Runt om i västvärlden växer sig utmaningarna mot demokratin och det öppna samhället allt starkare. Politiska krafter som på olika sätt motsätter sig centrala delar av demokratin och det öppna samhället – mänskliga rättigheter, tolerans, rättssäkerhet, religionsfrihet, pressfrihet, tilltro till vetenskap och upplysning – har under de senaste åren skördat  framgångar, och med de stundande valen i Nederländerna och Frankrike finns det stor risk att dessa krafter kommer växa sig ännu starkare. Globalt kan utvecklingen mätas genom bakslag för såväl pressfriheten som för politiska fri- och rättigheter. När Freedom House kommenterar utvecklingen varnar de därför för

a growing danger that the international order of the past quarter-century—rooted in the principles of democracy, human rights, and the rule of law—will give way to a world in which individual leaders and nations pursue their own narrow interests without meaningful constraints, and without regard for the shared benefits of global peace, freedom, and prosperity.

En del av samma utveckling är att respekten för oberoende kunskap och fakta riskerar att undermineras när politiska aktörer allt oftare attackerar medier, akademiska forskare och experter när den kunskap de förmedlar inte passar de politiska aktörernas dagordningar och strategier. Särskilt tydligt är detta i USA, där Trump har gjort attacker mot medier men också fakta och statistik som misshagar honom till en framträdande del av sin retorik, men samma tendens syns i Sverige i återkommande attacker – inte minst på sociala och digitala medier – mot såväl medier som akademisk forskning och expertis när den kunskap de producerar inte passar de politiska syftena. Ofta talas det om faktaresistens, men ett bättre uttryck är kunskapsresistens – ovilja att ta till sig kunskap som strider mot de egna verklighetsuppfattningarna och åsikterna.

Om det demokratiska problem som detta innebär skriver jag idag på DN Debatt tillsammans med Marie Demker, Jonas Hinnfors och Henrik Oscarsson. Som framgår av artikeln är vi mycket oroade över utvecklingen. Även om de demokratiska institutionerna kan framstå som stabila kan demokratin och det öppna samhället aldrig tas för givet. Demokratier har gått under förr. De kan göra det igen. Och de kan försvagas väsentligt.

Det är därför viktigt att ta utvecklingen på allvar. I artikeln för vi fram fyra förslag som syftar till att stärka kunskapens ställning i politiken och samhällsdebatten. Vid sidan av detta  tror jag att det är det avgörande att de krafter som värnar demokratin, det öppna samhället och kunskapens roll verkligen mobiliserar för att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. När motståndarna mot demokratin och det öppna samhället mobiliserar behöver försvararna också göra det.

– – – – – –

”Dags för en politisk satsning på kunskap i samhällsdebatten”

Politiska ledare och debattörer smutskastar medierna, misstror experter och använder sig av felaktig och förvanskad kunskap. Grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning undermineras. Vi vill se en politisk satsning på en debatt grundad på kunskap, en nödvändighet för demokratins trovärdighet, skriver fyra professorer.

Vi är bekymrade över en samhällsdebatt präglad av att inflytelserika aktörer förlitar sig på redan intagna positioner, egna upplevelser eller rykten. Till och med presidenten i USA, Donald Trump, argumenterar offentligt för sin sak med hjälp av argument som att ”någon har sagt” si eller så, samt med hjälp av uppenbara feltolkningar av något han sett på tv. Det är viktigt att opinionsledare tar ett större personligt ansvar. Men vi vill också se en politisk satsning på en samhällsdebatt på kunskapens grund, en nödvändighet för att bibehålla demokratins trovärdighet och funktioner.

I mänsklighetens utveckling ser de flesta nog framstegstron som en drivande kraft i samhällslivet. Ökad kunskap och bättre kunskap tänks ge oss bättre liv, goda samhällen och ökad individuell frihet. Och med demokratin, folkstyret, skulle kunskapens goda konsekvenser spridas och skapa ökat välstånd oavsett nationella gränser.

Sedan något decennium sveper dock en vind av misstro genom samhällsdebatten i de västliga demokratierna. Fortfarande står demokratin stark i vårt land liksom i de flesta europeiska nationalstater men skuggorna som avtecknar sig i Ungern, Storbritannien, Frankrike och USA – liksom i vårt eget land – tyder på att kunskap och demokrati inte längre uppfattas vara varandras förutsättningar. Att partiers företrädare tolkar verkligheten olika på grundval av ideologiska uppfattningar är naturligt – men när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning.

USA:s president Donald Trump använder sig nästan dagligen av felaktig eller förvanskad kunskap i sina tal och i sitt twittrande. Den brittiska Brexitprocessen vilar på en folkomröstning där misstro mot experter blev en så stor del av kampanjen att befolkningen i stället översköljdes av en mängd ogrundade och tvärsäkra påståenden kring konsekvenserna av sitt val. I Frankrike genomför Marine Le Pen sin valkampanj utifrån lika ogrundade förespeglingar om att landet ska lämna sina förpliktelser till internationella konventioner, EU och eurozonen men ändå ha kvar fördelarna. Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.

Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad. Genom att möta oro med löften om ökad trygghet och inte med sakliga argument som skulle kunna undanröja oron kommer obalanserade och förvanskade verklighetsbilder att få medvind. I ett oöverskådligt medielandskap är det lättare än någonsin att sprida missvisande och påhittad information liksom att få förvanskade verklighetsuppfattningar bekräftade och förstärkta. Seriösa medier har samtidigt fått allt svårare att få genomslag för den sakliga och fördjupade journalistik som medborgarna behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Rykten, konspirationsteorier och missuppfattningar blir ofta så spridda att stor möda och kraft måste ägnas åt att vederlägga dessa i stället för att föra diskussionen framåt.

De flesta demokratiska samhällen har under lång tid byggt upp en unik institution där kunskap produceras, diskuteras och granskas: universitetet. Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra. Denna samtalsmodell kan man överföra till andra samhällsområden. Därför föreslår vi fyra förändringar inom centrala politiska institutioner:

1. För det första att riksdagens utskott regelmässigt anordnar offentliga utfrågningar inom sina områden med experter från samhällets olika kunskapsinstitutioner.
2. För det andra vill vi se att utredningsväsendet (Statens offentliga utredningar, SOU) ges en möjlighet att arbeta mycket mer långsiktigt och brett än i dag för att ta fram ny kunskap och finna lösningar på samhällsutvecklingens avgörande problem.
3. För det tredje vill vi uppmana regeringen att söka brett stöd i riksdagen för att i samförstånd med civilsamhällets organisationer lansera en kraftfull och långsiktig folkbildningssatsning där kunskapsproduktionens villkor, källkritik och demokratins mekanismer står i centrum.
4. För det fjärde vill vi uppmana regeringen att tillsätta en maktutredning där fokus bör ligga på hur medborgarnas kunskapssyn och tillit påverkas av samtida samhällsförändringar som globalisering, individualisering och medialisering.

Avslutningsvis vill vi uppmana politiska ledare på alla nivåer att kraftfullt motverka osakligheten och kunskapsmisstron genom att självmant diskutera frågan men också genom sitt egen och sina organisationers agerande i sociala medier. Vi bedömer att läget är så pass allvarligt att vi bör lägga mindre trätor åt sidan för att i stället fokusera på den stora frågan – att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. Vi vill kunna se våra barn och barnbarn i ögonen när de frågar vad vi gjorde när demokratins grundvalar var i gungning i Europa och västvärlden, vi vill kunna svara att ”vi gjorde allt vi förmådde utifrån våra förutsättningar”.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.