Hur mår svensk mediegranskning? Detta har varit temat för en tredelad och mycket läsvärd artikelserie av Torbjörn von Krogh, föreståndare för Stiftelsen Institutet för Mediestudier. I den första artikeln behandlas perioden fram till slutet av 1990-talet; i den andra artikeln perioden 2000-2010, och i den tredje artikeln perioden 2010-2012. Jag ska inte göra något försök att sammanfatta artikelserien här, utan vill istället uppmuntra alla som är intresserade av mediekritik, mediegranskning och medieforskning att läsa artiklarna.

Att mediegranskningen behövs ges det nya exempel på nästan dagligen. Häromdagen rapporterade medierna exempelvis om en ny undersökning enligt vilken Facebook sprider olycka, för att citera rubriken i Dagens Nyheter. Redan när jag läste nyheten första gången blev jag skeptisk. Ett skäl var att undersökningen hade genomförts inte bara av en forskare – i det här fallet Leif Denti, doktorand i psykologi vid Göteborgs universitet – utan också av två ”kommunikationsstrateger” vid en reklambyrå. Inget ont om kommunikationsstrateger, men de brukar sällan ägna sig åt och vara specialister på forskning. Ett andra skäl var att undersökningsmetoden var oklar. Vad som framgick var att undersökningen genomförts ”med hjälp av elever vid högskolan i Skövde”, och att tusen svenska Facebookanvändare enkätintervjuats ”sedan i somras”. Hur urvalet genomförts, hur representativa deltagarna i undersökningen är, och varför det tog så lång tid att genomföra undersökningen var bara tre frågor som lämnades obesvarade. Därtill kommer att frågorna och svarsalternativen i undersökningen var oklara. Ett tredje skäl var att slutsatserna framstod som allt för tillspetsade. För mer kritik av undersökningen kan Niclas Strandhs artikel på Second Opinion – med den träffande rubriken Facebookundersökningen gör oss olyckliga – rekommenderas.

Trots oklarheterna kring undersökningen rapporterade flera medier om detta som om det nu var en väl belagd sanning att Facebook gör oss olyckliga, och utan att ge läsarna, lyssnarna eller tittarna redskapen att granska undersökningen. Därmed bidrog man till att sprida i bästa fall ofullständig, och i värsta fall direkt missvisande, information. Eller för att formulera det på ett mer allmänt plan: Varje gång det sker att medierna okritiskt rapporterar om undersökningar som är bristfälligt genomförda och där resultaten är missvisande bidrar medierna aktivt till att sprida falska bilder av verkligheten. Det är raka motsatsen till vad medierna och journalistiken förutsätts göra, nämligen att granska och tillhandahålla nyheter som gör det möjligt för människor att fritt och självständigt ta ställning i samhällsfrågor.

Problemet i det här fallet handlar dels om bristfällig forskning, dels om bristfällig journalistik kring forskningen. Bristande journalistisk granskning av forskningen och dess resultat leder till bristfällig och missvisande journalistik om forskningen. På samma sätt är risken överhängande att bristande granskning av medierna och journalistiken leder till en försämrad journalistik kvalitet.

En levande och saklig mediegranskning är inte en tillräcklig förutsättning för den goda journalistiken, men det är troligen en nödvändig förutsättning. Mediegranskningen behövs, inte bara för demokratins utan också för den journalistiska kvalitetens egen skull.