För en tid sedan skrev Robert Brännström ett intressant blogginlägg med rubriken ”Myten om nyhetsundvikaren”. I likhet med Brit Stakstons inlägg i Journalisten nyligen (se min replik här) driver Brännström tesen att nyhetsundvikande egentligen inte är ett problem, och om det är ett problem så är det överdrivet.

Kärnan i Brännströms kritik består av två delar. Den enda handlar om att de studier som jag själv och andra har gjort är bristfälliga, framförallt därför att de inte fångar upp den digitala nyhetsanvändningen. Den andra handlar om att det som borde vara mest intressant är ”output snarare än input”, det vill säga att vi som forskare borde ”titta på hur informerade medborgarna är istället för att se om de konsumerar nyheter enligt en mall som sattes upp för snart 30 år sedan”. Eftersom detta är en viktig fråga – inte minst ur ett demokratiskt perspektiv – finns det skäl att diskutera Brännströms kritik lite mer ingående.

Låt mig börja med att konstatera att diskussionen och forskningen kring nyhetsundvikande inte är ett svenskt fenomen. En likartad diskussion förs i flera länder, och det finns en rad studier som med lite olika metoder och olika empiriska material undersöker förekomsten av nyhetsundvikare och jämför antingen över tid eller mellan länder. Nedan listar jag några exempel på internationella studier. Jag känner också till ett flertal studier som ännu inte har publicerats men som också behandlar nyhetsundvikande och dess konsekvenser.

Den första och som jag uppfattar det mest väsentliga kritiken från Brännström är att studierna kring nyhetsundvikande är missvisande eftersom de inte fångar upp användandet av digitala medier, eller mer specifikt digitala medier som är fristående från traditionella nyhetsmedier. Den kritiken har han i huvudsak rätt i. De studier som än så länge har publicerats undersöker användandet av traditionella nyhetsmedier – i deras traditionella eller digitala versioner – och fångar inte användandet av renodlat digitala medier som exempelvis Omni eller Politism. De undersöker inte heller användningen av internationella medier såsom exempelvis New York Times eller BBC. Samtidigt väger den kritiken inte lika tungt som Brännström tycks anse. Det främsta skälet är att det finns tydliga samband mellan i vilken utsträckning man följer traditionella nyhetsmedier och olika digitala nyhetsmedier. Visst finns det undantag och anekdotiska exempel – personer som bara konsumerar digitala nyhetsmedier som Omni eller bara utländska nyhetsmedier som BBC – men de allra flesta som konsumerar Omni och BBC tar också del av svenska nyhetsmedier som  Rapport, Aktuellt, Dagens Nyheter och/eller Aftonbladet, för att ta några exempel.

De studier som jag själv varit med om att göra bygger på ett samlat index över människors användning av tv-nyheter, radio-nyheter och tidningsläsning antingen på papper eller digitalt. Indexet sträcker sig från 0 till 27, och de som får ett indexvärde under 9 definieras som nyhetsundvikare. För att komma över det värdet – och inte räknas som nyhetsundvikare – räcker det med att man exempelvis läser morgontidningen dagligen och åtminstone någon gång i veckan läser någon kvällstidning eller ser eller lyssnar på något nyhetsprogram. Det är inte någon särskilt hög tröskel. Sedan är det självklart så att den exakta andelen som räknas som nyhetsundvikare beror på var man lägger tröskeln. Skulle man sänka den skulle färre räknas som nyhetsundvikare, skulle man höja den skulle fler räknas som det.

Trenden över tid skulle dock vara densamma, och det är det – och det allt starkare sambandet mellan politiskt intresse och nyhetskonsumtion – som är kärnan i de studier som jag själv varit inblandad i och som Brännström kritiserar. Det kan också tilläggas att nya – ännu inte publicerade – studier visar att andelen nyhetsundvikare ökar också om man tar hänsyn till nyhetskonsumtionen via mobiltelefoner.

Med andra ord visar forskningen att andelen nyhetsundvikare ökar över tid, även om den absoluta andelen beror på var man lägger tröskeln och vilken typ av medieanvändning man tar hänsyn till. Enskilda undantag och anekdoter till trots finns mycket lite som talar för att användningen av digitala medier som är helt oberoende av de traditionella nyhetsmedierna kompenserar för icke-användandet av traditionella nyhetsmedier.

Den andra kritiken från Brännström går ut på att man borde mäta output istället för input, det vill säga hur informerade medborgarna är och mediernas betydelse i det sammanhanget. Här finns det en mängd forskning som handlar om mediekonsumtionens betydelse för människors kunskaper om politik och samhälle. Även om det finns många nyanser i den forskningen visar den i grund och botten att det finns positiva samband mellan användningen av traditionella medier och kunskaper om politik och samhälle. För svensk del var jag med och gjorde en studie som med avseende på riksdagsvalet 2010 undersökte kunskapseffekter av följande typer av mediekonsumtion: traditionella medier online, partiernas hemsidor och sociala medier (inklusive bloggar). Den visade att de enda positiva kunskapseffekterna fanns för de traditionella medierna online (mer om studien här). Med andra ord, även när man fokuserar på output och människors kunskaper om politik och samhälle tyder forskning på att det är centralt att följa de traditionella nyhetsmedierna i deras analoga eller digitala former.

Om några veckor kommer jag dessutom redovisa en ny rapport som jag har skrivit åt Demokratiutredningen (läs gärna mer här). Utan att föregå presentationen allt för mycket kan det sägas att den också visar vikten av att ta del av nyhetsmedierna om man utgår från demokratins behov av informerade medborgare.

Till detta ska läggas att jag nu håller på med en treårig studie som handlar om de förändrade medielandskapen och demokratin. Som en del av det kommer jag att göra ett flertal delstudier som på olika sätt undersöker olika typer av nyhets- och medieanvändning och dess betydelse för politiska kunskaper, politiskt deltagande och den sociala sammanhållningen. Jag kommer också att följa människors medieanvändning över en treårsperiod. I den studien har jag även med mått på i vilken utsträckning människor följer renodlat digitala medier som exempelvis Omni. Det kommer därför att finnas många skäl att återkomma till dessa frågor.

Om dessa kommande studier skulle visa sig att oron för nyhetsundvikande är överdriven vore jag bara glad. Tills dess och utifrån befintlig forskning är jag dock mer orolig över den övertro på digitala medier och dess effekter som vissa ger uttryck. Tyvärr – och jag vill understryka att jag menar tyvärr – tyder det mesta på att de som framförallt använder sig av digitala medier för att följa nyheterna och skaffa sig information om politik och samhälle är de som har ett stort politiskt intresse och som också följer traditionella nyhetsmedier. Därmed riskerar de digitala medierna öka snarare än minska kunskapsklyftorna.

– – – – – – – – – – –

I det här sammanhanget ska det bli mycket intressant att se vad den nya medieutredning som regeringen har tillsatt kommer att komma fram till. Direktiven är mycket bra, och tar en tydlig utgångspunkt i demokratin, men tidsramarna är mycket tajta. Redan den 31 oktober i år ska de första analyserna presenteras och i april nästa år ska utredningen vara helt klar. Jag blir också lite orolig när jag läser att utredningens ordförande Anette Novak inte tycks se de demokratiska riskerna med nyhetsundvikandet. Samtidigt önskar jag medieutredningen all lycka till: den har en svår uppgift framför sig!

– – – – – – – – – – –

Exempel på studier kring nyhetsundvikande:

* Aalberg, Toril, Blekesaune, Arild & Elvestad, Eiri (2013). Media Choice and Informed Democracy: Toward Increasing News Consumption Gaps in Europe? International Journal of Press/Politics 18(3), 281-303.

* Blekesaune, Arild, Elvestad, Eiri & Aalberg, Toril (2012). Tuning out the World of News and Current Affairs – An Empirical Study of Europe’s Disconnected Citizens. European Sociological Review 28(1), 110-126.

* Ksiazek, Thomas B., Malthouse, Edward C., & Webster, James G. (2010). News-seekers and Avoiders: Exploring Patterns of Total News Consumption Across Media and the Relationship to Civic Participation. Journal of Broadcasting & Electronic Media 54(4), 551-568.

* Prior, Markus (2005). News vs. Entertainment: How Increasing Media Choice Widens Gaps in Political Knowledge and Turnout. American Journal of Political Science 49(3), 557-592.

* Strömbäck, Jesper, Djerf-Pierre, Monika & Shehata, Adam (2013). The Dynamics of Political Interest and News Media Consumption: A Longitudinal Perspective. International Journal of Public Opinion Research 25(4), 414-435.