Dagens sorgligaste nyhet var att Vaclav Havel, dramatikern, medborgarrättskämpen och Tjeckiens före detta president, dog på söndagen. Havel var en av de viktigaste dissidenterna och symbolerna för motståndet mot förtrycket i det kommunistiska forna Östeuropea, och både före, under och efter sin tid som president vägleddes hans argumentation och politiska gärning av en stark integritet och moralisk hållning. Med honom försvinner en viktig politisk röst från Tjeckien, Europa och världen.

I sin politiska gärning var Havel inte bara politiker och president. Han var också statsman. Han lyckades inte alltid, men han bottnade i sina egna värderingar samtidigt som han hade en förmåga att lyssna och en vilja att försöka sätta det allmänna bästa framför det egna partiet och den egna karriären.

Detsamma kan inte sägas om alla politiska ledare: det är den pågående kampen inför nästa års amerikanska presidentval en daglig påminnelse om. Inom republikanerna hårdnar nu kampen inför att primärvalen tar sin början i januari. Efter att kandidater som Michele Bachman, Herman Cain och Rick Perry har tappat i opinionsmätningarna har Newt Gingrich nu blivit den främsta utmanaren till Mitt Romney.

Frågan är emellertid hur starkt stödet för Gingrich egentligen är. Förutom att han saknar en stark kampanjorganisation och är sent ute med arbetet att samla in kampanjpengar framstår det som om stödet för Gingrich framförallt bottnar i att det är många republikaner som inte vill se Romney som deras presidentkandidat. Medan det finns en stor enighet inom Republikanerna om vikten av att besegra president Obama har ingen av de nuvarande kandidaterna lyckats ena partiet. Det tycks som om många republikaner vill se vem som helst utom Obama eller Romney som president, och detta har drivit de tillfälliga opinionsvindar som tidvis gynnat Bachman, tidvis Perry, tidvis Cain, och nu Gingrich.

Problemet finns inte bara inom republikanerna. I veckan som gick visade en ny opinionsundersökning att det också bland amerikanerna i allmänhet är fler som ogillar än gillar såväl Mitt Romney som Newt Gingrich och Ron Paul. Så svagt stöd har de republikanska kandidaterna inte haft någon gång under åtminstone de senaste fem presidentvalen.

Om problemet för de republikanska kandidaterna är att de inom partiet inte anses vara tillräckligt ideologiskt renläriga, är problemet bland allmänheten snarare att de anses för ideologiskt rigida och konservativa. Om republikanerna ska lyckas vinna över president Obama ska någon av kandidaterna först försöka övertyga primärvalsväljarna om att vara tillräckligt konservativ för att förtjäna att vara partiets kandidat, men utan att gå så långt till höger att det skrämmer bort rörliga väljare i mitten under den slutliga valkampanjen.

Detta är en stor utmaning för vilken kandidat som helst, och ju mer republikanerna som parti har gått till höger, desto större har utmaningen blivit.

I presidentvalet 2012 kan detta vara räddningen för president Obama, vars kampanj har blivit mer optimistisk inför nästa års val i takt med att primärvalskampen inom republikanerna fortsätter att skapa problem för dem.

Själv gör jag fortfarande bedömningen att det är mest troligt att Romney blir republikanernas presidentkandidat. Gingrich har alldeles för tungt bagage sedan sin tid som talman i representanthuset och sedan som lobbyist för att lyckas vinna, och under sin tid som lobbyist intog han dessutom en rad ståndpunkter som strider mot vad som numera anses vara republikanska självklarheter – däribland att den federala regeringen ska hålla sig borta från sjukvården.

Apropå Romney och Gingrich har New York Times vid olika tillfällen publicerat ett par riktigt intressanta och långa artiklar om dem och deras karriärer och politiska ståndpunkter. Rubriken på artikeln om Romney är Two Romneys: Wealthy Man, Thrifty Habits, medan rubriken på artikeln om Gingrich är What does Newt Gingrich Know?