Nu har Vita Huset publicerat nya riktlinjer för hur den amerikanska administrationen får och bör använda sig av olika sociala medier i kontakterna med allmänheten. New York Times publicerade en kort artikel om detta idag, och här kan spelreglerna laddas ner: Social Media Guidance.
En av de tankeströmningar som jag har svårast för är kulturrelativismen, och därmed avståndstagandet från idén om universellt giltiga principer och värderingar. Jag blev därför glad när jag läste Lena Anderssons ledarkrönika i Dagens Nyheter nu på morgonen. Den är mycket intressant och läsvärd. Bland annat skriver Andersson:
Att ständigt söka upp och påvisa negligerade förtrycksstrukturer är en ypperlig drift, och postmodernismen har inneburit en nödvändig systemkritik. Men det finns för den skull ingen anledning vare sig nu, eller under kommunismens dagar, att i självkritisk nit hamna i försvar av system där man själv antingen skulle bli avrättad eller förbjudas att utöva sin verksamhet. /…/
Om socialdemokratin inte haft en värdeliberal (vilket inte är detsamma som ekonomiskt liberal) kompass under 1900-talet hade arbetarklassen suttit kvar i Lubbe Nordströms Lort-Sverige, stärkta av avhandlingar om hur kränkande det vore för proletärkulturen att påtvingas dusch, utbildning och barnbegränsning.
Detta är värt att fundera över, inte minst för dem inom vänstern som omfattas av ett kulturrelativistiskt tänkande. Tillsammans med liberaler borde vänstern vara de främsta förespråkarna för universella ideal, men ändå har kulturrelativismen ofta funnit den bästa grogrunden inom vänstern. Varför har jag aldrig riktigt förstått.
Trots alla böcker som har publicerats kring strategisk politisk kommunikation finns det relativt få som är teoretiskt drivna, och ännu färre som empiriskt och på ett systematiskt sätt undersöker inte bara hur politiska aktörer försöker påverka medierna, utan hela det dynamiska och interaktiva samspelet mellan politiska utspel-mediernas bevakning-politiska utspel. Därför vet vi fortfarande förvånansvärt lite om hur mediernas bevakning och politikers utspel samspelar och ömsesidigt påverkar varandra.
I det perspektivet är Patrick Sellers nya bok Cycles of Spin. Strategic Communication in the U.S. Congress (Cambridge University Press, 2010) mycket välkommen, och en av de mest intressanta böcker jag har läst på länge.
I boken utvecklar författaren en teori om det interaktiva och dynamiska samspelet mellan politiska aktörer och deras utspel, mediernas bevakning, och hur mediernas bevakning påverkar politiska aktörer och deras utspel. Dessa cycles of spin består av fyra faser. I den första fasen måste politiska budskap formuleras. Det handlar om att välja både frågor och argument. Centralt här är att välja budskap och argument som både lyckas skapa enighet inom de egna partierna samtidigt som de kan utnyttja sprickor hos motståndarna. Det är kanske särskilt centralt i den amerikanska kongressen, eftersom inget av partierna kan ta för givet att de egna ledamöterna följer partilinjen.
I den andra fasen måste budskapen kommuniceras, helst inte bara av partierna utan också av enskilda ledamöter. De enskilda ledamöterna ställs här inför ett strategiskt val att stötta eller gå emot partilinjen, och att göra det öppet eller i tystnad. I den tredje fasen kommer mediestrategierna och mediernas bevakning in. Medierna bevakar aldrig alla frågor eller alla budskap. De gör alltid ett urval, och frågan är hur den urvalsprocessen ser ut och hur medierna här påverkas av de strategiska vägvalen i den första och andra fasen. Den fjärde fasen, till sist, handlar om hur mediernas bevakning återförs till och påverkar de politiska aktörernas fortsatta handlande och strategiska kommunikation.
För att undersöka teorin använder sig författaren av ett mycket omfattande empiriskt underlag, som inkluderar deltagande observationer, intervjuer med pressekreterare för senatorer för båda partierna; innehållsanalyser av sammanlagt mer än 20 000 offentliga uttalanden av kongressledamöter; samt datoriserade innehållsanalyser av sammantaget cirka 1,3 miljoner nyhetsartiklar.
Resultatet är en studie som både teoretiskt och empiriskt står mycket stark. Dessutom är boken genomgående välskriven och förhållandevis lättillgänglig. Om man är intresserad av strategisk politisk kommunikation, public relations i politiska sammanhang, samspelet mellan politiska aktörer och medier, mediernas partiskhet, mediernas makt eller av amerikansk politisk kommunikation i allmänhet är det en bok som mycket starkt kan rekommenderas.
Nästa vecka ska jag till Göteborg för att hålla några gästföreläsningar samt delta på olika möten kring aktuella forskningsprojekt. Ett av de arrangemang jag ska delta på är ett lunchseminarium som anordnas av Sveriges Informationsförening, Västra Kretsen. Rubriken för lunchseminariet är ”Varför går det inte att göra en Obama i Sverige?” För den som bor i eller i närheten av Göteborg och är intresserad finns mer information här.
Ibland häpnar man verkligen över hur politiker, företagsledare och andra ledande företrädare beter sig – och över att de uppenbarligen tror sig komma undan med sådant som inte tål offentlighetens ljus. Det senaste exemplet kommer från USA, där Republikanerna bekostade ett besök för anställda och donatorer på en bondage- och strippklubb. Nu har en av cheferna på Republican National Committée fått sparken, vilket inte är förvånande. Det som är förvånande är hur någon kunde komma på idén och tro att det inte skulle komma fram och leda till ett bakslag.
Mer om detta finns att läsa här:
http://thecaucus.blogs.nytimes.com/2010/04/05/second-official-steps-down-at-r-n-c/
http://www.politico.com/news/stories/0410/35414.html
http://www.politico.com/news/stories/0310/35148.html
http://www.time.com/time/politics/article/0,8599,1978038,00.html
Apropå diskussionen om opinionsmätningar och vad de egentligen står för har Stephen Colbert från Colbert Report erbjudit sin egen – alldeles egen – analys. Den är verkligen värd att ta del av :). Som så ofta annars lyckas Colbert – mannen som uppfann uttrycket ”truthiness” för att beskriva sådant som inte är men ändå känns eller skulle kunna vara sant – blanda humor och allvar på ett helt eget och suveränt sätt.
Att amerikansk politik är polariserad är ingenting nytt; inte heller att konflikten kring sjukvårdsreformen har varit hård och djup. Att läkare skulle börja uppmana patienter som stödjer motståndarna att söka andra läkare går dock utöver det mesta. Enligt amerikansk lag är det förbjudet att diskriminera på grund av kön och religion, men inte på grund av politisk tillhörighet, och detta utnyttjar nu en läkare i Florida. Det är ett skrämmande tecken på den farliga polarisering som präglar amerikansk politik.
Ytterligare ett skrämmande tecken på samma sak är att en rad guvernörer runt om i USA under de senaste dagarna fått varningsbrev från en extrem grupp som kallar sig Guardians of the Free Republics, där de hotas med att de kan bli tvingade bort med våld från sina poster om de inte frivilligt avgår inom de närmaste dagarna. Saken utreds nu av FBI och andra myndigheter. Man kan bara hoppas att den här typen av extrema hot och reaktioner slår tillbaka mot de extrema grupperna.
För den som är intresserad av eller forskar kring gestaltningsteorin (framing theory) har det nu kommit en bok som ”måste läsas”: Doing News Framing Analysis. Empirical and Theoretical Perspectives, redigerad av Paul D’Angelo och Jim A. Kuypers (Routledge, 2010). Den kan – bör – ses som en uppföljare till Framing Public Life: Perspectives on Media and Our Understanding of the Social World (2001), vilken har kallats bibel för de som forskar kring gestaltningsteorin.
Sedan Framing Public Life publicerades har det kommit en rad böcker som utgår från, testar eller använder sig av gestaltningsteorin, men Doing News Framing Analysis är den första som på ett heltäckande sätt försöker beskriva, diskutera och analysera forskningsläget kring teorin. Det gör den till i det närmaste nödvändig läsning för de som forskar på området. Bokens olika kapitel beskriver och diskuterar olika perspektiv på gestaltningsteorin, centrala forskningsresultat, länkarna till andra teorier (exempelvis dagordningsteorins andra nivå), mekanismer som leder till gestaltningseffekter, samt olika metodologiska angreppssätt. I flera kapitel reflekterar författarna kring sin egen forskning och metodologiska vägval, vilket också är intressant att ta del av.
Som alltid när det gäller antologier är vissa kapitel mer intressanta än andra, men genomgående håller de en hög kvalitet och är skrivna av en rad ledande forskare på området. Detta gör mig övertygad om att boken kommer att bli flitigt använd och citerad.
Mars blev en månad då jag av olika skäl inte hann läsa riktigt lika många böcker som vanligt, men följande böcker läste jag under månaden:
– Jenny Wiik (2010). Journalism in Transition. The Professional Identity of Swedish Journalists. JMG/Göteborgs universitet.
– Clifford Christians, Theodore L. Glasser, Denis McQuail, Kaarle Nordenstreng & Robert A. White (2009). Normative Theories of the Media. Journalism in Democratic Societies. University of Illinois Press.
– Roberto Saviano (2007). Gomorra. En resa i Camorrans land. Brombergs.
– Margot Opdycke Lamme & Karen Miller Russell (2010). Removing the Spin. Towards a New Theory of Public Relations History. Journalism & Communication Monographs.
– Martin Gelin (2009). Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg till Vita huset. Atlas.
– Paul D’Angelo & Jim A. Kuypers (2010). Doing News Framing Analysis. Empirical and Theoretical Perspectives. Routledge.
Jesper Strömbäck 