Under de senaste dagarna har debatten om journalistikens partiskhet väckts till liv igen. Detta efter att en ny undersökning från JMG, Göteborgs universitet, visat att 41 procent av de svenska journalisterna sympatiserar med miljöpartiet. Slår man ihop miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna får de 70 procent bland svenska journalister.

Detta är dock ingenting nytt – även tidigare undersökningar har visat att svenska journalister står till vänster om allmänheten. Den viktiga frågan är dock om journalisternas partisympatier präglar det journalistiska innehållet.

Här visar undersökningar regelmässigt att så inte är fallet (se tidigare inlägg här och här). För professionella nyhetsjournalister – och de flesta svenska journalister är professionella – strider det mot yrkesnormerna att låta de egna åsikterna prägla den journalistiska bevakningen. Ibland gynnas vissa partier av den journalistiska bevakningen medan andra missgynnas, men det handlar om olika partier vid olika tillfällen. Avgörande där är inte journalisternas politiska värderingar utan deras nyhetsvärderingar.

Fenomenet att många tror att medierna är partiska till motståndarnas fördel, trots att undersökningar regelmässigt visar att anklagelser om partipolitisk partiskhet på det stora hela är obefogade, är dock inte enbart svenskt. Tvärtom återfinns det i många andra länder. Det finns även en hel del forskning kring fenomenet, där den psykologiska tendensen att tro att medierna är partiska till motståndarnas fördel brukar beskrivas som hostile media phenomena (fientliga medier fenomenet). Häromdagen skrev medieforskaren Matthew Nisbet ett intressant blogginlägg om detta med rubriken The Psychology of Why the Right and the Left Believe in Media Bias.

Det inlägget kan starkt rekommenderas, inte minst till alla dem som nu är upprörda över journalistikens påstådda partiskhet. Slutsatsen som kan dras av forskningen kring hostile media phenomena är nämligen tydlig: Frågan om nyhetsjournalistikens politiska partiskhet handlar mindre om den faktiska journalistiken och mer om betraktarna.

Det leder till en andra slutsats: så länge det inte går att visa genom systematiska innehållsanalyser att journalistiken faktiskt är partisk vore det bättre om debatten handlade om något av de många verkliga problem som finns kopplade till journalistiken. Dit hör exempelvis journalistikens kommersialisering, den starka tendensen att gestalta politik som spel och strategi snarare än som sakfrågor, och att gränsen mellan beskrivande och tolkande journalistik ofta är oklar samtidigt som den tolkande journalistiken har fått ett större utrymme även på nyhetsplats.