Nu är jag tillbaka i Sverige efter närmare en vecka i Hamburg, där jag deltog på den tredje European Communication Conference (ECC2010) som anordnas av European Communication Research and Education Association (ECREA) vartannat år. Det var på det stora hela en bra och givande konferens, även om jag fortfarande tycker att International Communication Association’s (ICA) årliga konferens är den bästa.

Det viktigaste skälet handlar om att de båda organisationerna går olika tillväga när det gäller kraven på och granskningen av inskickade bidrag. Här finns generellt sett två modeller. Till vissa konferenser räcker det med att man skickar in ett abstract på upp till en A4-sida där man beskriver vad ens paper handlar om, vilken teori den utgår från och vilken metod som tillämpas. Till andra konferenser krävs det att man skickar in ett färdigskrivet paper. I båda fallen brukar de inskickade bidragen granskas anonymt av två bedömare – en så kallad blind peer-review.

Den vanligaste modellen – som tillämpas av bland annat European Communication Research and Education Association (ECREA) och American Political Science Association (APSA) – är att man skickar in abstracts. Problemet med den modellen är att det är mycket svårt att bedöma kvaliteten baserat på endast en kortare beskrivning av vad ett paper handlar om, och att det händer  att författarna inte hinner bli klara med sina papers i tid för konferensen. Det i sin tur gör att presentationerna på själva konferensen ofta – om än långtifrån alltid – blir mindre intressanta.

Den mindre vanliga modellen – som tillämpas av International Communication Association (ICA) – är att man skickar in färdigskrivna papers. Det gör att granskningen avser färdiga papers, vilket höjer kvaliteten på granskningsprocessen och säkerställer att enbart papers som fått bra bedömningar av två oberoende granskare accepteras. Det höjer kvaliteten på de presenterade bidragen och gör ofta – om än inte alltid – att presentationerna blir mer intressanta.

Själv föredrar jag när processen för granskningar och urval av papers är baserad på färdigskrivna papers. Det är alltid ett problem att hinna bli klar i tid, men granskningsprocessen blir mycket grundligare och den generella kvaliteten på de papers som accepteras högre. Jag skulle därför föredra om fler konferenser tillämpade den modellen. Dessutom ger det en bättre feedback när eller om man vill gå vidare och skicka in sitt papers som artikel till någon internationell tidskrift.

Ändå tycker jag att kvaliteten på presentationerna på ECC2010 överlag var bra. Själv presenterade jag två papers (och har därför uppdaterat listan med mina engelska publikationer), och som alltid är det roligt och givande att träffa kollegor från olika länder för att både diskutera olika aktuell forskningsfrågor och umgås. För att bygga nätverk är medverkan på forskarkonferenser helt centralt, och att bygga nätverk är nödvändigt inte minst om man som jag ägnar sig åt jämförande forskning. Ingen människa är en ö, och det gäller i forskningsprocessen likväl som i livet i övrigt.

På konferensen blev jag också omvald som en av två vice ordföranden i Political Communication-sektionen. Katrin Voltmer blev vald till ny ordförande för sektionen, samtidigt som Maria José Canel Crespo blev nyvald som den andre vice ordföranden. Det känns både hedrande och kul, och ska bli intressant att fortsätta arbeta för att stärka europeisk forskning i politisk kommunikation.