Misstron mot medier och invandringen: några kommentarer

bias_t810Det har nu gått en vecka sedan jag på Expressen kultur publicerade en artikel där jag kritiserade den debatt som uppstått i kölvattnet av nya undersökningar som visar att många misstror hur medierna har rapporterat om invandring. Kärnan i artikeln var att den debatten präglas av två grundproblem. Det första problemet är att många debattörer – och debatten i Aktuellt förra veckan – helt bortser från den forskning som finns om hur medierna bevakar politik och samhälle i allmänhet och frågor som rör invandring i synnerhet. Det andra är att många debattörer bortser från den forskning som finns och som handlar om faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering. Dit hör bland annat forskning kring fientliga medier-fenomenet, som jag har skrivit om både i ett aktuellt bokkapitel och här på bloggen.

Sedan dess har jag fått många kommentarer, synpunkter och frågor via samtal, mejl och sociala medier. Det absoluta flertalet kommentarer har varit positiva, även om jag också har fått min beskärda del av mer eller mindre främlingsfientliga reaktioner. Vid sidan av det har jag även fått en del frågor, varav den vanligaste handlar om vilket ansvar jag anser att medierna har för misstron mot dem när det gäller nyhetsrapporteringen om invandring.

Några tycks ha tolkat min artikel som om jag hävdar att medierna inte har något ansvar alls för misstron mot deras rapportering om invandring. Det har jag dock aldrig hävdat. Vilket ansvar medierna har är en empirisk fråga, och kan således bara besvaras genom empiriska undersökningar. Något heltäckande eller slutligt svar på frågan om vilket ansvar medierna har för misstron kan jag därför inte ge: svaret beror också i hög grad på vad man menar med ”ansvar”.

Det finns dock mycket lite som talar för att de svenska nyhetsmedierna (a) inte skulle ha rapporterat om invandring eller (b) för att rapporteringen skulle ha präglats av att inte rapportera om problem kopplade till invandring. Detta bygger jag på tre observationer: För det första finns det mycket forskning som handlar om nyhetsjournalistikens nyhetsvärderingar och nyhetsurval, och av den framgår tydligt att problem och det som inte fungerar – ”dåliga nyheter” – anses ha ett högre nyhetsvärde än det som fungerar bra – ”bra nyheter”. Det vore förvånande om nyhetsrapporteringen om invandring vore ett undantag från denna regel. För det andra visar internationell forskning tydligt att nyhetsrapporteringen om invandring och relaterade frågor präglas av en negativ bias och en problemorientering. Det betyder inte nödvändigtvis att detsamma gäller i Sverige, men det vore förvånande om Sverige – eller något annat land – skulle avvika kraftigt från vad som gäller i andra likartade länder. För det tredje visar forskning att nyhetsjournalistiken om invandring också i Sverige präglas av en problemorientering. Visserligen finns det ingen publicerad svensk studie som omfattar nyhetsrapporteringen om invandring under de allra senaste åren, men givet vad forskning visar om (a) nyhetsvärderingar och nyhetsurval i allmänhet, (b) hur medierna i andra länder rapporterar om invandring och (c) hur svenska medier tidigare har rapporterat om invandring vore det förvånande om nyhetsrapporteringen under de senaste åren skulle ha präglats av att inte ta upp problem förknippade med invandring.

Till det kommer en studie av hur svenska ledarsidor skrev om invandring mellan 2010 och 2015, som jag gjorde tillsammans med Niklas Bolin och Jonas Hinnfors. Den visade bland annat att andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande negativ gestaltning av invandring var betydligt högre än andelen ledarartiklar som präglades av en dominerande positiv gestaltning. Även om det finns fundamentala skillnader mellan opinionsjournalistik och nyhetsjournalistik talar det emot tesen att medierna generellt inte skulle ha tagit upp problem förknippade med invandring.

Detta betyder inte att den svenska nyhetsrapporteringen om invandring har varit problemfri. Det är inte särskilt svårt att hitta olika exempel på artiklar och inslag som kan kritiseras. Några sådana exempel lyfts fram i en artikel av Lasse Granestrand, även om jag inte håller med om alla hans exempel. Anekdotiska bevis säger dock ingenting om helheten. Endast genom systematiska innehållsanalyser går det att uttala sig om nyhetsrapporteringen i dess helhet. Oavsett om det handlar om mediernas rapportering om invandring eller andra frågor.

Viktigt att komma ihåg i det sammanhanget är att mediernas nyhetsrapportering om i princip alla samhällsfrågor skulle kunna kritiseras för att – bland annat – ge för stor eller för lite uppmärksamhet åt olika aspekter av en fråga. Det är inte unikt för hur medierna rapporterar om invandring. Det gäller generellt. Det handlar inte om någon ondsint vilja eller att rapporteringen skulle styras av politiska agendor, utan bottnar i de villkor som präglar nyhetsproduktionen. Dit hör att journalistikens format är begränsade medan den verklighet journalistiken rapporterar om är obegränsad. Av bland annat det skälet kan nyhetsjournalistiken aldrig rapportera om allt eller spegla verkligheten exakt som den ser ut. Viktigt när det gäller de villkor som präglar nyhetsproduktionen är också att ekonomiska villkor och faktorer – liksom graden av politisk konflikt i en fråga – har en helt fundamental betydelse samtidigt som det handlar om faktorer som medierna bara delvis råder över. Detta är relevant om man ska diskutera frågan om ”mediernas ansvar”.

För att sammanfatta finns det alldeles säkert skäl att vara kritisk mot hur svenska medier har rapporterat om invandring – precis som det finns skäl att vara kritisk mot rapporteringen om andra frågor. Jag tvivlar dock starkt på att det är detta som förklarar varför misstron mot medierna när det gäller rapporteringen om invandring är så mycket högre än misstron mot hur de rapporterar om andra områden. Det är i det sammanhanget som forskningen kring fientliga medier-effekter inte går att bortse från. Den visar att människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som om det missgynnar den egna sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en konflikt – även när människor tar del av exakt samma medieinnehåll. Den visar också att fientliga medier-effekter är särskilt sannolika bland dem som är starkt engagerade i en fråga. Och är det något som har präglat och präglar debatten om invandring så är det att den väcker starka känslor.

Eller för att uttrycka det mer allmänt: på grund av fientliga medier-effekten och andra psykologiska mekanismer kan man inte ta för givet att människor har rätt när de hävdar att medierna är partiska. Dave D’Alessio, en av dem som har forskat mycket kring mediernas partiskhet, konstaterar sålunda att:

”It is therefore unreasonable to conclude that specific news reports and the media generally are biased simply because people claim they are. Further, being people themselves, politicians, political commentators and media critics are as subject to the hostile media effect as any other person.”

Om man till det lägger att vissa politiker och debattörer och olika så kallade ”alternativa medier” under en längre tid har bedrivit ”permanent kampanj” mot de etablerade medierna för att inte berätta ”sanningen” om invandringen och dess konsekvenser är det inte så konstigt att det är fler som misstror rapporteringen om invandring än om andra områden. Om man upprepar ett påstående tillräckligt många gånger ökar helt enkelt sannolikheten för att människor ska tro på det. Detta styrks bland annat av forskning som visar att många amerikaners tro att amerikanska medier präglas av ”liberal bias” förklaras bättre av att anklagelser om liberal bias ofta förs fram och diskuteras i medierna än av att den politiska rapporteringen skulle präglas av liberal bias. Eller för att citera studien av Mark Watts, David Domke, Dhavan Shah och David Fan:

”The results suggest that the rise in public perception that news media are liberally biased is not the result of bias in valence news coverage of the candidates, but, rather, due to increasing news self-coverage that focuses on the general topic of bias in news content.”

Det betyder inte att fientliga medier-effekten eller de ”permanenta kampanjer” som invandringsfientliga och andra politiska aktörer har bedrivit och bedriver mot de etablerade nyhetsmedierna förklarar allt, men de går inte att bortse från. Inte heller går det att bortse från den forskning som finns om hur medierna faktiskt har rapporterat om invandring. Inte om man är seriöst intresserad av att förstå varför många misstror mediernas rapportering om invandring.

Detta var också min enkla poäng: att debatten om hur medierna har rapporterat om invandring och hur man ska förstå misstron mot rapporteringen om invandring ska ta hänsyn till den forskning som finns. Både när det gäller mediernas innehåll och faktorer och mekanismer som påverkar hur människor upplever mediernas rapportering.

– – – – –

För den som vill läsa mer har jag samlat några lästips nedan:

Studier av hur svenska medier har rapporterat om invandring

– Gunilla Hulten (2006). Främmande sidor. Främlingskap och nationell gemenskap i fyra svenska dagstidningar efter 1945. Stockholm: JMK, Stockholms universitet.

– Ylva Brune (2004). Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. JMG, Göteborgs universitet.

– Kent Asp (2002). Integrationsbilder. Medier och allmänhet om integrationen. Norrköping: Integrationsverket.

– Birgitta Löwander (1997). Rasism och antirasism på dagordningen. Studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990-talet. Umeå: Umeå universitet.

Studier och analyser av faktorer som påverkar journalistikens innehåll

– Michael Karlsson & Jesper Strömbäck (red) (2015). Handbok i journalistikforskning. Lund: Studentlitteratur.

– James T. Hamilton (2004) All the News That’s Fit to Sell. How the Market Transforms Information Into News. Princeton University Press, Princeton.

– Pamela J. Shoemaker & Stephen D. Reese (2014) Mediating the Message in the 21st Century. A Media Sociology Perspective. Routledge, New York.

Studier om mediernas partiskhet och fientliga medier

– Dave D’Alessio (2012). Media Bias in Presidential Election Coverage, 1948–2008. Evaluation via Formal Measurement. Lanham: Lexington Books.

– Mark D. Watts, David Domke, Dhavan V. Shah & David P. Fan (1999). Elite Cues and Media Bias in Presidential Campaigns. Explaining Public Perceptions of a Liberal Press. Communication Theory 26(2), 144–175.

– Richard M. Perloff (2015). A Three-Decade Retrospective on the Hostile Media Effect. Mass Communication & Society 18(6), 701–729.

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Aktuellt, Journalistik & medier och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s