Jesper Strömbäck

Igår publicerade Paulina Neuding och Johan Lundberg, chefredaktörer för tidskriften Neo respektive Axess, en artikel på DN Debatt med rubriken Vi efterlyser en debatt om invandringens problem. Kärnan i skribenternas analys är att Sverigedemokraternas frammarsch beror på att debatten kring invandringen och dess problem inte har varit tillräckligt öppen. Mer specifikt skriver de att partierna och medierna har misslyckats på två punkter: (1) ”Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder”, samt (2) ”Man har misslyckats med att formulera varför ett generöst flyktingmottagande är något bra”. De skriver också att ”Om vi inte erkänner dessa två misstag och formulerar nya svar, riskerar Sverigedemokraterna att växa sig större”, samt att ”Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på dessa problem [relaterade till invandringen]. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt tiga ihjäl dem”.

Samtidigt som det på ett plan kan vara lätt att hålla med Neuding och Lundberg om att det behövs en i någon mening bättre samhällsdebatt, menar jag att deras analys är både felaktig och försåtlig. Grundproblemet handlar om att artikeln överlåter problemformuleringsprivilegiet till Sverigedemokraterna, och implicit accepterar Sverigedemokraternas gestaltning av verkligheten. Om man följer skribenternas analys handlar ”problemet” om invandringen, och inte om främlingsfientlighet och främlingsrädsla, och om att partierna och medierna försökt ”tiga ihjäl” problemen, och inte om att grupper som Sverigedemokraterna torgför helt felaktiga verklighetsbeskrivningar. När Neuding och Lundberg skriver att Sverigedemokraterna ”ställer frågorna” uppmanar de implicit de etablerade partierna och medierna att svara på Sverigedemokraternas frågor, men det enda det leder till är att man överlåter problemformuleringsprivilegiet till Sverigedemokraterna. Att tro att det på något sätt skulle ”stoppa Sverigedemokraternas frammarsch” är minst sagt naivt.

Därmed inte sagt att det inte finns problem förknippade med invandring och flyktingmottagande. Det finns det. Det finns också en rad problem förknippade med kön, klass, ålder, och en mängd andra befolkningsgrupper. De största problemen handlar, som Hanne Kjöller påpekade i en läsvärd kolumn för några dagar sedan, om män: ”Om vi nu ska försöka komma till rätta med grov brottslighet, varför då inte gå direkt på den grövsta parametern – den faktor där sambandet mellan individuella förutsättningar och brottslighet är som allra störst. Och då hamnar vi varken i gruppen muslimer, invandrare, missbrukare, arbetslösa eller psykiskt sjuka. Då hamnar vi i gruppen män.”

Den analysen gillar knappast Sverigedemokraterna, det mest mansdominerade partiet av alla. Det är dock inte poängen. Poängen är att det är lika fel och naivt att acceptera Sverigedemokraternas frågor och problemformuleringar när det gäller invandringen som det är att acceptera extremfeministers frågor och problemformuleringar när det gäller män, eller extremvänsterns frågor och problemformuleringar när det gäller företagandets problem, eller den verkliga överklassens frågor och problemformuleringar när det gäller klass.

Den som tillåts ställa frågorna styr i hög grad debatten och verklighetsbeskrivningarna, och att överlåta åt de extrema och de som inte har något genuint intresse av att hitta de mest verklighetsnära svaren eller att lösa ”problemen” är därför överlåta problemformuleringsprivilegiet till fel grupper. Det enda det leder till är att den brasa man försöker släcka börjar brinna ännu starkare.

Uppdatering

En läsare tipsade mig om ett inlägg av Magnus Bretnér som är mycket läsvärt och som i stora drag – även om vi uttrycker oss olika – stämmer överens med mitt inlägg.