Missvisande journalistik om Löfven-effekt

När Håkan Juholt valdes till partiledare för socialdemokraterna förra våren och socialdemokraternas opinionssiffror strax därefter steg var journalisterna snabba med att tala om en ”Juholt-effekt”. Detta kritiserade jag då i ett par inlägg med rubrikerna Oseriöst om Juholt-effekten och Juholt-effekten som uteblev. Historien sedan dess visar också med all tydlighet att det var missvisande att tala om en Juholt-effekt.

Av detta tycks medierna emellertid inte ha lärt någonting. När nya opinionsundersökningar nu visar ett ökat stöd för socialdemokraterna tolkas detta av många som bevis för en ”Löfven-effekt”. Exempelvis skriver Göteborgs-Posten om Löfven-effekt i GP/Sifo, medan Aftonbladet i en rubrik har talat om Löfven-effekt direkt för S. Senast igår slog makthavare.se fast att det är en Tydlig Löfven-effekt i opinionen.

Att socialdemokraterna har gått framåt i de senaste opinionsundersökningarna råder det inget tvivel om, men det är inte liktydigt med en ”Löfven-effekt”. Det ökade stödet för socialdemokraterna kan bero på en rad olika faktorer, varav valet av Stefan Löfven till ny partiledare bara är en. Dit hör inte minst att mediebevakningen av socialdemokraterna har skiftat från att handla om problem och interna konflikter till att handla om hur socialdemokraterna sluter upp bakom Löfven, om Löfven själv och om det nya lag av medarbetare som han har utsett. Efter en lång period av negativ mediebevakning och sjunkande opinionsstöd är det heller inte konstigt som stödet ökar när mediebevakningen blir mer positiv och det framstår som om socialdemokraterna har hittat en väg ut ur de interna konflikterna.

Minst lika viktigt är emellertid att det är oklart vad som egentligen ska räknas som en ”Löfven-effekt” eller en partiledareffekt i allmänhet, och att de publicerade opinionsmätningarna inte ger underlag för att  bedöma om det ökade opinionsstödet verkligen beror på partiledarbytet eller på andra faktorer. Som Henrik Oscarsson konstaterar i ett mycket läsvärt inlägg med rubriken Vad är Löfveneffekten?, för att verkligen kunna bedöma orsakerna till det förändrade opinionsstödet behöver man veta ”om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet”. Och han fortsätter:

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat ”Håkan” med ”Stefan” under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara ”allmänt känd”. Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de ”varumärken” man mäter egentligen är.

Många väljares relationer till partiet Socialdemokraterna bygger på livslånga egna erfarenheter som orimligen kan kan mäta sig med väljarnas samlade erfarenheter av Stefan Löfven. Min huvudpoäng är att det finns en hel hög med alternativa förklaringar till Socialdemokraternas treprocentiga lyft i opinionen under senaste månaden som vi tyvärr inte har möjlighet att pröva systematiskt i brist på relevant empiriskt underlag. Ledarskiftet har inte minst inneburit även ett skifte när det gäller mediernas bevakning, granskning och gestaltning av Alliansregeringen. Det känns dock främmande att betitla även den typen av förklaringar som en Löfven-effekt.

Denna analys delar jag fullständigt. I bästa fall är det för tidigt att tala om en ”Löfven-effekt”, i sämsta fall är det missvisande och felaktigt. Oavsett vilket tenderar medierna att systematiskt överskatta partiledarnas roll och underskatta partiernas och de politiska budskapens roll. Därför finns det all anledning att förhålla sig väldigt skeptisk varje gång medierna diskuterar olika partiledareffekter.

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Opinionsmätningar, Svensk politik och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s