Samtidigt som det finns fler medier och ett större medieutbud än någonsin är journalistiken mer trängd än någonsin. Parallellt undermineras den journalistiska kvaliteten hos många medier som en följd av nedskärningar och allt mer slimmade redaktioner som samtidigt ska producera allt mer. Detta leder till den paradoxala situationen att samtidigt som det finns mer information tillgänglig än någonsin är det svårare än kanske någonsin att bedöma informationens kvalitet och att veta vad man ska tro på. Informationsöverflödet riskerar samtidigt att sudda ut gränsen mellan att vara och att känna sig informerad. För de som har verktygen att orientera sig i informationsöverflödet och att sortera den värdefulla från den mindre värdefulla informationen har möjligheterna att nå nya kunskaper och insikter aldrig varit större. För andra har risken att bli desinformerade aldrig varit större.

Detta är utgångspunkten för den nya boken Blur. How to Know What’s True in the Age of Information Overload av Bill Kovach och Tom Rosenstiel (Bloomsbury, 2010). För snart tio år sedan gav de ut den utmärkta boken Elements of Journalism. What Newspeople Should Know and the Public Should Expect (Crown, 2001) som försökte besvara frågan om journalistikens syfte och grundläggande element. Redan då ansåg Kovach och Rosenstiel att den traditionella kvalitetsjournalistiken var hotad, och utvecklingen sedan dess har knappast varit positiv för de som tror på och vill värna den goda journalistiken.

Därmed ökar kraven på medborgarna och deras förmågor att söka, sortera, kritiskt granska och bearbeta information. När traditionella medier inte längre fungerar som gatekeepers som kontrollerar informationens sanningshalt och sorterar bort falsk, vilseledande och irrelevant information måste medborgarna själva ta ett större ansvar, och det gäller både när de konsumerar traditionella medier och bloggar, sociala medier och diverse icke-journalistiska medier.

Frågan är hur medborgarna ska klara av detta? Enligt Kovach och Rosenstiel är uppgiften svår men inte omöjlig, och ytterst handlar det om att som konsument och mottagare av information alltid ställa sex frågor när man möter olika former av journalistik och annat medieinnehåll:

1. What kind of content am I encountering?

2. Is the information complete: and if not, what is missing?

3. Who or what are the sources, and why should I believe them?

4. What evidence is presented, and how was it tested or vetted?

5. What might be an alternative explanation or understanding?

6. Am I learning what I need to?

I boken utvecklar de vad var och en av dessa frågor innebär och hur man som informationskonsument – eller journalist – kan gå till väga för att sortera information och orientera sig i informationsöverflödet. Samtidigt som jag inte är övertygad om att det svar som Kovach och Rosenstiel erbjuder är det rätta och tillräckligt för att människor ska kunna sortera i informationsöverflödet – särskilt inte med tanke på att vår motivation och mentala energi att göra det ofta är begränsad – är det en mycket välskriven och läsvärd bok som väcker en rad centrala frågor. Den kan därför rekommenderas alla som intresserar sig för frågor som handlar om demokratin, medieutvecklingen, journalistiken och det nya informationsöverflödets risker och problem.