Idiotiskt handlat av Schyman och Feministiskt initiativ

Det är inte ofta jag anklagar någon för att handla idiotiskt, men Feministiskt initiativs och Gudrun Schymans utspel i Almedalen där de eldade upp 100 000 kronor för att belysa löneskillnaderna mellan män och kvinnor förtjänar enbart kritik. Genom åren har politiker i Sverige och andra länder försökt med en rad olika grepp – mer eller mindre genomtänkta och mer eller mindre effektiva – för att fånga mediernas uppmärksamhet och påverka dagordningen, men jag tror aldrig jag hört om något mer omdömeslöst grepp än att elda upp hela 100 000 kronor.

Att Schyman i Dagens Nyheter förnekar att det rör sig om ett pr-jippo gör inte saken bättre, och detsamma gäller argumentet att ”vi får inte ens en halvsidesannons i en kvällstidning för den här summan”. Även om 100 000 inte räcker långt om man vill köpa annonser i riksmedier handlar det om en stor summa pengar, och att elda upp dem visar att man inte förstått betydelsen av pengar för alla dem som saknar dem eller som arbetar hårt för att samla in pengar till olika ändamål. I Dagens Nyheter kommenterar vänsterpartiledaren Lars Ohly att pengarna exempelvis kunde ha använts till ”projekt för hemlösa eller mot mäns våld mot kvinnor”, och det har han helt rätt i.

Visserligen får Feministiskt initiativ nu mycket uppmärksamhet för sitt pengabrännande, men all publicitet är inte god publicitet, och uppmärksamheten riktas nu mot själva pengabrännandet istället för mot det som sägs vara syftet: att belysa löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Därmed förhindrar kampanjmetoden att budskapet kommer fram, vilket är raka motsatsen till vad effektiva kampanjmetoder gör.

Vad Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ inte verkar ha förstått är att de effektivaste kampanjmetoderna arbetar i det osynliga för att lyfta fram budskapen och påverka mediernas bevakning, och att det är ett misslyckande eller ett självmål om kampanjmetoderna ställer sig i vägen för eller blir själva budskapet. Att kalla deras pengabrännande för misslyckande eller självmål är dock otillräckligt. Vad det handlar om är ett omdömeslöst och idiotiskt försök att vinna uppmärksamhet till nästan vilket pris som helst. Sådant straffar sig oftast – med rätta.

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Svensk politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s