Två av de evigt viktiga samhällsfrågorna handlar om försvaret för friheten och förhållandet mellan individ och kollektiv. Genom historien har hotet mot den individuella friheten oftast kommit från förtryckande regimer, och globalt sett är det fortfarande det främsta hotet. I västerländska demokratier har samtidigt ett annat hot blivit allt mer framträdande. Vad det då handlar om är olika grupper eller ”kulturer” som kräver gruppbaserade rättigheter och friheter – även om de teoretiskt eller praktiskt står i strid med andra gruppers eller individuella gruppmedlemmars rättigheter och friheter.
Med argument som handlar om multikulturalism och mångfald kräver dessa grupper eller ”kulturer” särskild respekt, särskilda friheter, särskilda rättigheter, och särskilda undantag från de lagar och regler som gäller samhället i övrigt. Den känsligaste och svåraste debatten i det här sammanhanget handlar om religiösa grupper, inte minst muslimska grupper. Debatten om Lars Vilks rondellhundar, om de Mohammed-karikatyrer som publicerades av Jyllands-Posten och om ”rätten” att bära niqab och burka är bara några exempel.
Frågan är hur allt mer mångkulturella samhällen ska förhålla sig till krav som handlar om särskilda friheter, rättigheter och hänsyn till olika religiösa, kulturella eller etniska minoritetsgrupper. I debatten kan två linjer urskiljas. Den ena argumentationen handlar om att inga särskilda friheter, rättigheter eller hänsyn ska tas. Minoritetsgrupper ska assimileras, oavsett om det handlar om samer, infödda svenskar med rötter i andra kulturer, eller nytillkomna invandrare. Detta är den linje som drivs av bland annat högerextrema och mer eller mindre främlingsfientliga grupper i olika länder. Den andra argumentationen – den normativa multikulturalismen – hävdar för att citera Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten tvärtom att ”alla kulturer är lika mycket värda och att det bör råda jämlikhet mellan kulturer. Som en följd av detta normativa antagande menar man vidare att medlemmarna i minoritetskulturer bör ges särskilda rättigheter, eller särskilda undantag från skyldigheter, som inte tillkommer andra medborgare i det omgivande samhället”.
Frågan är hur man bör förhålla sig i den debatten och om det finns någon principiell hållning som är moraliskt försvarbar, logiskt konsistent, som följer demokratins grundprinciper och som vare sig förfaller till fullständig kulturrelativism eller inskränkt nationalism eller främlingsfientlighet.
Enligt Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten är svaret otvetydigt ja, vilket de utvecklar i den mycket intressanta och läsvärda boken Till frihetens försvar. En kritik av den normativa multikulturalismen (Norstedts, 2010). Vad det ytterst handlar om är ett klassiskt liberalt – i filosofisk, inte partipolitisk mening – förhållningssätt där rättigheter och skyldigheter alltid ska tillkomma individer, och där statens yttersta ansvar är att säkerställa att alla individer har samma rättigheter och skyldigheter och samma frihet att söka förverkliga sina livsmål. Frihet ska i det här sammanhanget tolkas som en frånvaro av yttre hinder, vilket inte nödvändigtvis innebär att man lyckas nå sina mål. Medan staten har en moralisk skyldighet att erkänna och skydda största möjliga individuella frihet – vilket är en nödvändig förutsättning för att människor ska kunna försöka förverkliga sina livsmål – har den inte någon skyldighet att säkerställa att alla når sina livsmål.
Vad som är centralt här är att rättigheterna, skyldigheterna och friheterna handlar om individer – inte om grupper, oavsett om de är etniskt, religiöst eller kulturellt bestämda. Även om etniskt, religiöst eller kulturellt bestämda grupper kan vara nog så betydelsefulla för olika individer står alltid individerna över kollektivet. För att citera Bauhn och Demirbag-Sten:
Att gemenskaper inte kan existera oberoende av sina enskilda medlemmar innebär förstås inte att gemenskaper skulle vara oväsentliga för deras enskilda medlemmar. Gemenskaper spelar en stor roll i människors liv. Vi är, som redan Arisoteles påpekade, sociala varelser, och många av våra enskilda projekt förutsätter samverkan med andra. Men vår poäng är, att det är individer, inte gemenskaper, som är bärare av rättigheter. Kollektiv får sin legitimitet av att individer fritt väljer dem, eller av att de skyddar individers rätt till frihet. Det är kollektiven som måste rättfärdigas utifrån individernas behov och intressen, inte tvärtom.
En konsekvens av denna hållning är att staten inte bör tillerkänna olika etniska, religiösa eller kulturella grupper några särskilda friheter, rättigheter eller undantag från de lagar och regler som gäller samhället i övrigt, och att staten bör ingripa för att skydda den individuella friheten även när den kränks av grupper som anför som argument att den egna religionen eller kulturen står över individerna och måste respekteras eller visas särskild hänsyn. Statens yttersta uppgift är och förblir att försöka säkerställa största möjliga individuella frihet som är förenlig med andras individuella frihet, och frihet handlar om frånvaro av hinder på individuell nivå.
Utifrån det här perspektivet är det exempelvis rätt och rimligt att kvinnlig och manlig omskärelse på minderåriga är förbjuden, oavsett vilka religiösa eller kulturella argument som anförs, eftersom individerna själva inte fått välja. Samtidigt är det lika rätt och rimligt att tillåta omskärelse på vuxna om de så önskar, eftersom myndiga individer själva ska ha rätten och friheten att välja. På samma sätt är det rätt och rimligt att i skolan förbjuda minderåriga flickor att bära slöja, samtidigt som vuxna kvinnor bör ha full frihet att på sin fritid välja vilken huvudbonad de vill ha. Eller för att ta ett tredje exempel: lika stor rätt som Lars Vilks ska ha att teckna Mohammed som rondellhund, lika stor rätt ska muslimer ha att kritisera det – samtidigt som varje försök att tysta Lars Vilks på annat sätt än genom debatt måste fördömas som ett angrepp på yttrandefriheten. Att det finns muslimer som känner sig kränkta av teckningarna är inget argument för att tillåta attacker mot Lars Vilks eller försök att stoppa utställningar av teckningarna.
Återigen, vad det ytterst handlar om är att statens ansvar är att säkerställa största möjliga individuella frihet som är förenlig med andra människors individuella frihet. Det ska med andra ord inte ses som ett argument för assimilering. Människor ska ha full rätt och frihet att följa sin egen religion eller tro så länge det inte innebär att andra människor förnekas samma rätt och frihet. Både nationalister och multikulturalister hamnar här fel eftersom de lyfter fram grupper på bekostnad av individerna. Som en logiskt konsekvens av det hamnar båda grupperna förr eller senare i en situation där de kräver olika rättigheter, skyldigheter och friheter för olika grupper, vilket gör deras argumentation logiskt ohållbar, moraliskt oförsvarbar och svår att förena med demokratins grundprinciper.
Den argumentation som utvecklas av Bauhn och Demirbag-Sten i Till frihetens försvar är givetvis mer nyanserad och komplex än vad jag kan återge här, och genomgående är boken mycket välskriven och intressant. Den förtjänar verkligen att läsas av alla som funderar över de utmaningar som präglar samtliga heterogena och mer eller mindre mångkulturella samhällen, förhållandet mellan individ och kollektiv och det alltid lika nödvändiga försvaret för friheten.
Jesper Strömbäck 