Jesper Strömbäck

Veckans mest oväntade debatt var onekligen debatten om huruvida föregångaren till Moderaterna var med och drev på för att införa den allmänna rösträtten. I det nya idéprogrammet står det att ”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Även om det inte sägs rakt ut är det lätt att läsa in att moderaterna hävdar att de var med och drev på för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, och så vidare. När partisekreteraren Sofia Arkelsten rakt ut hävdade att moderaterna var med och genomförde den fria och lika rösträtten väcktes debatten om huruvida hon ägnade sig åt medveten historieförfalskning eller bara var okunnig om svensk historia. Ingen tolkning är särskilt smickrande.

Alla som seriöst har studerat svensk historia vet att föregångarna till moderaterna hela tiden bekämpade en utvidgning av rösträtten. Rösträttsrörelsen formades och drevs av socialdemokrater och liberaler, och endast när föregångarna till moderaterna inte såg någon annan utväg gick man med på en utvidgning av rösträtten. Det var en omvändelse under galgen.

Den enda jag har sett i debatten som försökt förneka detta är Anders Edwardsson, som i en artikel i Svenska Dagbladet ansåg att det var sorgligt att Sofia Arkelsten backade från sitt påstående. Han beskrivs som historiker, men såvitt jag kan bedöma saknar han akademiska meriter som gör det befogat att kalla honom historiker. I en mycket läsvärd replik sågades han också grundligt av Håkan Holmberg, politisk chefredaktör vid Upsala Nya Tidning och doktor i historia.

I debatten finns det vissa som i allt detta försöker läsa in ett medvetet och strategiskt betingat försök att skriva om den svenska historien. I en krönika i Dagens Nyheter skriver Malin Ullgren bland annat att:

[Moderaterna] har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Bara några dagar innan detta publicerade Fokus en lång artikel av Claes Lönegård med rubriken ”Propagandaministerns plan”. Artikeln driver tesen att arbetet med att lansera en ny Sverigebild i utlandet ytterst handlar om moderaternas försök att, via utlandet, skriva om hela den svenska historien så att Sverige uppfattas som i grunden borgerligt snarare än socialdemokratiskt. Arkitekten bakom denna plan, ”propagandaministern”, sägs vara Per Schlingmann, tidigare partisekreterare för moderaterna och nu statssekreterare i Statsrådsberedningen.

Artikeln är välskriven och intressant, men samtidigt har den allt för konspiratoriska drag för att övertyga. Att olika länder försöker framställa det egna landet så positivt som möjligt i andra länder är ingenting nytt. Det handlar om internationell marknadsföring och public diplomacy, och är i sig legitimt. Att ”all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet”, vilket är målet för Nämnden för Sverigefrämjandet som har tagit fram den ”nya Sverigebilden”, handlar därför inte om historieförfalskning. Att dessa värdeord har vissa paralleller till lanseringen av de nya moderaterna är heller inte ett uttryck för någon konspiration. Sedan kan man alltid diskutera hur sambandet mellan det faktiska Sverige och den Sverigebild som lanseras utomlands ser ut, men det är en annan diskussion.

Med andra ord: samtidigt som det finns alla skäl att vara kritisk mot påståenden om att föregångarna till moderaterna drev på för att genomföra rösträtten finns det också alla skäl att vara på sin vakt mot förklaringar som är allt för konspiratoriska.

Detta illustrerar den kanske viktigaste slutsatsen, nämligen att det absolut viktigaste är att respekten för både historiska och nutida fakta alltid upprätthålls i debatten. Respekt för fakta är en förutsättning för en meningsfull och rationell politisk diskussion, vilket i sig är en förutsättning för att demokratin långsiktigt ska fungera väl. Här erbjuder amerikansk politik en lång rad avskräckande exempel på när olika aktörer av politiska skäl försökt manipulera sanningen. Det handlar exempelvis om upptakten till Irakkriget och påståendet att Irak hade massförstörelsevapen, om påståendet att Obama är muslim eller inte född i USA, och det handlar om förnekandet att det pågår en global uppvärmning.

Apropå detta, för några år sedan tipsade jag på min gamla hemsida om en bok som heter ”True Enough. Learning to Live in a Post-Fact Society”, skriven av Farhad Manjoo (John Wiley & Sons, 2008). Bland annat skrev jag:

För några år sedan myntade komikern Stephen Colbert begreppet ”truthiness” – något som inte behöver vara eller inte ens är sant, men som ändå känns riktigt och som vi därför väljer att tro på. Det är ett lysande begrepp, som fångar det faktum att människan ofta väljer att sätta tro framför vetande, samtidigt som det är skrämmande hur ofta människor väljer att sätta ”truthiness” framför ”truth”. Om detta handlar ”True Enough”, en riktigt välskriven och tankeväckande bok […].

Boken är skriven av en journalist och är populärvetenskapligt hållen, och tar upp både teorier och en mängd exempel på hur människor – vanliga människor, till både vänster och höger, ibland lågutbildade, ibland högutbildade – väljer att lyssna på och tro på budskap som stämmer överens med deras förutfattade meningar, även när all tillgänglig fakta talar emot dem. Forfarande finns det exempelvis många som tror att Saddam Hussein låg bakom terrorattackerna mot USA den 11 september, att det fanns massförstörelsevapen i Irak, eller att valfusk låg bakom Bush’s valseger inte bara år 2000 utan också 2004, för att bara ta några exempel. […] Inte minst Internet och politiserade radio- och TV-kanaler har gjort det mycket enklare för människor att välja mediebudskap som underblåser deras förutfattade meningar, vilket ytterligare har underminerat distinktionen mellan åsikter och fakta, truth och truthiness, journalistik och pseudo-journalistik.

Att välja att tro på det som passar de egna förutfattade meningarna är en mänsklig tendens som ingen kan svära sig helt fri från. Samtidigt är det i slutändan var och en av oss som bestämmer i vilken utsträckning som vi väljer att sätta tro eller vetande främst. I det sammanhanget är ”True Enough” mycket läsvärd, och kan förhoppningsvis bidra till att fler människor får upp ögonen för de risker som det innebär för både individer och samhälle när tron på sanning och fakta undermineras av pseudosanningar och truthiness.

Att boken är läsvärd, och vikten av att sätta vetande framför tro, gäller än idag. Det gäller för politiker, journalister, forskare, och för alla andra. Just därför finns det alla skäl att vara kritisk mot påståenden som inte är historiskt korrekta. Just därför finns det samtidigt också skäl att vara vaksam mot förklaringar eller teorier som är allt för konspiratoriska och som varken går att förkasta eller bekräfta.

Här liksom i så många andra fall gäller den gamla vetenskapliga tumregeln att endast teorier som principiellt sett går att pröva och falsifiera är värda att ta på fullt allvar. Om de inte ens principiellt går att pröva eller falsifiera kan de inte öka vår faktiska kunskap om verkligheten. Då handlar de inte om vetande. Då handlar de om tro.