I år är det tio år sedan jag gav ut boken Utan invandring stannar Sverige. I ljuset av en debatt som präglades – och präglas – av en massa tyckande var boken ett försök att gå till botten med vad forskning visar om hur invandring har påverkat och påverkar länder som Sverige. Boken bygger därför på en bred genomgång av forskning inom olika discipliner som handlar om hur invandring har påverkat och påverkar Sverige.

Fokus låg på på hur invandring påverkar Sverige i ljuset av bland annat globalisering, en åldrande befolkning, och behovet av företagande, entreprenörskap och kompetensförsörjning på arbetsmarknaden. Den bild som framträder av forskningen var tydlig: Invandring bidrar i allt väsentligt till att utveckla och stärka Sverige. Så har det varit historiskt, och så visar forskning att det fortfarande är – eller var fram tills dess att boken publicerades.

Viktigt att notera att detta gäller trots de brister som fanns vad gäller integrationen. Av det följde en viktig slutsats: En bättre integration skulle inte bara göra att invandrades resurser togs tillvara på ett bättre sätt, den skulle också göra att invandring bidrog ännu mer till Sverige. Trots olika integrationsproblem visade forskningsgenomgången att invandring bidrar till att utveckla och stärka Sverige. Att vara ett land som är öppet för invandring är därför inte bara en fråga om solidaritet. Det ligger också i det nationella intresset.

Sedan boken skrevs har mycket – som bekant – hänt. Inte minst har den politiska debatten och den förda politiken kantrat fullständigt. Sverige har gått från ett land som ser en liberal och human flykting- och invandrarpolitik både som en fråga om solidaritet och en tillgång till att föra en direkt invandrings- och invandrarfientlig politik och till att ständigt framställa invandring som ett problem. Den politik och den politiska retorik som förs idag skulle för tio-femton år sedan – med rätta – framställas som rasistisk och främlingsfientlig.

I försöken att motivera den invandrings- och invandrarfientliga politiken framställs invandring regelmässigt som ett problem, och integrationen som ett misslyckande. Det påstås att Sverige skulle ha någon form av ”integrationsskuld”, och att en restriktiv flykting- och invandringspolitik är nödvändigt för att förbättra integrationen.

Den argumentationen ekar dock ihålligt, när Sverige samtidigt utvisar människor – inte minst ungdomar – som med alla mått mätt är perfekt integrerade, när Sverige ger återvandringsbidrag på 350 000 till vuxna som ”återvandrar” alldeles oavsett hur integrerade de är, när SD vill dra tillbaka hundratusentals uppehållstillstånd och dess SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger att ”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem”, och när Ulf Kristersson säger att kursen med en invandrings- och invandrarfientlig politik med utvisningar ”ligger fast” om tidöregeringen sitter kvar efter valet – alldeles oavsett hur väl integrationen fungerar.

Den argumentationen ekar också ihåligt därför att en mängd påståenden om invandring och ”den misslyckade integrationen” inte stämmer överens med fakta. Detta framkommer väldigt tydligt i bland annat den nyutgivna och mycket läsvärda boken ”Den långa bluffen. Myter om Sverige, arbete och invandring” av Christian Lindell och Alex Voronov (Volante).

Boken bygger på en genomgång av offentlig statistik vad gäller bland annat arbetslöshet och sysselsättning, bidragstagande och så kallad självförsörjning, situationen i utsatta områden, hur det har gått för olika grupper av flyktingar och invandrade, och hur samhällsekonomin påverkas av invandring. Resultatet är entydigt: på punkt efter punkt finner Lindell och Voronov att påståenden om den misslyckade integrationen är falska. Tvärtom vad det låter som i debatten är sysselsättningen i Sverige hög, skillnaden i sysselsättning mellan infödda svenskar och invandrade krympande, etableringstiden blir allt kortare, allt färre med utländsk bakgrund får bidrag, allt fler är självförsörjande, utvecklingen i utsatta områden går i positiv riktning, de kommuner som tog emot många flyktingar under den så kallade ”flyktingkrisen” har utvecklats positivt, och det har gått väldigt bra för invandrargrupper som har pekats ut som särskilt problematiska – inte minst ensamkommande flyktingbarn.

Med andra ord: Sverigedemokraterna, Tidöregeringen och Socialdemokraterna sprider desinformation när de gång på gång framställer integrationen som ett misslyckande eller motiverar den numera invandrings- och invandrarfientliga politiken med att det är ett måste för att förbättra integrationen. De enda partier som inte har dragits med i kapplöpningen om en allt mer invandringsfientlig politik och retorik är Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.

I det sammanhanget är det värt – som författarna lyfter fram – att notera att journalistiken sällan eller aldrig ställer några kritiska frågor när politiker sprider falsk och missvisande information om invandringen och integrationen. Därmed bidrar journalistiken – i strid med dess etos – till att sprida falsk och missvisande information. Om det beror på att journalisterna inte känner till fakta, eller inte vågar ställa kritiska frågor därför att de är rädda för att bli anklagade för partiskhet, må vara osagt, men om det handlar om okunskap finns en enkel lösning: att läsa ”Den långa bluffen”.

Det finns dock exempel på god journalistiken. Ett sådant gavs idag, när DN publicerade en genomgång av fakta när det gäller situationen i utsatta områden. Den visar, precis som ”Den långa bluffen”, att situationen är mycket ljusare och mer nyanserad än vad det framställs som i debatten.

För var och en som bryr sig om fakta finns det väldigt goda skäl att läsa ”Den långa bluffen”, och den borde vara obligatorisk läsning för alla journalister som bevakar politik och för alla som debatterar frågor om invandring och integration. Den är dessutom väldigt välskriven och lättläst. För den som vill fördjupa sig mer kan även boken ”Migrationsmyten. Sanningen om flyktinginvandringen och välfärden” av Peo Hansen (2022) och rapporten ”Vinsten med invandring. Om det pris vi betalar för Tidöpolitikens stängda gränser” av Tony Johansson (2025) rekommenderas.

Den slutsats jag drog för tio år sedan gäller fortfarande. Invandring bidrar till att stärka och utveckla Sverige. Det förhindrar inte att integrationen kan förbättras ytterligare, vilket skulle gagna såväl de som har invandrarbakgrund som Sverige som land, men även med nuvarande grad av integration gynnas Sverige av invandring. Att driva en human och liberal flykting- och invandringspolitik är inte bara en fråga om solidaritet. Det är också en fråga om svenskt egenintresse.

Detta till skillnad från den politik som nu drivs och delvis har genomförts av Tidöregeringen med stöd av socialdemokraterna. Den är inhuman. Den försvagar Sverige. Och den bygger på en lång rad myter och falska påståenden om invandring och invandrade.