Igår debatterade jag mediernas hantering av opinionsmätningar med Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk chef på Sveriges Radio Ekot, och Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, i Studio Ett. Inslaget finns här. I debatten försökte Thomas Mattsson försvara Expressens användande av webbomröstningar som saknar representativt urval. Bland annat hävdade han att de som deltar i Expressens webbomröstningar representerar en form av mikrokosmos av Expressens läsare.
Det är helt missvisande, precis som resultaten av webbomröstningar och andra mätningar som inte bygger på representativa sannolikhetsurval är det. Resultaten av Expressens – eller andras – webbomröstningar säger ingenting om svenska folkets åsikter, och att presentera resultaten som om de säger någonting om vad allmänheten tycker borde betraktas som journalistiskt tjänstefel. Varje gång en tidning eller annat medium gör detta säljer man ut sin journalistiska trovärdighet.
Till min häpnad upptäcker jag samtidigt att Thomas Mattsson på sin blogg hävdar att ”vi var i grunden överens: journalistik ska vara korrekt”. Att hävda att vi var överens är lika missvisande som att hävda att icke-representativa webbomröstningar säger någonting om allmänheten. Poängen med min kritik mot denna opinionsmätningsjournalistikens första dödssynd är just att medier som använder sig av icke-representativa undersökningar bryter mot strävan efter att journalistiken ska vara korrekt och ge korrekta och sanningsenliga bilder av verkligheten.
Politiker brukar ofta kritiseras för att försöka ”spinna” nyheterna på ett sätt som passar dem själva. I det här fallet borde den kritiken riktas mot Expressen och Thomas Mattsson, som därmed minskar sin journalistiska trovärdighet ytterligare.
Frågan är samtidigt om Thomas Mattsson förstår kritiken mot användandet av icke-representativa undersökningar, utan att bry sig om den, eller om han inte alls förstår kritiken. I det första fallet ger han uttryck för journalistisk nonchalans, och i det andra fallet för okunskap. Frågan är också vilket som är värst.
Pingback: Mer kunskap om opinionsmätningar behövs « mediestudier