Idag publicerade Second Opinion en intressant artikel om hur formeringen av två tydliga samarbetsblock i svensk politik har påverkat den politiska bevakningen, och hur den politiska bevakningen i sin tur påverkar politiken och människors möjligheter att informera sig. En av dem som intervjuas är jag själv. I artikeln påpekar jag bland annat att den allt tydligare blockpolitiken passar medielogiken och mediernas behov. Ett skäl är att det blir enklare för medierna att bevaka två block än att bevaka sju partier; ett annat skäl är att varje splittring inom något av blocken erbjuder medierna en spännande berättelse om interna konflikter som kan dramatiseras och formas till en följetong.

Med detta vill jag inte ha sagt att det är något stort problem att medierna fokuserar mer på blocken och mindre på de enskilda partierna. I just detta avseende speglar medierna politikens utveckling. Då var det ett större problem före formandet av den borgerliga alliansen, när medierna fokuserade så starkt på moderaterna och socialdemokraterna trots att det inte fanns några formella samarbetsblock. Konsekvensen blev att de andra partierna allt som oftast hamnade i medieskugga, vilket gynnade socialdemokraterna och moderaterna men missgynnade övriga partier.

Vad som samtidigt är viktigt att tänka på är att det trots allt är sju riksdagspartier som går till val (förutom diverse partier utanför riksdagen), inte två block. För att människor ska kunna informera sig och rösta genomtänkt behöver de därför information och kunskap inte bara om blocken, utan också om de enskilda partierna. Att försöka möta det behovet innebär en utmaning för både partierna, blocken och medierna.