När det som inte sägs är lika viktigt eller viktigare än det som sägs, då talar tystnaden högre än ord. Ett bra exempel på det är dagens debattartikel i Dagens Nyheter av Fredrik Reinfeldt och hans danske respektive finske statsministerkollega Lars Lökke Rasmussen och Jyrki Katainen. Rubriken är ”Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen”, och artikeln ska ses som de tre statsministrarnas gemensamma reaktion på terrorattackerna i Norge.
I artikeln försöker statsministrarna måla upp bilden av djup nordisk gemenskap. I inledningen skriver de:
De nordiska länderna är några av världens mest öppna och fria länder. Vi har våra fötter fast rotade i demokratisk värderingar och bejakar vår yttrande- och åsiktsfrihet. Våra länder kännetecknas av välutvecklade välfärdsmodeller, stor individuell frihet och långt kommen jämställdhet mellan könen. Vi är solidariska med resten av världen och delar så väl med oss av vår rikedom som öppnar våra dörrar för människor som flyr från krig och förtryck.
Den bild som ges är inte bara att de nordiska länderna delar samhällsmodell, utan också att den samhällsmodellen är överlägsen andra länders. Både implicit och explicit spelar de på en gammal nordisk mytologi, samtidigt som de formulerar och försöker ta ägandeskap över vad som kan kallas samnordisk nationalism eller patriotism. I direkt anslutning till citatet ovan skriver statsministrarna att ”Allt detta ska vi vara stolta över. Men mot just detta riktades attackerna i Norge fredagen den 22 juli”.
I det sammanhanget är tystnaden talande. Tystnaden är talande för det första därför att statsministrarna inte lyfter fram religionsfrihetens och toleransens betydelse som del av ”den nordiska modellen”, och för det andra därför att statsministrarna helt förbigår intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse för terrorattackerna. De framställer terrorattackerna som om de uteslutande vore riktade mot den nordiska samhällsmodellen, och genom sin tystnad som om intolerans, nationalism, rasism, främlingsfientlighet och islamofobi inte hade någon betydelse för Anders Behring Breviks attacker.
Det är ingen slump. Debattartiklar av det här slaget är noga genomtänkta. Därför kan tystnaden bara tolkas som ett medvetet försök att tona ner intoleransens, nationalismens, rasismens, främlingsfientlighetens och islamofobins betydelse, trots alla bevis på att detta var centrala drivkrafter i Anders Behring Breiviks handlande. Det är snubblande nära historieförfalskning genom förtigande.
Frågan är varför. Oavsett svaret riskerar statsministrarnas artikel spela de nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partierna och organisationerna i händerna. Ända sedan terrorattackerna har de försökt minimera de politiska åsikternas betydelse för attackerna. Strategin har varit att hävda (1) att Anders Behring Breivik bär allt ansvar och att han var en störd eller ond människa, (2) att partier och organisationer som använder sig av en främlingsfientlig och invandringskritisk retorik inte bär något ansvar, och (3) att ifall ansvaret ligger någonstans vid sidan av hos Behring Breivik så ligger det hos de företeelser han bekämpade: den så kallade ”islamiseringen” och ”massinvandringen”. (se även tidigare inlägg)
När Reinfeldt och hans statsministerkollegor helt förbigår betydelsen av Anders Behring Breiviks nationalistiska, främlingsfientliga och islamofobiska åsikter för terrorattackerna gör de de enklare för Sverigedemokraterna och andra att hävda att den främlingsfientliga och invandringskritiska retoriken inte kan kopplas till terrorattackerna, och därmed att deras retorik inte bär något som helst ansvar för det som skedde.
Som om detta inte vore nog avstår statsministrarna helt från att ta upp vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans. I artikeln skriver de att tre delar är ”särskilt viktiga” i det fortsatta arbetet med att värna den nordiska modellen: ”Vi ska fortsätta bejaka och uppmuntra ungas samhällsengagemang”, ”De nordiska regeringarna måste också, tillsammans med våra myndigheter, fortsätta göra våra länder säkrare”, och ”Vi ska också minnas att våra välfärdsmodeller inte bara vilar på statens ansvar för sina medborgare, utan också på allas vårt delade ansvar för varandra”.
Inte ett ord sägs om vikten av att stå upp mot främlingsfientlighet, rasism, islamofobi och intolerans. Inte ett ord sägs om vikten av att värna religionsfriheten och att respektera människors olikheter. Inte ett ord sägs om vikten av att ta strid med de politiska partier och organisationer som spelar på människors främlingsfientlighet eller rädslor för det som upplevs som främmande.
Därmed riskerar Reinfeldts och hans statsministerkollegors tystnad att gynna nationalistiska, främlingsfientliga och invandrarkritiska partier och organisationer. Frågan är återigen: Varför?
– – – – – – – – – – – – – – – –
Update: Efter synpunkter som jag fått efter att det här inlägget publicerades vill jag förtydliga att kritiken mot Fredrik Reinfeldt gäller just debattartikeln tillsammans med statsministerkollegorna från Danmark och Finland. I andra sammanhang har Reinfeldt varit mycket tydlig, och inlägget ovan ska absolut inte tolkas som en generell kritik av Reinfeldt.
Jesper Strömbäck 