Ny bok: ”Populist Political Communication in Europe”

9781138654792Redan för tolv år sedan skrev den holländske statsvetaren Cas Mudde om ”populismens tidsålder” (the populist zeitgeist). Om det var en korrekt beskrivning för att beskriva situationen i början av 2000-talet kan alltid diskuteras, men sedan dess har utvecklingen gett honom allt mer rätt. Runt om i världen tycks den politiska populismen växa sig allt starkare. Några exempel på detta är Donald Trump i USA, Frihetspartiet i Nederländerna, Nationella Fronten i Frankrike, Frihetspartiet i Österrike, Danske Folkeparti i Danmark, Syriza i Grekland, Fidesz i Ungern, Femstjärnerörelsen i Italien, Schweiziska Folkpartiet, United Kingdom Independence Party (UKIP) i Storbritannien, Podemos i Spanien samt, på hemmaplan, Sverigedemokraterna. I en aktuell kartläggning konstaterade statsvetaren Andreas Johansson Heinö också att ”Aldrig har populistiska partier haft så starkt stöd i Europa som idag” (läs mer här).

I takt med att populismen har vuxit sig starkare har forskningen på området också utvecklats. Trots det, och trots att de flesta inser mediernas och den politiska kommunikationens betydelse för att förstå och förklara modern politik, har mycket lite uppmärksamhet ägnats åt att forska kring och förstå den populistiska politiska kommunikationen. Det gäller såväl (a) hur populistiska aktörer kommunicerar och i vilken grad som politiska partier ägnar sig åt populistisk politisk kommunikation, (b) etablerade och nya mediers betydelse för den populistiska politiska kommunikationen, och (c) effekter av populistisk politisk kommunikation liksom förekomsten av populistiska attityder hos befolkningen.

För att ändra på detta pågår för närvarande ett omfattande europeisk forskningsprojekt på temat Populist Political Communication in Europe: Comprehending the Challenge of Mediated Political Populism for Democratic Politics, finansierat European Cooperation in Science and Technology. Projektet leds av Toril Aalberg, Claes de Vreese, Frank Esser, Carsten Reinemann samt undertecknad.

För någon vecka sedan släppte vi den första boken från projektet. Titeln på boken är Populist Political Communication in Europe (Routledge), och det är den mest heltäckande boken hittills om vad forskning visar när det gäller populistisk politisk kommunikation i Europa. Totalt omfattar boken 24 länder, och för varje land har en bred genomgång gjorts av vad forskning – publicerad både på engelska och det egna språket – visar när det gäller den populistiska politiska kommunikationen i det landet. Vid sidan av det innehåller boken två teoretiskt orienterade kapitel samt tre kapitel som sammanfattar vad vi vet om den populistiska politiska kommunikationen med avseende på (a) de politiska aktörerna, (b) medierna och (c) medborgarna. För egen del medverkar jag som medförfattare till tre kapitel:

* Populist Political Communication: Toward a Model of Its Causes, Forms, and Effects, skrivet tillsammans med Carsten Reinemann, Toril Aalberg, Frank Esser & Claes de Vreese

* Sweden: No Longer a European Exception, skrivet tillsammans med Ann-Cathrine Jungar och Stefan Dahlberg

* Populist Actors as Communicators or Political Actors as Populist Communicators: Cross-National Findings and Perspectives, skrivet tillsammans med James Stanyer och Susana Salgado

Något som snabbt blir uppenbart när man studerar politisk populism – eller följer hur begreppet används i debatten – är att det är ett svårfångat begrepp. Inom forskningen finns det en mängd olika definitioner, och i den allmänna debatten används populism ofta som ett skällsord. Det är väldigt få som kallar sig själva populister: istället är det en etikett som sätts på motståndarna.

En viktig utgångspunkt för våra analyser är att populism är vad som ibland kallas en ”tunn” ideologi. Med det menas att populism kan samexistera med en rad olika åsikter utmed den klassiska vänster-högerskalan. Det visar sig bland annat av att det runt om i världen finns gott om exempel på både vänsterpopulism och högerpopulism.

En andra viktig utgångspunkt är att populismen bör förstås som en särskild form av kommunikation vars kärna består av tre element: (a) att man säger sig företräda och vill göra sig till tolk för ”folket”, (b) kritik mot vad man kallar ”eliten”, ”etablissemanget” eller ”systemet”, och (c) exkludering av olika ut-grupper (out-groups), det vill säga grupper som inte anses tillhöra ”folket”, ”vi:et” i samhället, utan grupper som anses tillhöra ”dom”. Dessa element kan kombineras på olika sätt, vilket leder till att det går att identifiera olika typer av populism (se också Jagers & Walgrave, 2007).

Den första typen kan kallas tom populism, vilken innebär att man ofta refererar till ”folket”. Den andra typen kan kallas anti-etablissemangspopulism, vilken innebär att man kombinerar referenser till ”folket” med kritik mot ”etablissemanget”. Den tredje typen kan kallas exkluderande populism, vilken innebär att man kombinerar referenser till ”folket” med en retorik som exkluderar någon eller några ”ut-grupper”. Den fjärde formen kan kallas komplett populism, och den innebär att man kombinerar referenser till folket med kritik mot etablissemanget och exkludering av någon eller några ut-grupper.

Utifrån detta kan politisk populism aldrig frikopplas från hur politiska aktörer kommunicerar. Tvärtom handlar politisk populism om hur man kommunicerar. Det är via den politiska kommunikationen som den politiska populismen kommer till uttryck, och det är genom att studera hur politiska aktörer kommunicerar som man kan dra slutsatser om vilka som bör kallas populister.

Av det följer samtidigt att frågan om populism inte är en fråga om antingen-eller: det är en fråga om typ och grader. Alla partier refererar till exempel till ”folket” eller ”väljarna” i sin kommunikation, men man gör det i olika hög grad. Och medan vissa enbart nöjer sig med tom populism väljer andra att kombinera referenser till ”folket” med kritik mot något ”etablissemang” (anti-etablissemangspopulism) eller med att exkludera olika grupper (”dom”) i samhället (exkluderande populism). Men vilka som pekas ut som om de utgör ”etablissemanget” och vilka grupper (”dom”) man försöker exkludera kan variera. Utmärkande för vänsterpopulism är exempelvis ofta att man säger sig företräda ”folket” samtidigt som man är djupt kritisk mot det ”ekonomiska etablissemanget”. Detta medan högerpopulism utmärker sig genom  att man säger sig företräda ”folket” samtidigt som man är kritisk mot det ”politiska etablissemanget” och ibland även ”medieeliten” samt – när det gäller den mer extrema högerpopulismen – genom att man exkluderar grupper som till exempel invandrare och minoriteter.

En viktig uppgift för framtida forskning är utifrån detta att empiriskt undersöka graden och typen av populism utifrån hur samtliga politiska partier kommunicerar. En andra viktig uppgift är att undersöka i vilken grad som medierna ger utrymme åt, återspeglar och själva ägnar sig åt populistisk politisk kommunikation. En tredje viktig uppgift är att undersöka effekterna av olika typer av populistisk politisk kommunikation.

Detta är också vad det pågående forskningsprojektet syftar till att ägna sig åt under de kommande åren. Det ska bli mycket spännande att vara en del av detta, och sällan har ett forskningsprojekt – på gott och ont – känts lika aktuellt som detta.

 

 

 

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Aktuellt, Nya publikationer, Politisk kommunikation och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s