl. Om det inte finns synnerligen starka skäl och när osäkerheten inför framtiden är stor bör man välja en strategi som bygger på evolution, kontinuerlig utvärdering och flexibilitet snarare än på verkligt radikala och oåterkalleliga förändringar. I det här fallet kan jag helt enkelt inte se att det skulle finnas tillräckligt starka skäl för en så radikal och oåterkallelig förändring som en flytt av all verksamhet vid campus Härnösand till campus Sundsvall innebär.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | 2 kommentarer

Mittuniversitetets flytt av verksamhet från Härnösand till Sundsvall

Idag hade Mittuniversitetets styrelse sammanträde, där den största frågan handlade om ifall all verksamhet vid campus Härnösand ska flyttas till campus Sundsvall. Diskussionen har under de senaste veckorna varit mycket intensiv, inte minst i Härnösand, och som styrelseledamot har jag fått ta emot en stor mängd mail där de flesta argumenterat för att Mittuniversitetet bör finnas kvar i Härnösand.

Själv ligger jag däckad i influensa men kunde delta i styrelsemötet per telefon. Beslutet blev att flytta all verksamhet från campus Härnösand till campus Sundsvall (se pressmeddelandet från Mittuniversitetet). För egen del tycker jag att det är ett mycket olyckligt beslut, och hör därför till de fyra som röstade nej och reserverade sig. Jag är rädd för att beslutet kommer få mycket negativa konsekvenser inte bara för Härnösand som kommun, utan också för den utbildnings- och forskningsverksamhet som idag finns vid campus Härnösand.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | 2 kommentarer

Ny tidskriftsartikel om ålder, medieanvändning och politiskt deltagande

Nu har senaste numret av European Journal of Communication publicerats, i vilket jag medverkar med en artikel skriven tillsammans med Kristoffer Holt, Adam Shehata och Elisabet Ljungberg. I artikeln undersöker vi hur medieanvändningen skiljer sig mellan olika åldersgrupper, med särskilt fokus på i vilken utsträckning som det politiska intresset och politiska deltagandet påverkas av hur mycket man följer nyheterna om politik och samhälle och av användningen av sociala medier för politiska syften. Titeln på artikeln är Age and the Effects of News Media Attention and Social Media Use on Political Interest and Participation: Do Social Media Function as Leveller?

Resultaten visar bland annat att det finns skillnader mellan yngre och äldre när det gäller såväl medieanvändningen som hur politiskt intresserad man är och hur mycket man deltar i politiska aktiviteter. Det generella mönstret är att medieanvändningen, det politiska intresset och politiska deltagandet ökar med ålder – men också att yngre i större utsträckning använder sociala medier för politiska syften. De yngres större användning av sociala medier för politiska syften kan därför i viss mån kompensera för att de i lägre utsträckning följer traditionella nyheter om politik och samhälle. Eller för att citera artikelns abstract:

This article investigates how media use differs across age groups – and whether this matters for people’s inclination to participate politically. More specifically, the study investigates the impact of social media use for political purposes and of attention to political news in traditional media, on political interest and offline political participation. The findings, based on a four-wave panel study conducted during the 2010 Swedish national election campaign, show (1) clear differences in media use between age groups and (2) that both political social media use and attention to political news in traditional media increase political engagement over time. Thus, this study suggests that frequent social media use among young citizens can function as a leveller in terms of motivating political participation.

Publicerat i Aktuellt, Nya publikationer | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

I väntan på ljusare tider…

Under de senaste månaderna har jag verkligen varit dålig på att uppdatera den här bloggen. Skälet är helt enkelt brist på tid. Arbetet med Framtidskommissionens olika aktiviteter och, inte minst, slutrapporten har krävt all tid och fokus, och det har drabbat bland annat bloggskrivandet. Jag hoppas dock att arbetssituationen under den närmaste månaden ska ljusna något, och att jag då ska kunna återgå till att skriva mer här.

I väntan på det har jag idag lagt ut några till tidigare publicerade tidskriftsartiklar för nedladdning.

Den ena är skriven tillsammans med Adam Shehata och handlar om det kausala sambandet mellan mediekonsumtion och politiskt intresse, och har titeln Media Malaise or a Virtuous Circle? Exploring the Causal Relationships Between News Media Exposure, Political News Attention and Political Interest. Ursprungligen publicerades den i European Journal of Political Research.

Den andra är skriven tillsammans med David Nicolas Hoppman och handlar om användandet av olika nyhetskällor i danska medier, med särskilt fokus på olika typer av nyhetskommentatorer. Titeln är The Rise of the Media Punditocracy? Journalists and Media Pundits in Danish Election News 1994-2007, och den publicerades ursprungligen i Media, Culture & Society.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Ny bok: ”Framtidsutmaningar. Det nya Sverige”

FramtidsutmaningarOm man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt måste man se upp. Detta hävdade Tage Danielsson i en av många träffande iakttagelser. För att kunna möta framtidens samhällsutmaningar är det därför centralt att de identifieras så tidigt som möjligt. Det är också en förutsättning för en levande debatt kring hur framtidens samhällsutmaningar ska kunna mötas.

Mot den bakgrunden tillsatte regeringen under hösten 2011 Framtidskommissionen under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt, vars övergripande syfte är att identifiera och analysera olika framtida samhällsutmaningar och att bidra till en mer framtidsinriktad debatt.

Som en del av det arbetet publiceras inom kort den nya boken Framtidsutmaningar – Det nya Sverige (8tto). Boken består av nitton kapitel skrivna av personer från olika delar av svenskt samhällsliv som analyserar och diskuterar olika framtidsutmaningar som Sverige står inför inom områden som bland annat hållbar utveckling, globalisering, högre utbildning, medielandskapens förändringar, religion och arbetsmarknad:

Kapitel 1. Utmaning: Att öka långsiktigheten, av Jesper Strömbäck

Kapitel 2. Utmaning: Omställningen till en hållbar utveckling, av Johan Rockström

Kapitel 3. Utmaning: Att mätta uthålligt, av Helena Jonsson

Kapitel 4. Utmaning: De som inte har, inte älskar och inte är, av Bo Rothstein

Kapitel 5. Utmaning: Att undvika en tvåtredjedelsdemokrati, av Maria Oskarson

Kapitel 6. Utmaning: Religionen i morgondagens svenska samhälle, av Pekka Mellergård

Kapitel 7. Utmaning: Att gå från en etnisk till en pluralistisk nationalism, av Qaisar Mahmood

Kapitel 8. Utmaning: Mer dynamik, fler entreprenörer och fler jobb, av Klas Eklund

Kapitel 9. Utmaning: Ett mänskligare och mer framgångsrikt arbetsliv, av Eva Nordmark

Kapitel 10. Utmaning: Att främja entreprenörskap, av Mernosh Saatchi och Nima Sanandaji

Kapitel 11. Utmaning: Passion och innovation, av Tobias Nielsén och Emma Stenström

Kapitel 12. Utmaning: Kunskapens slut?, av Mats Benner

Kapitel 13. Utmaning: Det nyskapande kulturlivet och samhället, av Stina Westerberg

Kapitel 14. Utmaning: Ett allt mer fragmenterat medielandskap, av Ingela Wadbring

Kapitel 15. Utmaning: Integriteten och samhällsutvecklingen, av Emanuel Karlsten

Kapitel 16. Utmaning: Individens ställning i det framtida välfärdssamhället, av Lars Trägårdh

Kapitel 17. Utmaning: Att möta framtidens vårdbehov, av Barbro Beck-Friis

Kapitel 18. Utmaning: Att bygga framtidens urbana stad, av Viveca Ax:son Johnson

Kapitel 19. Utmaning: Lokalt ledarskap för hållbar utveckling, av Peter Örn

Att arbeta med den här boken har varit mycket givande och lärorikt, och tillsammans tecknar kapitlen en karta över olika framtida samhällsutmaningar och det nya Sverige som vi är på väg in i. Förhoppningsvis ska boken väcka mycket tankar och debatt. Det behövs. För att återvända till Tage Danielsson, vill vi inte behöva se upp behöver vi bli bättre på att både se bakåt och framåt.

Publicerat i Framtidskommissionen | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Framtidens Sverige i olika delar av landet

Idag skriver jag och Anders Knape, ordförande för Sveriges kommuner och landsting (SKL) i Aftonbladet om några av de utmaningar som Sverige står inför när det gäller urbaniseringen och situationen för många kommuner ute i landet. Rubriken som Aftonbladet har satt är Så får vi ungdomarna att stanna i glesbygd.

Artikeln grundar sig på ett projekt som Framtidskommissionen genomfört tillsammans med SKL – kallat Framtidens Sverige – där vi bjudit in kommuner, landsting och gymnasieelever att skriva om vilka framtidsbilder och framtidsvisioner de har. Dessa texter har vi sedan publicerat på en interaktiv webbkarta och sammanfattat i rapporten 500 texter om framtidens Sverige – från Trelleborg till Arjeplog. Igår ordnade vi också ett seminarium, där bland annat näringsminister Annie Lööf medverkade. Hela seminariet kan ses via Framtidskommissionens hemsida.

Publicerat i Framtidskommissionen | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel för nedladdning

Nu har jag lagt till en ny artikel för nedladdning. Artikeln testar dagordningsteorin och är skriven tillsammans med Spiro Kiousis vid University of Florida, och publicerades ursprungligen i Journal of Communication. Titeln på artikeln är A New Look at Agenda-Setting Effects – Comparing the Predictive Power of Overall Political News Consumption and Specific News Media Consumption Across Different Media Channels and Media Types.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Ny tidskriftsartikel om nyhetsvärderingar och nyhetsurval

Nu har det senaste numret av Journalism Studies precis publicerats, i vilket jag tillsammans med Michael Karlsson och David Nicolas Hopmann medverkar med en gemensam artikel. Artikeln handlar om vilken betydelse som svenska journalister anser att olika faktorer har respektive bör ha vid nyhetsvärderingen och nyhetsurvalet. Titeln på artikeln är Determinants of News Content. Comparing Journalists’ Perceptions of the Normative and Actual Impact of Different Event Properties When Deciding What’s News.

Ett av de tydligaste resultaten är att svenska journalister anser att det finns en stor skillnad mellan vad som bör vara styrande vid urvalet av nyheter och vad som faktiskt är styrande. Exempelvis anser svenska journalister att det bör ha stor betydelse ifall en nyhet ökar människors kunskaper och förståelse, eller att en nyhet ökar människors medvetenhet om olika samhällsproblem. Däremot anser de inte att det borde spela någon större roll ifall det finns ett bra pressmeddelande, om nyheten är billig att bevaka, ifall nyheten handlar om konflikter eller om nyheten handlar om kända personer eller organisationer.

Studerar man vad de anser faktiskt har betydelse förändras dock bilden. Då anses de viktigaste faktorerna bland annat vara att nyheten är sensationell och oväntad; att den är spännande; att den är exklusiv och att den egna medieorganisationen är först på nyheten; och att den handlar om kända personer och organisationer. Det anses också vara viktigt att nyheten bland annat handlar om konflikter och att det finns bra pressmeddelanden. Det finns egentligen bara en faktor som journalisterna anser både har och bör ha stor betydelse vid nyhetsvärderingen och nyhetsurvalet, och det är att nyheten intresserar många människor.

Publicerat i Nya publikationer | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Framtidsutmaning: den demografiska utvecklingen

En av de stora framtidsutmaningar som Sverige står inför handlar om den demografiska utvecklingen. Ytterst bottnar den i att allt fler lever allt längre. I maj 2012 levde för första gången fler än 9,5 miljoner i Sverige, varav närmare 1,8 miljoner är över 65 år. Bara mellan 2001 och 2011 ökade antalet personer över 65 år med nästan 200 000.

Enligt prognoser från Statistiska centralbyrån kommer trenden där allt fler lever allt längre att fortsätta under de senaste decennierna. Fram till 2030 beräknas medellivslängden för kvinnor öka från 83,8 till 85,9 år, medan den för män beräknas öka från 80 till 83,1 år. Antalet personer över 65 år beräknas öka från knappt 1,8 till knappt 2,3 miljoner, vilket skulle innebära att andelen över 65 ökar från cirka 18 till cirka 22 procent. Enligt vissa beräkningar kommer hälften av de som föds idag leva längre än 100 år.

Den ökade medellivslängden innebär att tiden efter den traditionella pensionsåldern blir allt längre. Om befolkningsprognoserna stämmer kommer tiden efter den traditionella pensionsåldern fram till 2030 öka från 18,8 till 20,9 år för kvinnor och från 15 år till 18,1 år för män fram.

Allt detta är givetvis mycket positivt. Att allt fler lever allt längre – och är friska högre upp i åldrarna – är någonting vi ska vara mycket glada och tacksamma över. Att vi får behålla våra föräldrar och våra mor- och farföräldrar i livet allt längre innebär en enorm rikedom, och för äldre innebär den ökade livslängden nya möjligheter.

Samtidigt innebär utvecklingen också en stor utmaning, eftersom den också innebär att andelen personer i det som räknas som yrkesverksam ålder (20-64 år) samtidigt sjunker. Förra året befann sig 58 procent av befolkningen i yrkesverksam ålder, men fram till 2060 beräknas den andelen sjunka till 52 procent. Till den utmaningen kommer att det egentligen är missvisande att se åldrarna 20-64 år som den yrkesverksamma åldern. I och med att allt fler studerar allt längre är det allt färre som börjar yrkesarbeta – åtminstone på heltid – redan vid 20 års ålder. Om man utgår från när 75 procent av en årskull yrkesarbetar har den så kallade etableringsåldern på arbetsmarknaden ökat från cirka 23 år 1980 till 29 år 2010.

Både tiden före inträdet på arbetsmarknaden och tiden efter den traditionella pensionsåldern har därmed ökat, samtidigt som tiden på arbetsmarknaden har sjunkit. Allt färre ska därmed försörja allt fler.

Ett mått på detta är vad som kallas försörjningskvoten, vilket beräknar relationen mellan antalet personer i de mest arbetsföra åldrarna 20-64 år och summan av befolkningen som är yngre eller äldre än dessa åldrar. År 2011 var den svenska försörjningskvoten 0,71, och den beräknas öka till 0,85 år 2030 och 0,92 år 2060 (se figur).

Figur. Försörjningskvot 1960-2011 och prognos fram till 2060.

Källa: SCB

Den här demografiska utvecklingen ställer Sverige inför en rad olika utmaningar, särskilt med tanke på att den allt hårdare internationella konkurrensen och globaliseringen gör att det kommer bli mycket svårt att höja skatterna ytterligare.  En av dessa utmaningar handlar om hur vi ska finansiera den framtida välfärden. En annan handlar om hur de ökade behoven av och kostnaderna för äldre- och sjukvården ska mötas. En tredje handlar om vilka som ska utföra välfärdstjänsterna och kompetensförsörjningen. En fjärde handlar om hur vi på olika sätt kan öka andelen som är yrkesverksamma. Dit hör bland annat frågan om behovet av att höja pensionsåldern, som Mårten Blix nyligen skrev om i en debattartikel. En femte utmaning handlar om urbaniseringen och den ökade regionala obalansen. Redan idag är försörjningskvoten högre i glesbygdskommuner än i andra delar av landet, och fram till 2050 beräknas antalet kommuner med en försörjningskvot som är högre än 1 öka från 3 till 119. Hur ska välfärden finansieras i dessa kommuner, och vilka ska utföra välfärdstjänsterna?

Några självklara svar på hur de utmaningar som följer av den demografiska utvecklingen finns i dagsläget inte, med ett undantag: om vi vill behålla en stark generell välfärdsstat måste vi hitta vägar att öka andelen av befolkningen som är yrkesverksam och hålla nere försörjningskvoten. För egen del ser jag därför en höjd pensionsålder som en viktig del av att möta de demografiska utmaningarna. Det är dock inte den enda lösningen, och oavsett vad man anser om pensionsåldern borde det inte råda något tvivel om att vi står inför en rad utmaningar kopplade till den demografiska utvecklingen. Det är därför hög tid att lyfta upp dessa utmaningar på dagordningen.

 

– – – – – – – –

PS. Detta är det tredje inlägget i en serie inlägg som handlar om olika framtida samhällsutmaningar, och som också publiceras på Framtidskommissionens hemsida. DS.

Publicerat i Framtidskommissionen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Framtidsutmaning: att ställa om till en hållbar utveckling

Av alla framtida samhällsutmaningar finns det troligen ingen som är större än att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling och att kombinera det med en fortsatt ekonomisk utveckling. Globalt beräknas cirka två tredjedelar av ekosystemen redan vara överutnyttjade, och enligt vissa uppskattningar överstiger vårt användande av de globala naturresurserna 40 procent av jordens kapacitet. Under de senaste hundra åren försvann cirka 40 procent av all skog och hälften av jordens alla våtmarker. Den biologiska mångfalden är också hotad: bara sedan 1970 har ryggradsdjuren minskat med 30 procent, och forskare talar om att vi befinner oss i den sjätte kända massutrotningen av arter.

Samtidigt fortsätter den globala uppvärmningen. Enligt FN:s klimatpanel ökade den globala medeltemperaturen med 0,74 grader under perioden 1906-2005, och redan gjorda utsläpp kommer att leda till fortsatta temperaturökningar med uppskattningsvis en halv grad under de kommande decennierna.

Globalt finns det en övertygande vetenskaplig enighet om att det pågår klimatförändringar och att människan är den främsta orsaken till dessa. Vid sidan av den breda konsensus som råder inom ramen för FN:s klimatpanel visar exempelvis en aktuell undersökning  att 97 procent av forskarna inom American Geophysical Union och American Meteorological Society anser att det pågår en global uppvärmning, och att endast 5 procent tog avstånd från att människan bidrar till den globala uppvärmningen.

Både internationellt och nationellt finns det också en bred politisk enighet om att den globala medeltemperaturen inte får stiga mer än 2 grader för att undvika klimatförändringar som kan bli verkligt förödande. För att det ska finnas någon möjlighet att nå det målet krävs uppskattningsvis att halten av växthusgaser inte överstiger 450 ppm koldioxidekvivalenter. Redan nu uppgår halten till 394 ppm, och den stiger med cirka två ppm per år. Varje år uppgår de globala utsläppen av växthusgaser till cirka 50 miljarder ton koldioxidekvivalenter, jämfört med 38 miljarder ton år 1990. Samtidigt finns de gamla utsläppen kvar i atmosfären. Enligt Naturvårdsverket krävs det att utsläppen minskar till cirka 44 miljarder koldioxidekvivalenter ton före år 2020, och till 19 miljarder ton före 2050, för att det ska finnas möjlighet att begränsa temperaturökningen till två grader.

Parallellt pågår den globala demografiska och ekonomiska utvecklingen. Fram till 2050 förväntas världens befolkning öka med två miljarder, samtidigt som miljarder människor kommer att lyftas ur fattigdom tack vare ökat ekonomiskt välstånd. I takt med att tidigare fattiga länder blir rikare kommer de att förvänta sig – och ha samma rätt som vi själva har tagit oss – en högre levnadsstandard. Det kommer öka de globala påfrestningarna på miljön ytterligare. För att de globala klimatförändringarna ska kunna begränsas krävs det därför enormt stora minskningar av utsläppen av växthusgaser i rikare länder som Sverige.

Detta leder till en rad utmaningar, både globalt och nationellt. Sverige har åtagit sig målsättningen att bidra med netto noll utsläpp av växthusgaser år 2050. Hur ska vi lyckas nå dit? Hur ska vi ställa om trafik- och energisystem så att de blir långsiktigt hållbara och inte bidrar till negativ miljöpåverkan? Hur ska vi lyckas kombinera en utveckling som inte bidrar negativt till miljön med fortsatt ekonomisk utveckling, nationellt och globalt? Och hur ska Sverige ställa sig i förhållande till resten av världen? Ska vi gå före eller följa efter – och om vi går före, hur långt före ska vi gå? Även om Sverige skulle minska sina utsläpp till noll skulle det få begränsad betydelse för det globala klimatet, men – och det är ett viktigt men – det är i sig inget argument för att Sverige ska göra sin del. Däremot kan det globala inflytandet bli mycket större om vi också lyckas visa världen att det går att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling utan att offra andra viktiga värden.

En sak är samtidigt viktig att komma ihåg. Valet står inte mellan att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling eller fortsätta som tidigare. Valet står inte heller mellan att satsa resurser på att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling eller att spara dessa pengar eller använda dem till andra saker.

Förr eller senare kommer Sverige – och världen – tvingas ställa om och anpassa sig. Förr eller senare kommer det att kosta pengar att ställa om och klimatanpassa samhället. Ju längre vi väntar, desto dyrare kommer det samtidigt att bli. Det kan därmed finnas inte bara ekologiska – utan också ekonomiska och moraliska – skäl att påskynda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle.

För att lyckas möta dessa framtidsutmaningar kommer det att krävas politiska beslut och åtgärder, men det räcker inte. Det kommer också krävas av företag, det civila samhället och oss alla som enskilda individer att vi tar vår del av ansvaret. Att få alla att inse detta och dra åt samma håll är ytterligare en utmaning. Redan idag är det förvisso många som vet om och inser att det är viktigt att ställa om till en ekologiskt hållbar utveckling, men för många är det samtidigt en passiv och grund kunskap, som därmed inte får särskilt stort inflytande över deras åsikter eller handlingar. Passiv kunskap kan vara en början till förändring, men för att åstadkomma verklig förändring krävs att kunskapen aktiveras och integreras i andra delar av människors tänkande och handlingar. Att åstadkomma det är ytterligare en utmaning på vägen mot en hållbar utveckling.

– – – – – – – –

PS. Detta är det andra inlägget i en serie inlägg som handlar om olika framtida samhällsutmaningar, och som också publiceras på Framtidskommissionens hemsida. DS.

Publicerat i Framtidskommissionen | Märkt , , , , | 5 kommentarer