Idag är det dags för min senaste krönika i Borås Tidning. Inspirerad av John Rawls’ klassiska ”En teori om rättvisa” bjuder jag där in till ett litet tankeexperiment. Kort sagt ber jag läsarna föreställa sig att partiledarna för samtliga riksdagspartier fick i uppdrag att komma överens om vilka grundläggande rättviseprinciper som ska vara styrande för politiken i Sverige – samtidigt att de inte skulle ha någon aning om i vilken position de själva skulle befinna sig i det Sveriges vars grundläggande rättviseprinciper de ska bestämma.

De skulle inte veta om de var man eller kvinna, ung eller gammal, ljushyad eller mörkhyad, heterosexuell eller homosexuell, frisk eller sjuk, rik eller fattig, lågutbildad eller högutbildad, stadsbo eller landsbygdsbo, född i Sverige eller på flykt. De skulle, kort sagt, inte ha någon aning om vilken politik som skulle gynna eller missgynna dem själva. Vilka rättviseprinciper skulle de välja då? Vilken politik skulle de förespråka då?

Samma tankeexperiment kan tillämpas på andra områden. Tänk om de politiker som nu sitter och förhandlar om den framtida migrationspolitiken inte skulle veta ifall de själva skulle vara på flykt eller inte: vilken politik skulle de förespråka då?

Man kan också använda en variant av tankeexperimentet för att testa sig själv, genom att fråga sig  om man skulle motsätta sig eller stötta olika förslag om man tillhörde en annan grupp än den egna. Exempelvis kan man som man, svenskfödd eller högavlönad fråga sig om man skulle stötta olika förslag om man istället var kvinna, invandrad eller lågavlönad – och omvänt.

Om svaret är nej finns det goda skäl att tänka igenom sina åsikter, oavsett vilket parti man hittills röstat på eller var man befinner sig på vänster-höger skalan. Om, vill säga, man vill att politiken ska vara förenlig med oegennyttiga rättviseprinciper.