En aspekt av mediernas bevakning av politik och samhälle som förtjänar mer diskussion än hittills handlar om deras behov av berättelser. Nyheter handlar inte bara om Vem, Vad, När, Hur och Varför; nyheter handlar om berättande som binder samman enskildheter till en större helhet. Man skulle också kunna kalla det för teman som genomsyrar och binder samman olika nyheter.

Ett exempel kan hämtas från Björn Johnsons bok Kampen om sjukfrånvaron (2010). Under slutet av 1990-talet handlade den dominerande berättelsen om sjukfrånvaron om problem kopplade till (den allt sämre) arbetsmiljön. Andra aspekter fick knappast någon uppmärksamhet alls. Sedan skiftade den dominerande berättelsen till att handla om överutnyttjande och fusk. Återigen fick andra aspekter knappast någon uppmärksamhet alls.

Ett andra exempel kan hämtas från valrörelsen 2006. Då handlade den dominerande berättelsen om alliansens frammarsch och stora enighet, och oenighet mellan allianspartierna fick inte särskilt stor uppmärksamhet. Sakpolitiskt handlade den dominerande berättelsen om utanförskapet och arbetslösheten, och utrymmet för andra sakfrågor blev därmed begränsat.

Ett tredje exempel kan hämtas från den nu pågående bevakningen av amerikansk politik och president Obama’s situation. Efter att under en längre period ha fokuserat på Demokraternas och Obama’s framgångar handlar medierapporteringen nu nästan uteslutande om hans problem och svårigheter. Det gäller både den amerikanska och den svenska mediebevakningen. Andra aspekter får knappast någon uppmärksamhet alls.

Ett fjärde exempel kan hämtas från mediernas bevakning av i princip vilken skandal som helst. När en viss skandal har etablerats på mediedagordningen finns det bara ett mycket litet utrymme för alternativa berättelser. Den dominerande berättelsen handlar om hur illa någon person eller organisation har betett sig, och alla nyheter som passar in i den tolkningsramen får uppmärksamhet, medan nyheter som inte passar in antingen inte får något utrymme alls eller bara blir notiser.

Samtidigt som mediernas behov av berättelser inte existerar fristående från politiska aktörer och organiserade intressen som varje dag arbetar för att påverka medierna till att gestalta verkligheten på ett sätt som gynnar den egna sidan och missgynnar motståndarna, är det problematiskt. Det leder till en brist på nyanser och komplexitet, vilket i sig är problematiskt. Det riskerar också att påverka verkligheten på ett sätt som åtminstone i vissa fall kan liknas vid självuppfyllande profetior. Ett typexempel handlar om berättelser kring vinnare och förlorare i partiernas kamp om väljare. Om den dominerande berättelsen i medierna handlar om hur bra det går för ett visst parti leder det sannolikt till att stämningen och kampviljan inom partiet ökar, vilket i sin tur ökar sannolikheten att det kommer att gå bra för partiet. Och omvänt: om den dominerande berättelsen handlar om hur dåligt det går för ett visst parti, ökar sannolikheten för interna splittringar och försämrad intern stämning och, i förlängningen, för att det kommer att gå dåligt för partiet.

En slutsats som man  kan dra av detta är att man bör vara skeptisk varje gång journalistiken blir allt för likriktad och verkligheten framstår som allt för enkelsidig. Journalistik kommer alltid handla om berättelser – det är en del av journalistikens natur – men den behöver inte domineras av en eller bara ett par berättelser som är gemensamma för olika medier. Verkligheten är i de flesta fall komplex, och om det inte framkommer av mediernas bevakning kan man vara ganska säker på att den ger en förenklad bild.