Jesper Strömbäck

Sedan terrorattentaten i Norge har Sverigedemokraterna i Sverige, Fremskrittspartiet i Norge och andra politiska partier och organisationer som mer eller mindre delar samma åsikter om invandring och islam som Anders Behring Breivik befunnit sig på defensiven. Grundstrategin går ut på att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen” (se även Expo:s genomgång av hur extremhögern har reagerat på terrorattackerna i Norge).

Bortom det enskilda fallet väcker detta frågan om sambandet mellan ord och handlingar, vilket ansvar politiska partier och organisationer har för retorik som är fientlig mot olika grupper i samhället, och om vilket ansvar som ska läggas på individer respektive grupper.

Detta är utan tvekan svåra frågor. Lika absurt som det vore att frånta dem som utför handlingarna ansvar för dessa handlingar, lika absurt vore det att förneka att språket och den politiska retoriken påverkar människor och deras handlingar. Språket och den politiska retoriken påverkar människors verklighetsuppfattningar och tankar, och människors verklighetsuppfattningar och tankar påverkar människors handlingar. Därmed kan människors handlingar inte ses fristående från den politiska retoriken, och det är rimligt att utkräva ett visst ansvar från de politiska partier och organisationer vars retorik har bäddat för olika handlingar. Det gäller särskilt retorik som är fientlig mot olika grupper, eftersom sådan retorik – oavsett om det är syftet eller inte – bidrar till att avhumanisera de grupper som fientligheten riktar sig mot, vilket i sin tur bäddar för och legitimerar fientliga handlingar mot dem.

Samtidigt utförs de faktiska handlingarna av enskilda individer, och därmed bär de alltid huvudansvaret för sina handlingar. Att frångå den principen vore att underminera en av de mest centrala principerna i den liberala demokratiidén och rättsstatens idé. Skuldbeläggandet av olika grupper vars retorik inspirerat eller uppmuntrat enskilda våldsverkare och terrorister måste därför ha vissa gränser.

Vad som är lika centralt i den här debatten är emellertid vikten av konsekvens när vi bedömer relationen mellan individer och de grupper de tillhör. Om man anser att högerextrema och främlingsfientliga partier och organisationer är helt oskyldiga till Anders Behring Breiviks terrorattacker i Norge bör man i logikens namn anse att muslimska grupper och organisationer är helt oskyldiga till våldsdåd och terrorattacker som utförs av muslimer. Och omvänt: om man anser att terrorattackerna i Norge utfördes av en enskild störd eller ond människa, bör man i logikens namn anse samma sak om de hade utförts av någon muslim. Att tillämpa kollektivt skuldbeläggandet i det ena fallet men individuellt skuldbeläggandet i det andra är både ologiskt och hycklande.

Just därför är det ironiskt att just Sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga grupper nu beklagar sig över kollektivt skuldbeläggande. Är det något parti och några organisationer som har gjort kollektivt skuldbeläggande till affärsidé är det just främlingsfientliga partier och grupper.

Oavsett detta kan man verkligen hoppas att terrorattackerna i Norge ska fungera som en väckarklocka som får olika partier och organisationer att tänka sig för och bli försiktigare med att gå till brutala verbala attacker mot olika grupper i samhället. Ord är inte bara ord. Ord är verbala handlingar, verbala handlingar som kan inspirera till andra handlingar. Ord är makt, och som all makt måste ordets makt hanteras varsamt och på ett ansvarsfullt sätt. Man kan aldrig veta säkert vilka som hör och hur de tolkar orden, och vilka sorts handlingar de kan inspirera till.