Trump och den stora lögnen

Den här veckan inleds den andra riksrättsprocessen mot Donald Trump. Bakgrunden är stormningen av kongressen den 6 januari i ett försök av Trumpanhängare att förhindra bekräftandet av Joe Biden som USA:s 46:e president. Dessa eldades på av Trump och den återkommande lögnen om valfusk och att Trump egentligen vann valet. Denna ”stora lögn” har dessvärre varit effektiv: en rad olika opinionsundersökningar visar att en majoritet av republikanska väljare tror att valet var stulet.

Hur är detta möjligt? Hur kan så många människor tro att Trump egentligen vann valet, i total avsaknad av evidens och trots omfattande evidens mot det? Om detta skriver jag i dag i DN Kultur tillsammans med Henrik Ekengren Oscarsson, Kathrin Glüer, Torun Lindholm Öjmyr, Peter Pagin och Åsa Wikforss. Rubriken på artikeln är ”Sex forskare: Alla medier bär ett ansvar för den stora lögnen”.

För den som inte har tillgång till DN följer artikeln nedan:

Denna vecka inledes riksrättsprocessen i senaten mot USA:s tidigare president Donald Trump. Hans ”stora lögn” visar hur sårbart det demokratiska styrelseskicket är och hur viktigt det är att försöka förstå hur denna sorts lögner kan få fäste, skriver sex forskare inom filosofi, medievetenskap, statsvetenskap och psykologi.

Joe Biden har installerats som USA:s 46:e president. I valet besegrade Biden Donald Trump med drygt sju miljoner röster, ca 81 miljoner för Biden mot 74 miljoner för Trump. Dessa siffror är officiellt fastslagna av delstaterna och politiskt bekräftade i kongressen. Men Trump har envist hävdat att valet blivit ”stulet” genom omfattande valfusk, något som historikern Timothy Snyder nyligen kallade Trumps ”stora lögn”. Trumps advokater har överklagat valresultat i domstol i flera delstater, men av mer än 60 överklaganden har endast ett godkänts, och det berörde ett fåtal röster i Pennsylvania.

Trots en total brist på evidens om valfusk visar undersökningar fortfarande att en majoritet av republikanska väljare (runt 80 procent) hävdar att valet blev stulet. Resultaten är häpnadsväckande. Hur kan det komma sig att så många är övertygade om att valfusk ägt rum, i total avsaknad av stöd för påståendet och trots omfattande evidens emot det? Att vi har att göra med ett allvarligt hot mot den amerikanska demokratin är klart. Resultaten är så remarkabla att de utgör en intellektuell utmaning för berörda vetenskapliga discipliner. Här nedan ska vi försöka kasta ljus över frågan utifrån filosofi, psykologi, medievetenskap och statsvetenskap. Den stora lögnen illustrerar det demokratiska styrelseskickets sårbarhet och det är avgörande att vi försöker förstå hur denna sorts lögner kan få fäste.

Det är irrationellt att tro på det man saknar god evidens för, i synnerhet då det också finns stark evidens mot. När det gäller valet har evidens för resultaten framkommit genom rösträkning. Omstridda resultat har räknats om, i några fall flera gånger. Ansvariga för valprocessen är i flera fall själva republikaner. Federala myndigheter, som FBI och CISA, har förklarat valet korrekt. Man har till och med konstaterat att valprocessen var den säkraste någonsin. Allt detta är offentligt tillgängligt.

Mot detta står rykten om manipulerade valmaskiner, nattliga leveranser av Bidenröster och bortkastade Trumpröster. Det mesta har förblivit lösa rykten som inte ens lagts fram i domstol. Det som har lagts fram har nästan uteslutande avförts. Obalansen i evidens är skriande. Samtidigt används dubbla måttstockar: man godtar rösträkning i delstater där Trump vunnit, medan resultat som talar mot den egna övertygelsen förkastas. Ogrundade rykten behandlas som goda skäl. Vad gäller kunskap är det fråga om en svårförklarlig systematisk irrationalitet.

Övertygelsen kan visserligen rationaliseras med hjälp av extrema bakgrundsuppfattningar. För den som tror att allt Trump säger är sant så följer att valet är stulet om han säger så. Detta kan sedan kombineras med än mer extrema konspirationsteorier, till exempel teorin att USA i själva verket styrs av en hemlig skuggregering. Men sådana bakgrundsuppfattningar är i sin tur irrationellt formade och ger återigen upphov till frågan hur deras uppkomst ska förklaras.

Det är förstås inte så att vi alltid är rationella. Det är väl belagt att vårt tänkande uppvisar olika former av irrationalitet. Vi lider exempelvis av bekräftelsebias, tendensen att ensidigt avvisa det som går emot våra övertygelser och acceptera det som stöder dem. Det här är enkelt att göra när den information vi har är lite tvetydig, men när det gäller utgången av det amerikanska valet kan resultatet knappast kallas tvetydigt. En annan välkänd mekanism är det så kallade motiverade tänkandet, en form av tänkande som drivs av andra mål än att nå sanningen. Att skydda gruppidentiteten utgör ett exempel. Det handlar om att tro i enlighet med vad den egna gruppen tror snarare än på basis av goda skäl. Men även om motiverat tänkande bidrar till att förklara varför republikaner tenderar att tro på vad Trump säger är det svårt att se hur det räcker till för att förklara hur så många av dem tror på den stora lögnen.

För att närma oss en förklaring av varför så många framhärdar i tron att valfusk förekommit måste vi vidga perspektivet och använda oss av olika discipliners verktyg och resultat. Bland annat handlar det om att förstå mediernas speciella roll i det hela. De politiska institutionernas roll i sammanhanget är också extremt viktigt.

Den stora lögnen har upprepats otaliga gånger av Trump själv, av hans politiska allierade, och av en brokig skara mer eller mindre politiskt högervinklade medier. Den har också upprepats otaliga gånger av de etablerade nyhetsmedierna. Även om dessa har varit noga med att påpeka att det inte finns något som talar för att det har förekommit valfusk bidrar upprepandet till lögnens spridning. Konsekvensen är att det varit nästan omöjligt att undvika påståenden om valfusk, samtidigt som de som varit mottagliga för sådana påståenden lätt har kunnat söka sig till medier som bekräftat deras misstankar. Den felaktiga informationen förmedlad via etablerade medier och förstärkt av högervinklade medier har därför samverkat med människors benägenhet att vilja tro på talet om valfusk.

Den stora lögnens spridning tjänar också som en viktig påminnelse om hur stor makt olika politiska aktörer kan ha när det gäller att forma människors verklighetsuppfattningar. I det amerikanska fallet pekar statsvetarna bland annat på att tvåpartisystemet inte har kunnat hantera utvecklingen. Allt mer internt splittrade har partierna misslyckats med att kanalisera olika väljargruppers önskemål i en tid av växande sociala konflikter. Under de senaste decennierna har utvecklingen därför gett utrymme för ett politiskt entreprenörskap som medvetet bidragit till att bygga partipolitiska ”megaidentiteter”, att sortera befolkningen partipolitiskt, och att demonisera motståndarpartiet. Starkare känslor av partianhängarskap har sedan skapat utrymme för en ideologiskt baserad sortering av nyhetsmedierna.

I fråga om det stulna valet har Donald Trumps anhängare få motiv att systematiskt pröva berättelsen mot existerande källmaterial. Är man fast i en ideologisk silo blir världen svartvit. Den som lyfter fram fakta som ifrågasätter berättelsen blir etiketterad som fiende. Evidens och argument värderas inte utan avfärdas direkt genom att ifrågasätta avsändarens motiv: Det där säger du bara för att du tillhör motståndarlägret.

Det finns i nuläget ingen slutgiltig förklaring till det häpnadsväckande faktum att många miljoner väljare tror att valet var stulet. Men det står klart att det handlar om ett komplext samspel mellan olika faktorer, interna och externa. Komplexiteten bör tas på allvar. Att en lögn av detta slag får fäste är inget som sker av sig själv och kan inte förklaras enbart genom att hänvisa till att vi är irrationella och känslodrivna. Det handlar också om hur våra psykologiska sårbarheter samverkar med omgivningen och hur externa aktörer medvetet försöker exploatera dessa sårbarheter.

En sak är dock klar: Ett särskilt ansvar vilar på politiker och opinionsbildare. Efter det svenska valet 2018 hade valprövningsnämnden rekordmånga ärenden att hantera och det stod klart att det fanns aktörer som ville sprida ogrundad misstro om valsystemet. Men misstankarna fick inte någon spridning och det är sannolikt att det beror på att ingen etablerad politiker eller opinionsbildare valde att exploatera frågan (den gången).

Henrik Ekengren Oscarsson Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Kathrin Glüer Professor i filosofi, Stockholms universitet

Torun Lindholm Öjmyr Professor i psykologi, Stockholms universitet

Peter Pagin Professor i filosofi, Stockholms universitet

Jesper Strömbäck Professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet

Åsa Wikforss Professor i filosofi, Stockholms universitet

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Detta inlägg publicerades i Aktuellt, Demokrati och politik, Mer personligt och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s