Reinfeldts tystnad gynnar främlingsfientliga krafter

När det som inte sägs är lika viktigt eller viktigare än det som sägs, då talar tystnaden högre än ord. Ett bra exempel på det är dagens debattartikel i Dagens Nyheter av Fredrik Reinfeldt och hans danske respektive finske statsministerkollega Lars Lökke Rasmussen och Jyrki Katainen. Rubriken är ”Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen”, och artikeln ska ses som de tre statsministrarnas gemensamma reaktion på terrorattackerna i Norge.

I artikeln försöker statsministrarna måla upp bilden av djup nordisk gemenskap. I inledningen skriver de:

De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratisk värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.

Den bild som ges är inte bara att de nordiska länderna delar samhällsmodell, utan också att den samhällsmodellen är överlägsen andra länders. Både implicit och explicit spelar de på en gammal nordisk mytologi, samtidigt som de formulerar och försöker ta ägandeskap över vad som kan kallas samnordisk nationalism eller patriotism. I direkt anslutning till citatet ovan skriver statsministrarna att ”Allt detta ska vi vara stolta över. Men mot just detta riktades attackerna i Norge fredagen den 22 juli”.

I det sammanhanget är tystnaden talande. Tystnaden är talande för det första därför att statsministrarna inte lyfter fram religionsfrihetens och toleransens betydelse som del av ”den nordiska modellen”, och för det andra därför att statsministrarna helt förbigår intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse för terrorattackerna. De framställer terrorattackerna som om de uteslutande vore riktade mot den nordiska samhällsmodellen, och genom sin tystnad som om intolerans, nationalism, rasism, främlingsfientlighet och islamofobi inte hade någon betydelse för Anders Behring Breviks attacker.

Det är ingen slump. Debattartiklar av det här slaget är noga genomtänkta. Därför kan tystnaden bara tolkas som ett medvetet försök att tona ner intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse, trots alla bevis på att detta var centrala drivkrafter i Anders Behring Breiviks handlande. Det är snubblande nära historieförfalskning genom förtigande.

Frågan är varför. Oavsett svaret riskerar statsministrarnas artikel spela de nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partierna och organisationerna i händerna. Ända sedan terrorattackerna har de försökt minimera de politiska åsikternas betydelse för attackerna. Strategin har varit att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen”. (se även tidigare inlägg)

När Reinfeldt och hans statsministerkollegor helt förbigår betydelsen av Anders Behring Breiviks nationalistiska, främlingsfientliga och islamofobiska åsikter för terrorattackerna gör de de enklare för Sverigedemokraterna och andra att hävda att den främlingsfientliga och invandringskritiska retoriken inte kan kopplas till terrorattackerna, och därmed att deras retorik inte bär något som helst ansvar för det som skedde.

Som om detta inte vore nog avstår statsministrarna helt från att ta upp vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans. I artikeln skriver de att tre delar är ”särskilt viktiga” i det fortsatta arbetet med att värna den nordiska modellen: ”Vi ska fortsätta bejaka och uppmuntra ungas samhällsengagemang”, ”De nordiska regeringarna måste också, tillsammans med våra myndigheter, fortsätta göra våra länder säkrare”, och ”Vi ska också minnas att våra välfärdsmodeller inte bara vilar på statens ansvar för sina medborgare, utan också på allas vårt delade ansvar för varandra”.

Inte ett ord sägs om vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och intolerans. Inte ett ord sägs om vikten av att värna religionsfriheten och att respektera människors olikheter. Inte ett ord sägs om vikten av att ta strid med de politiska partier och organisationer som spelar på människors främlingsfientlighet eller rädslor för det som upplevs som främmande.

Därmed riskerar Reinfeldts och hans statsministerkollegors tystnad att gynna nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partier och organisationer. Frågan är återigen: Varför?

– – – – – – – – – – – – – – – –

Update: Efter synpunkter som jag fått efter att det här inlägget publicerades vill jag förtydliga att kritiken mot Fredrik Reinfeldt gäller just debattartikeln tillsammans med statsministerkollegorna från Danmark och Finland. I andra sammanhang har Reinfeldt varit mycket tydlig, och inlägget ovan ska absolut inte tolkas som en generell kritik av Reinfeldt.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt boktips: ”News at Work” av Pablo J. Boczkowski (2010)

Att digitala medier har förändrat förutsättningarna för medierna och journalistiken råder det inget tvivel om, men än så länge råder oklarhet om exakt hur de har förändrat den traditionella journalistiken, vad som utmärker nätjournalistiken, och om hur nätjournalistiken förhåller sig till den traditionella journalistiken. Det finns många åsikter på området, men färre systematiska vetenskapliga undersökningar (med en del viktiga internationella och svenska undantag).

I ljuset av detta är Pablo J. Boczkowski’s nya bok News at Work. Imitation in an Age of Information Abundance (University of Chicago Press) mycket välkommen. Det är utan tvekan den bästa bok jag läst så här långt som handlar om nätjournalistiken. Boken bygger på såväl etnografiska studier som innehållsanalyser och publikstudier, och i boken undersöker författaren både hur nätjournalistiken produceras, vad som utmärker både den traditionella journalistiken och nätjournalistiken i de undersökta medierna, och hur publiken konsumerar och ser på nätjournalistiken. Detta breda angreppsätt lyfter i sig boken från de flesta andra, och till detta kommer en mycket sofistikerad och teoridriven analys samtidigt som boken är skriven på ett överlag lättillgängligt sätt.

Det finns flera intressanta resultat i boken som skulle kunna lyftas fram, men det kanske mest intressanta handlar om ”the paradox of abundance”. Vad Boczkowski visar är att mångfalden i medierna – framförallt i nätjournalistiken – faktiskt har minskat trots att informationsmängden i samhället har ökat. Detta beror på flera faktorer, men inte minst viktigt är det upplevda kravet på ständigt uppdaterade nyheter. Det har gjort att medierna i allt större utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråerna och konkurrenterna, och att de i allt högre utsträckning imiterar konkurrenterna. Parallellt med detta har de finansiella och tidsmässiga resurserna för egen och grävande journalistik minskat. Trots att det finns mer information tillgänglig än kanske någonsin förr, och trots förutsägelser om en allt mer fragmenterad medieagenda, tyder Boczkowski’s resultat på en allt mer homogen och likriktad nyhetsagenda.

I boken finns det många andra intressanta resultat – och en mer nyanserad analys än vad det finns utrymme för här – och den bör vara av stort intresse för alla som arbetar med, intresserar sig för, studerar eller forskar kring journalistiken och dess utveckling i allmänhet, och nätjournalistiken och dess utveckling i synnerhet. Den bör också vara av stort intresse för alla som forskar kring mediernas dagordningsmakt och hur den har förändrats av medieutvecklingen. Det är ett mycket imponerande arbete, och det skulle förvåna mig mycket om boken inte kommer att räknas som en av de viktigaste på området.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lästa böcker i juni-juli

Redan står det augusti i almanackorna, och den långa sommar som många av oss såg fram emot visade sig i vanlig ordning vara allt för kort. Ändå öppnar sommaren ofta för mer läsning än vanligtvis, och i mitt fall även för lite mer läsning av skönlitteratur vid sidan av facklitteraturen samt av facklitteratur vid sidan av mitt eget forskningsområde. Det har varit givande, även om jag önskar att jag hade hunnit läsa fler skönlitterära böcker än vad som till sist blev fallet. Under juni och juli läste jag följande böcker:

– Tilo Hartmann (red) (2009). Media Choice. A Theoretical and Empirical Overview. Routledge.

– Alan B. Albarran (2010). The Media Economy. Routledge.

– Frank Luntz (2008). Words that Work. It’s Not What You Say, It’s What People Hear. Hyperion.

– Robert W. McChesney & Victor Pickard (red) (2011). Will the Last Reporter Please Turn Out the Lights? The Collapse of Journalism and What Can Be Done to Fix It. The New Press.

– Torbjörn von Krogh (red) (2011). Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter. Stiftelsen Institutet för Mediestudier.

– Jonas Tallberg, Derek Beach, Daniel Naurin & Teija Tilikainen (2011). Makten i Europa. SNS Förlag.

– Gordon S. Wood (2011). The Idea of America. Reflections on the Birth of the United States. Penguin Press.

– Philip Roth (2011). Indignation. Albert Bonniers förlag.

– Øyvind Ihlen, Betteke van Ruler & Magnus Fredriksson (red) (2009). Public Relations and Social Theory. Key Figures and Concepts. Routledge.

– Louann Brizendine (2010). The Male Brain. Bantam Press.

– Jonathan Franzen (2010). Freedom. Farrar, Straus and Giroux.

– John Lloyd & John Mitchinson (2010). The Book of General Ignorance. Everything you think you know is wrong. Faber and Faber.

– Sören Holmberg, Lennart Weibull & Henrik Oscarsson (red) (2011). Lycksalighetens ö. SOM-institutet.

– Jonas Jonasson (2011). Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Piratförlaget.

– W. Timothy Coombs & Sherry J. Holladay (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell.

– Niklas Orrenius (2010). Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna. Månpocket.

– Anders Johnson (2010). Sveriges statsministrar under 100 år: Felix Hamrin. Albert Bonniers förlag.

– James Curran (2011). Media and Democracy. Routledge.

I grunden tycker jag samtliga böcker jag läste var läsvärda, samtidigt som ingen av de facklitterära böckerna inom mitt eget område sticker ut som ”månadens bok”. De böcker som gav mest att läsa på ett personligt plan var nog Jonathan Franzen’s hyllade Freedom och Gordon Wood’s The Idea of America. Om man är intresserad av det politiska språket och hur det kan brukas (eller missbrukas) kan Words that Work, av den republikanske politiske konsulten Frank Luntz, också rekommenderas.

Detsamma gäller PR Strategy and Application om man söker introduktionslitteratur kring public relations, vilket var bättre än många andra introduktionsböcker på området; Public Relations and Social Theory om man är intresserad av relationen social teori/sociala teoretiker och public relations; och både Will the Last Reporter Turn the Lights Out? och Vem betalar journalistiken? om man är intresserad av journalistikens ekonomiska förutsättningar och problem samt dess framtid.

Till sist kan Niklas Orrenius bok om Sverigedemokraterna starkt rekommenderas om man är intresserad av detta parti. Orrenius tillhör en av Sveriges bästa politiska journalister och en av de mest kunniga när det gäller Sverigedemokraterna, och det var intressant att (av en slump) läsa boken i samband med de avskyvärda terrorattackerna i Norge och den efterföljande debatten.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , | Lämna en kommentar

Gästprofessor i Schweiz

Nu är det mindre än en vecka kvar tills jag ska åka till Schweiz, där jag under de kommande fem månaderna kommer att vara anställd som gästprofessor vid University of Zurich. Det ska bli mycket spännande och intressant! University of Zurich tillhör ett av det ledande i Europa när det gäller forskning kring politisk kommunikation i allmänhet, och jämförande politisk kommunikation samt medialiseringen av politik i synnerhet, och givet min egen forskningsinriktning passar det mig perfekt.

Vid sidan av forskning kommer jag även att ansvara för och undervisa på två masterkurser: Strategic Political Communication and Political Public Relations samt Election Campaigning and Political Marketing. Det ska bli både intressant och utmanande. Även om jag tidigare har föreläst vid olika universitet utomlands blir detta första gången som jag håller i hela kurser i andra länder än Sverige, med åtminstone delvis andra akademiska traditioner och normer. Det kommer säkerligen bli mycket lärorikt.

Till detta kommer att det alltid är spännande och lärorikt att bo i något annat land. Mina tidigare erfarenheter från att ha bott och arbetat i Florida i olika omgångar är att det är utvecklande både professionellt och personligt, och jag är övertygad om att detsamma kommer gälla tiden som gästprofessor i Zurich i höst. Jag ser därför fram emot en mycket lärorik, intressant, stimulerande och utmanande höst.

Publicerat i Mer personligt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Läsvärt om det politiska språket och allas vårt ansvar

Angående terrorattackerna i Norge och den politiska retoriken har Ola Larsmo skrivit en mycket läsvärd och viktig artikel i Dagens Nyheter under rubriken Så kan språket bana väg för massmord. Den kan starkt rekommenderas.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Om medierna och bevakningen av terrorattentatet

Nu har Dagens Nyheter publicerat en intervju med mig som handlar om mediernas bevakning av terrorattentaten i Norge, med särskilt fokus på hur bevakningen av terrorattacker påverkas av om gärningsmannen är muslim eller kristen. Rubriken är ”Dubbelmoral i medierna”, och hela artikeln kan läsas här.

Publicerat i I medierna | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

The Colbert Report om reaktionerna på terrorattackerna

Vid sidan av The Daily Show med Jon Stewart är The Colbert Report med Stephen Colbert min absoluta favorit när det gäller politisk humor och satir med ett allvar i botten. Nu senast tog Colbert Report upp mediernas reaktioner på terrorattackerna i Norge och det faktum att så många förutsatte att attackerna hade utförts av muslimer. Som så ofta annars träffade Colbert helt rätt, och inslaget är mycket sevärt!

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Terrorattentaten i Norge och den politiska retoriken

Sedan terrorattentaten i Norge har Sverigedemokraterna i Sverige, Fremskrittspartiet i Norge och andra politiska partier och organisationer som mer eller mindre delar samma åsikter om invandring och islam som Anders Behring Breivik befunnit sig på defensiven. Grundstrategin går ut på att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen” (se även Expo:s genomgång av hur extremhögern har reagerat på terrorattackerna i Norge).

Bortom det enskilda fallet väcker detta frågan om sambandet mellan ord och handlingar, vilket ansvar politiska partier och organisationer har för retorik som är fientlig mot olika grupper i samhället, och om vilket ansvar som ska läggas på individer respektive grupper.

Detta är utan tvekan svåra frågor. Lika absurt som det vore att frånta dem som utför handlingarna ansvar för dessa handlingar, lika absurt vore det att förneka att språket och den politiska retoriken påverkar människor och deras handlingar. Språket och den politiska retoriken påverkar människors verklighetsuppfattningar och tankar, och människors verklighetsuppfattningar och tankar påverkar människors handlingar. Därmed kan människors handlingar inte ses fristående från den politiska retoriken, och det är rimligt att utkräva ett visst ansvar från de politiska partier och organisationer vars retorik har bäddat för olika handlingar. Det gäller särskilt retorik som är fientlig mot olika grupper, eftersom sådan retorik – oavsett om det är syftet eller inte – bidrar till att avhumanisera de grupper som fientligheten riktar sig mot, vilket i sin tur bäddar för och legitimerar fientliga handlingar mot dem.

Samtidigt utförs de faktiska handlingarna av enskilda individer, och därmed bär de alltid huvudansvaret för sina handlingar. Att frångå den principen vore att underminera en av de mest centrala principerna i den liberala demokratiidén och rättsstatens idé. Skuldbeläggandet av olika grupper vars retorik inspirerat eller uppmuntrat enskilda våldsverkare och terrorister måste därför ha vissa gränser.

Vad som är lika centralt i den här debatten är emellertid vikten av konsekvens när vi bedömer relationen mellan individer och de grupper de tillhör. Om man anser att högerextrema och främlingsfientliga partier och organisationer är helt oskyldiga till Anders Behring Breiviks terrorattacker i Norge bör man i logikens namn anse att muslimska grupper och organisationer är helt oskyldiga till våldsdåd och terrorattacker som utförs av muslimer. Och omvänt: om man anser att terrorattackerna i Norge utfördes av en enskild störd eller ond människa, bör man i logikens namn anse samma sak om de hade utförts av någon muslim. Att tillämpa kollektivt skuldbeläggandet i det ena fallet men individuellt skuldbeläggandet i det andra är både ologiskt och hycklande.

Just därför är det ironiskt att just Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper nu beklagar sig över kollektivt skuldbeläggande. Är det något parti och några organisationer som har gjort kollektivt skuldbeläggande till affärsidé är det just främlingsfientliga partier och grupper.

Oavsett detta kan man verkligen hoppas att terrorattackerna i Norge ska fungera som en väckarklocka som får olika partier och organisationer att tänka sig för och bli försiktigare med att gå till brutala verbala attacker mot olika grupper i samhället. Ord är inte bara ord. Ord är verbala handlingar, verbala handlingar som kan inspirera till andra handlingar. Ord är makt, och som all makt måste ordets makt hanteras varsamt och på ett ansvarsfullt sätt. Man kan aldrig veta säkert vilka som hör och hur de tolkar orden, och vilka sorts handlingar de kan inspirera till.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Terrorism är terrorism – oavsett vem som utför det

I kölvattnet av terroristattacken i Norge har det vuxit fram en diskussion om huruvida det ska betecknas som terrorism eller inte. Svaret borde dock vara självklart: vad som är terrorism definieras av handlingarna, inte av vem eller vilka som genomför dem. Enligt Nationalencycklopedin definieras terrorism som ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Givet detta spelar det ingen roll om handlingarna utförs av enskilda eller av grupper. Inte heller spelar det någon roll om de utförs av kristna, muslimer, hinduer, buddister eller sekulariserade, eller om de utförs av medborgare i det drabbade landet eller utlänningar.

Givet detta är talesättet att den enes terrorist är den andres frihetskämpe också felaktigt. Handlingarna, inte vem eller vilka som utgör dem, avgör vad som är terrorism. Alltså utsattes Norge för ett terrorattentat och ingenting annat, och alltså bör Anders Behring Breivik betraktas och behandlas som terrorist, och ingenting annat.

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Läsvärt om News of the World-skandalen

Turerna kring det som omväxlande kallats ”News of the World-skandalen, ”Murdoch-skandalen” och ”hackningsskandalen” fortsätter. Att hålla reda på alla turer och inblandade personer är dock inte helt lätt. En god hjälp i det sammanhanget är emellertid ett par interaktiva guider på New York Times: en över de inblandade personerna och en över skandalens anatomi.

Samtidigt som skandalen har blivit sommarens största nyhet så här långt var den brittiska tidningen The Guardian länge ensamt om att uppmärksamma och rapportera kring skandalen. En intressant historik kring detta kan läsas i Newsweek under rubriken How We Broke the Mordoch Scandal, skriven av The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger.

En intressant del av den historiken handlar om hur The Guardian, i frustration över att andra brittiska medier inte följde upp den framväxande skandalen, förra året vände sig till New York Times som sedermera skrev en lång och mycket intressant artikel i New York Times Magazine. Efter det började även andra brittiska medier, däribland The Financial Times och The Independent, bevaka skandalen. Att New York Times rapporterade om hackningsskandalen legitimerade nyheten och gjorde att fler medier vågade gå emot Murdoch’s News Corporation och News International. Nu känner sig till och med Fox News, som ingår i Murdoch’s medieimperium, tvungna att rapportera om skandalen och utfrågningen av Murdoch i det brittiska parlamentet igår, även om det – enligt New York Times – gjordes på ett motvilligt sätt.

Hur skandalen kommer att påverka Murdoch’s medieimperium i Storbritannien och andra länder, den brittiske premiärministern David Cameron, Scotland Yard, relationerna mellan politiska aktörer och medieaktörer samt journalistikens fortsatta utveckling är i skrivande stund högst oklart. En av de viktigaste faktorerna handlar om vad de polisutredningar som nu har inletts eller återupptagits kommer att visa och leda till. Jag hoppas dock att avslöjandena kommer att leda fram till en sanering av tabloidjournalistiken, till en tydligare rågång mellan medier och politik i de länder där umgänget har varit eller är allt för nära, och till att makten hos Murdoch och hans medieimperium försvagas. Att News of the World har lagts ned är en god början, men det krävs antagligen mer för att på ett varaktigt sätt sanera tabloidjournalistiken.

Allra viktigaste i det sammanhanget är emellertid publikens efterfrågan: så länge det finns stora grupper människor som efterfrågar tabloidjournalistik, även etiskt oförsvarbar sådan, kommer det finnas de som på ett eller annat sätt försöker tillfredsställa den efterfrågan. Som mediekonsumenter har vi alla makt: en makt som vi många gånger är allt för dåliga på att nyttja medvetet och ta ansvar för.

 

 

Publicerat i Aktuellt | Märkt , , , , , , | 1 kommentar