Kritiken mot ”negative campaigning” är oftast hård, både i samhällsdebatten och inom forskningen. Politiker bör tala om den egna politiken, snarare än att kritisera motståndarna. Det är viktigt, inte minst eftersom risken annars är att människor vänder sig bort från politiken och avstår från att rösta. Samtidigt är det en vanlig uppfattning att det är en effektivare strategi att kritisera motståndarna än att tala väl om den egna politiken.

Men vad är egentligen myt och verklighet ? Har negativa kampanjer blivit vanligare? Är negativa kampanjer effektivare än positiva kampanjer? Leder negativa kampanjer till lägre valdeltagande?

Detta är några av de frågor som står i fokus i Negative Campaigning. An Analysis of U.S. Senate Elections (Rowman & Littlefield, 2004) av Richard L. Lau och Gerald M. Pomper. Det är en av de bästa böckerna jag läst på länge. Det beror både på att den är mycket välskriven och på att den vilar på mycket gedigen och övertygande forskning. På endast drygt 100 sidor går den igenom tidigare forskning samtidigt som den presenterar ny forskning om negativa kampanjer och dess effekter i amerikanska senatsval mellan 1992 och 2002.

Slutresultaten är en mycket elegant bok som spräcker en rad myter om negativa kampanjer, som visar sig vara mindre vanliga, mindre effektiva, och mindre förödande för demokratin än vad debatten ger sken av. Boken kan starkt rekommenderas alla som är intresserad av politiska kampanjer, dess strategier och effekter.