Idag publicerades min sista krönika – Kategorier leder oss fel – för det här året i Borås Tidning. Temat är den mänskliga tendensen att ständigt dela in människor i olika kategorier och att bedöma människor utifrån deras tillskrivna grupptillhörighet. Till viss del är denna tendens högst förklarlig, eftersom det förenklar och sparar på mental energi samtidigt som det underlättar kommunikationen. Samtidigt leder det lätt till att människor tillskrivs kollektiva egenskaper, stereotypisering, fördomar och negativa attityder. Det lägger också grunden för politiker och opinionsbildare som vill omvandla människors stereotypa uppfattningar till fördomar eller dra fördel av de fördomar som människor redan bär på. Det gäller särskilt när det handlar om grupper som få har egna personliga erfarenheter av och som få lätt kan identifiera sig med.

Störst risk löper olika minoriteter. I krönikan konstaterar jag att:

Så har det varit historiskt och så är det idag, oavsett vilket land det handlar om. Och ju mer det accepteras i debatten att man spelar på stereotyper och fördomar, desto mer normaliseras och legitimeras dessa, och desto starkare genomslag kommer de successivt att få. Först kommer genomslaget i debatten, sedan i de vardagliga sociala relationerna och i den förda politiken.

I slutändan väntar allt som oftast ökade sociala motsättningar, minskad social sammanhållning, minskad likabehandling, ökade orättvisor och, i värsta fall, förtryck och förföljelse. För den som tvivlar räcker det med att studera hur olika minoriteter – exempelvis romer, judar, samer, färgade, invandrade eller hbtq-personer – bara under de senaste hundra åren har behandlats i länder som exempelvis Tyskland, Ungern, Polen, USA och vårt eget land.

Visst tillhör vi alla olika grupper, men det handlar alltid om olika grupper. Som individer har vi inte bara en identitet, vi har flera, och bortom alla grupptillhörigheter är och förblir varje människa unik.

Det är ingen åsikt. Det är ett faktum. Tänk om det kunde behandlas som ett sådant.