Att digitala medier har förändrat förutsättningarna för medierna och journalistiken råder det inget tvivel om, men än så länge råder oklarhet om exakt hur de har förändrat den traditionella journalistiken, vad som utmärker nätjournalistiken, och om hur nätjournalistiken förhåller sig till den traditionella journalistiken. Det finns många åsikter på området, men färre systematiska vetenskapliga undersökningar (med en del viktiga internationella och svenska undantag).

I ljuset av detta är Pablo J. Boczkowski’s nya bok News at Work. Imitation in an Age of Information Abundance (University of Chicago Press) mycket välkommen. Det är utan tvekan den bästa bok jag läst så här långt som handlar om nätjournalistiken. Boken bygger på såväl etnografiska studier som innehållsanalyser och publikstudier, och i boken undersöker författaren både hur nätjournalistiken produceras, vad som utmärker både den traditionella journalistiken och nätjournalistiken i de undersökta medierna, och hur publiken konsumerar och ser på nätjournalistiken. Detta breda angreppsätt lyfter i sig boken från de flesta andra, och till detta kommer en mycket sofistikerad och teoridriven analys samtidigt som boken är skriven på ett överlag lättillgängligt sätt.

Det finns flera intressanta resultat i boken som skulle kunna lyftas fram, men det kanske mest intressanta handlar om ”the paradox of abundance”. Vad Boczkowski visar är att mångfalden i medierna – framförallt i nätjournalistiken – faktiskt har minskat trots att informationsmängden i samhället har ökat. Detta beror på flera faktorer, men inte minst viktigt är det upplevda kravet på ständigt uppdaterade nyheter. Det har gjort att medierna i allt större utsträckning förlitar sig på nyhetsbyråerna och konkurrenterna, och att de i allt högre utsträckning imiterar konkurrenterna. Parallellt med detta har de finansiella och tidsmässiga resurserna för egen och grävande journalistik minskat. Trots att det finns mer information tillgänglig än kanske någonsin förr, och trots förutsägelser om en allt mer fragmenterad medieagenda, tyder Boczkowski’s resultat på en allt mer homogen och likriktad nyhetsagenda.

I boken finns det många andra intressanta resultat – och en mer nyanserad analys än vad det finns utrymme för här – och den bör vara av stort intresse för alla som arbetar med, intresserar sig för, studerar eller forskar kring journalistiken och dess utveckling i allmänhet, och nätjournalistiken och dess utveckling i synnerhet. Den bör också vara av stort intresse för alla som forskar kring mediernas dagordningsmakt och hur den har förändrats av medieutvecklingen. Det är ett mycket imponerande arbete, och det skulle förvåna mig mycket om boken inte kommer att räknas som en av de viktigaste på området.