Både under och efter den process som resulterade i Håkan Juholts avgång som partiledare för socialdemokraterna har många hävdat att mediernas bevakning varit orättvist hård. Tidigare kulturministern Bengt Göransson (s) har exempelvis kallat det ”en mediakampanj som förlorat all sans” och som ”bara kan beskrivas som mobbning”.
Diskussionen om mediernas bevakning av socialdemokraterna och Håkan Juholt och huruvida de bidrog till Juholts fall rymmer flera olika frågor. För det första, var omfattningen av bevakningen proportionerlig? För det andra, var bevakningen till sitt innehåll korrekt och saklig? För det tredje, var bevakningen partisk och driven av politiska agendor? Dessa frågor är viktiga att hålla isär.
Även om jag inte har gjort något empirisk studie av fallet, samtidigt som bevakningen inte har varit identisk i olika medier, kan några preliminära slutsatser ändå dras.
När det gäller frågan om ifall omfattningen av mediebevakningen var proportionerlig är det högst tveksamt. Visserligen är socialdemokraterna ett av Sveriges viktigaste och största partier, och hur socialdemokraterna fungerar och utvecklas spelar stor roll för svensk politik. Om ett kriterium för hur mycket uppmärksamhet olika partier förtjänar är deras verkliga eller potentiella makt är det rimligt att medierna ägnar stor uppmärksamhet åt socialdemokraterna. Frågan om proportionalitet måste samtidigt ställas mot omfattningen av mediernas bevakning av andra frågor och aktörer. Medan stor uppmärksamhet under de senaste månaderna har ägnats åt socialdemokraternas problem har andra viktiga frågor, exempelvis klimatförändringarna, fått högst begränsad uppmärksamhet. Om den faktiska makten eller den faktiska betydelsen av olika frågor används som kriterium för mediebevakningens omfattning måste slutsatsen därför bli att allt för stor uppmärksamhet har ägnats åt socialdemokratins och Juholts problem.
När det gäller frågan om ifall bevakningen till sitt innehåll var saklig och korrekt måste svaret bli både ja och nej. Samtidigt som det vore fel att på en generell nivå anklaga mediebevakningen för att ha varit osaklig och inkorrekt finns det gott om exempel på tveksamheter. Inte minst viktigt i det sammanhanget är att en stor del av bevakningen har varit spekulativ och tolkande samtidigt som gestaltandet av politik som spel och strategi dominerade så starkt. Många gånger har mediebevakningen handlat mindre om vad som faktiskt har hänt eller sagts, och mer på vad som kan komma att hända och tolkningar kring olika möjliga motiv och förklaringar till händelser och uttalanden. Journalistiken har gestaltat ett pågående drama, där Juholt varit huvudaktören men där dramat har handlat mindre om politiken och kända fakta och mer om aktörerna och tolkningar kring möjliga konsekvenser av det som sagts eller gjorts.
Den tredje frågan handlar om ifall bevakningen var partisk och driven av politiska agendor. Här är svaret enklare: även om det finns många skäl att vara kritiskt mot den nutida politiska journalistiken finns det väldigt svagt stöd för tesen att den politiska nyhetsjournalistiken är färgad av politiska värderingar. Det gäller både i allmänhet och i bevakningen av socialdemokraterna och Håkan Juholt under de senaste månaderna. Tvärtom visar forskning tämligen entydigt att det som styr den politiska nyhetsjournalistiken är nyhetsvärderingar och medielogiken, inte politiska värderingar eller någon politisk logik.
Annorlunda formulerat älskar medierna dramatiska händelser och processer som handlar om personer och som involverar tydliga konflikter och möjliggör berättelser om vinnare och förlorare. Till mediernas främsta berättartekniker hör därför tillspetsningar, förenklingar, polariseringar, intensifieringar, personifieringar och stereotypiseringar. Ju mer en potentiell nyhet passar dessa berättartekniker och ju mer journalister bedömer att en potentiell nyhet kan locka många lyssnare, läsare och tittare, desto större är sannolikheten att medierna rapporterar om nyheten, och desto mer omfattande kommer mediebevakningen att vara.
Att mediebevakningen av socialdemokraterna och Juholt varit så omfattande och kritisk beror därför inte på partipolitisk partiskhet eller på att de ville avsätta Juholt. Det beror på att socialdemokraternas och Juholts problem passade medielogiken och de journalistiska nyhetsvärderingarna. Den här gången drabbade det socialdemokraterna, men nästa gång kan det drabba moderaterna eller folkpartiet eller miljöpartiet. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om mediedramaturgin. För att citera journalisten Anders Mildner:
Varför ville då medierna avsätta Juholt? Det enkla svaret är: det ville de inte. Den som letar efter dolda agendor hos journalisterna, kommer inte att hitta några. Om vi däremot vidgar bilden något, är det inte alldeles svårt att se att en samlad yrkeskår skapar journalistik som syftar till att fälla den som hamnar i Juholts läge, oavsett vem det är. Och det gör att ”brottet” i någon mån reduceras till en enda sak: de personer som utsätts för drev har gjort sig mediedramaturgiskt sårbara. Att detta i dag är det värsta som kan hända en person i ledande befattning säger så klart något om mediernas makt. Men också något om vilka framtida politiker vi kommer att få.
Detta är inte sagt för att försvara journalistiken. Om man anser att journalistikens främsta uppgift är att tillhandahålla sådan information som människor behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor är det ett betydande problem att medielogiken och mediedramaturgin får så stort genomslag i den politiska bevakningen. Att en så stor del av journalistiken gestaltar politik som spel och strategi snarare än som sak, och att den spekulerar och tolkar istället för att beskriva vad som faktiskt har hänt eller sagts, är dock ett större problem än att journalistiken skulle drivas av politiska värderingar.
Medierna och den politiska journalistiken vill varken hjälpa eller stjälpa socialdemokraterna eller något annat parti och deras partiledare. De vill ha nyheter som passar mediedramaturgin, nyhetsvärderingarna och medielogiken och som lockar publik.
Jesper Strömbäck 