Ingen som har följt debatten under de senaste åren kan ha undgått diskussionen kring så kallade fejkade nyheter (fake news). Tyvärr är det ett begrepp som ofta används slarvigt – och som vapen i attacker mot traditionella nyhetsmedier – men i grunden handlar fejkade nyheter om medvetet felaktig och vilseledande information som (av politiska eller ekonomiska skäl) framställs som traditionella nyheter (en bra genomgång av begreppet finns i artikeln Fake news as a two-dimensional phenomenon: A framework and research agenda av Jana Laura Egelhofer och Sophie Lecheler).

I diskussionen om fejkade nyheter har fokus i hög grad legat på fejkade nyhets-sajter och sakfrågepolitiskt eller partipolitiskt vinklade sajter som skapare av fejkade nyheter och på sociala medier som spridare av dem. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt vilken roll traditionella nyhetsmedier har i sammanhanget.

I den nyligen publicerade artikeln Causes and consequences of mainstream media dissemination of fake news: literature review and synthesis försöker vi råda bot på detta. Artikeln är skriven tillsammans med Yariv Tsfati, Hajo Boomgaarden, Rens Vliegenthart, Alyt Damstra och Elina Lindgren, som en del av forskningsprogrammet Knowledge Resistance: Causes, Consequences, Cures, och publicerad i Annals of the International Communication Association.

Syftet med artikeln är att, utifrån en litteraturöversikt, analysera tre forskningsfrågor: (a) vilken betydelse har traditionella nyhetsmedier i spridningen av fejkade nyheter, (b) varför rapporterar traditionella nyhetsmedier om fejkade nyheter, och (c) vilka konsekvenser kan de traditionella nyhetsmediernas bevakning av fejkade nyheter få vad gäller påverkan på mediekonsumenterna.

Ett av de centrala resultaten är att det visar sig att traditionella nyhetsmedier har en stor betydelse i spridningen av fejkade nyheter. Faktum är nämligen att de flesta fejkade nyhetssajter har relativt få besökare, och de besökare som använder dem är ofta starkt övertygade anhängare redan. Visserligen sprids fejkade nyheter också via sociala medier, som utan tvekan är en del av problemet, men forskningen tyder samtidigt på att konsumtionen av fejkade nyheter via sociala medier är relativt begränsad, och begränsad till relativt avgränsade grupper. Den stora spridningen kommer först när traditionella nyhetsmedier, men deras betydligt större publiker, rapporterar om och granskar påståenden i fejkade nyheter. Deras syfte är i huvudsak att granska de fejkade nyheterna, men de bidrar samtidigt till spridningen av dem.

Ett bra exempel på detta gavs för bara några dagar sedan, när New York Times rapporterade om en konspirationsteoretisk film kallad Plandemic, som handlar om coronakrisen och vilken har fått spridning online. Tidningen spårar spridningen av filmen, men genom detta når vetskap om filmen ut till New York Times’ läsare, som är många fler än de som stött på filmen via sociala medier.

I artikeln analyserar vi vidare varför nyhetsmedierna trots allt bevakar fejkade nyheter, och vilka effekter det kan få. En av de slutsatser vi drar är att nyhetsmedierna inte bara bidrar till spridningen av fejkade nyheter, utan också till att fler tror på dem. Det är självklart problematiskt, inte bara för nyhetsmedierna utan också ur ett demokratiskt perspektiv. Detta gör också att det finns starka skäl för nyhetsmedierna att fundera över hur de rapporterar om fejkade nyheter. Därmed inte sagt att de nödvändigtvis bör avstå från sådan bevakning, utan som vi konstaterar i artikeln: ”The important question of mainstream news media’s coverage of fake news is partly a matter of if, but also of when, how, and to what extent.”

För den som är intresserad av att veta mer kan hela artikeln laddas ner gratis från tidskriftens hemsida.