Under de senaste åren har konsumtionen av papperstidningar fallit dramatiskt. Enligt SOM-undersökningarna har andelen som regelbundet läser en morgontidning på papper sjunkit från 81 till 47 procent mellan 1990 och 2012. Parallellt har andelen som prenumererar på en morgontidning sjunkit från 74 till 59 procent bara mellan 2005 och 2012. Att hävda att papperstidningen har problem är mot den bakgrunden ingen överdrift.

Frågan är vad den här utvecklingen betyder för demokratin, och mer specifikt för demokratins behov av medborgare som är förhållandevis informerade om vad som händer inom politiken och samhällsutvecklingen. Enligt vissa är utvecklingen dyster: en sjunkande andel tidningsläsare betyder både att allt fler blir sämre informerade om politik och samhälle samtidigt som kunskapsklyftorna riskerar att öka mellan de som läser respektive inte läser morgontidningar. För det talar bland annat forskning som visar att två grupper ökar i storlek sedan 1980-talet: Det handlar dels om nyhetssökarna, de som är storkonsumenter av olika nyhetsmedier, och dels om nyhetsundvikarna, de som knappast tar del av några nyhetsmedier överhuvudtaget.

Enligt andra behöver konsekvenserna dock inte vara så stora, eftersom många har ersatt läsningen av papperstidningar med läsningen av tidningar på nätet. Exempelvis visar SOM-undersökningarna att den sammanlagda läsningen av morgontidningar – på papper eller digitalt – har sjunkit från 81 till 62 procent mellan 1990 och 2012. Det är fortfarande en kraftig minskning, men mindre än om man enbart ser till papperstidningsläsningen (se Ingela Wadbrings kapitel i senaste SOM-boken).

En central fråga i det sammanhanget är dock om man verkligen kan jämställa läsningen av nättidningar med läsningen av papperstidningar. Något säkert svar på den frågan finns inte, och svaret beror delvis på vilken aspekt av läsningen som avses. Mycket tyder dock på övergången av läsning från papperstidningar till nättidningar leder till att människor i mindre utsträckning tar del av nyheter som handlar om politik och samhälle samtidigt som de i större utsträckning tar del av nyheter som handlar om sport, nöje och kändisar, brott och straff och annat som erbjuder förströelse.

Detta framkommer inte minst av den nya boken The News Gap. When the Information Preferences of the Media and the Public Diverge av Pablo J. Boczkowski och Eugenia Mitchelstein (MIT Press, 2013). I boken undersöker de journalisternas nyhetsvärderingar och mediekonsumenternas nyhetsval genom att jämföra de tio mest framträdande nyheterna med de tio mest lästa nyheterna hos olika nättidningar, med särskilt fokus på i vilken utsträckning nyheterna handlar om public affairs (ungefär nyheter som handlar om politik och samhälle, nyheter som är ”viktiga och ibland kallas hard news) respektive non-public affairs (ungefär nyheter som handlar om sport, nöje, kändisar och förströelse, nyheter som är ”intressanta” men knappast viktiga ur ett demokratiskt perspektiv och som ibland kallas soft news). Undersökningen omfattar 20 nättidningar i USA, Tyskland, Spanien, Storbritannien, Argentina, Brasilien och Mexico under perioden 2007 till 2009, plus en undersökning som bara omfattar USA och som täcker perioden 2007 till 2012.

I korthet visar resultaten att det finns betydande skillnader mellan vad medierna bedömer som viktiga nyheter och de nyheter som publikerna väljer att ta del av. Även om det varierar mellan nättidningar och länder är det återkommande mönstret att medierna prioriterar nyheter som handlar om politik och samhälle i betydligt högre utsträckning än vad läsarna gör. Ser man till politiskt lugnare perioder skiljer det i genomsnitt 20 procentenheter mellan hur stor andel av nyheterna som handlar om politik och samhälle (public affairs) och hur stor andel av de nyheter som läsarna tar del av som handlar om detsamma. När det hettar till politiskt – exempelvis i samband med det amerikanska presidentvalet 2008 och den ekonomiska krisen i Argentina samma år – minskar glappet genom att människor i större utsträckning tar del av nyheter om politik och samhälle, men sedan ökar det igen.

På ett sätt är detta logiskt. När människors möjligheter att välja ökar får deras preferenser större betydelse. Det har gjort det enklare för de som är intresserade av politik och samhälle att ta del av nyheter som handlar om detta, men det har också gjort det enklare för de som inte är intresserade av politik och samhälle att undvika sådana nyheter. Vad The News Gap och annan forskning pekar på är att den processen sker på två nivåer. Det handlar dels om vilka nyhetsmedier man väljer att ta del av – i deras traditionella format eller på nätet – och dels om vilka specifika nyheter man tar del av.

Detta innebär att forskning som enbart fokuserar på i vilken utsträckning människor tar del av olika nyhetsmedier sannolikt underskatter de växande skillnaderna i nyhetskonsumtion mellan de som är respektive inte är intresserade av politik och samhälle. Det innebär också att risken för ökade kunskapsklyftor sannolikt är större än vad som tidigare har antagits. Ur ett demokratiskt perspektiv är det djupt oroande och en stor utmaning för framtiden.

För alla som är intresserade av dessa frågor liksom frågor som rör nyhetsvärderingar och nyhetskonsumtion generellt kan The News Gap starkt rekommenderas. Den vilar inte bara på god forskning samtidigt som den är välskriven och lättillgänglig: den är också viktig läsning för alla som intresserar sig för de förändrade medielandskapens och den förändrade mediekonsumtionens betydelse för demokratin.