Mitt intryck är att debatten kring mediernas politiska partiskhet, och framförallt dess vänstervridning, har tilltagit avsevärt under det senaste året. Inte minst på sociala medier är det många som uttalar sig om vänstervridning som om det vore ett faktum. Ibland kopplas det också samman med påståendet om att medierna på ett systematiskt sätt missgynnar Sverigedemokraterna. Påfallande sällan verkar de som debatterar saken dock ha koll på den forskning som finns.

För forskning finns det faktiskt, inte minst när det gäller mediernas bevakning av de politiska partierna under valrörelser. Detta har undersökts av Kent Asp ända sedan 1979. För 2014 har inga resultat publicerats ännu, men det är ganska osannolikt att det valet skulle avvika på något särskilt sätt jämfört med tidigare val.

I sina studier använder sig Asp av ett så kallat aktörsbehandlingsindex för att undersöka bevakningen av de politiska partierna och regeringsalternativen. Indexet bygger, för att citera Asp (2011, sid. 44), ”på fyra komponenter: (1) antal gånger aktören förekommer som agerande aktör, (2) antal gånger aktören får beröm, (3) antal gånger aktören får kritik och (4) antalet gånger aktören omtalas utan att någon värdering görs.” Indexet sträcker sig på –100 till +100.

Om man enkelt ska sammanfatta hans resultat visar de att det alltid är något eller några partier som gynnas eller missgynnas i varje valrörelse – men också att det är olika partier som gynnas respektive missgynnas i olika valrörelser. Detta är viktigt att notera. Om medierna vore höger- eller vänstervridna skulle samma partier gynnas eller missgynnas i alla valrörelser, men det finns det helt enkelt inget forskningsmässigt stöd för. Det är olika partier som gynnas och missgynnas i olika valrörelser, vilket talar starkt för att det som har betydelse är vilka nyhetsvärderingar som görs. Inte vilka politiska värderingar som ägare, redaktörer eller journalister har.

Detta styrks av att partierna under de senaste valrörelserna har fått väldigt likartad behandling i olika medier. Om exempelvis tidningarnas politiska färg hade betydelse skulle det avspegla sig i att partierna behandlades på olika sätt i olika medier, men så är generellt inte fallet. Inte nuförtiden: över tid har behandlingen blivit allt mer lika. Det gäller också behandlingen av regeringsalternativet. En illustration av det ges i figuren nedan, som visar behandlingen av regeringsalternativen i valrörelserna 1979-2010 (se Asp & Bjerling, 2014, sid. 124).

Två saker sticker ut: den ena är att behandlingen av regeringsalternativen över tid blir allt mer likartad. Den andra är att public service genomgående har legat närmare en balanserad bevakning än de övriga medierna. Tittar man på de enskilda partierna visar Asps resultat samtidigt att de stora partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – oftare får en negativ bevakning än de mindre partierna. Tittar man på hur aktörsbehandlingsindexet är konstruerat är det dock inte särskilt konstigt: de stora partierna ägnar sig oftare åt att kritisera varandra än andra partier, och det avspeglar sig i mediebilden.

När det gäller de enskilda partierna konstaterar Asp (2011, sid. 48) att ”Oavsett vilket nyhetsmedium man tar del av möter man partierna i ungefär samma utsträckning – och som ganska väl motsvaras av deras opinionsstöd”. Ur det perspektivet, när det gäller synligheten, gynnas med andra ord de stora partierna på bekostnad av de mindre partierna. Även detta återspeglar dock nyhetsvärderingarna snarare än någon form av politiska värderingar: de stora partierna bedöms helt enkelt ha ett större nyhetsvärde.

När det gäller Sverigedemokraterna visar Asps studier en splittrad bild för valrörelsen 2010. Å ena sidan var det bara Socialdemokraterna och Moderaterna som fick mer uppmärksamhet än Sverigedemokraterna. Trots att sd i det valet fick mindre än 6 procent av rösterna var de det tredje mest synliga partiet. Samtidigt fick de mer negativ bevakning än andra partier. Precis som när det gäller det faktum att Moderaterna och Socialdemokraterna ofta får en mer negativ bevakning än övriga partier avspeglar det dock det faktum att de oftare får kritik av andra partier. Att ett parti får en negativ mediebild behöver med andra ord inte betyda att det är medierna eller journalisterna som är kritiska, även om det mycket väl kan förekomma inte minst i så kallade nyhetsanalyser (se Strömbäck, 2013).

Här har jag framförallt fokuserat på Kent Asps studier, eftersom de sträcker sig över en längre tidsperiod än alla andra svenska studier. I stort får hans resultat emellertid stöd också i mina egna studier av de senaste valrörelserna, även om vi använder lite olika mått. För att illustrera detta har jag bland annat undersökt i vilken utsträckning vinklingen av de olika partierna är positiv, neutral eller negativ, och figuren nedan visar det så kallade balansmåttet för valrörelserna 2006 och 2010. Med balansmått avses andelen positiva minus andelen negativt vinklade artiklar och inslag. Dessa studier visar att runt 90 procent av alla nyheter är neutralt vinklade, men att de negativt vinklade nyheterna är vanligare än de positivt vinklade nyheterna (se Strömbäck, 2013).

Att partierna – i den mån nyheterna är vinklade – oftare får en negativ än en positiv bevakning illustrerar vad som inom forskningen kallas negative bias, det vill säga att medierna utifrån sina nyhetsvärderingar föredrar negativa framför positiva nyheter (se bland annat Lengauer, Esser & Berganza, 2012). Detta drabbar givetvis partierna, men återigen är det svårt att se någon systematik vad gäller hur partierna drabbas. Bästa illustrationen av det är kanske Folkpartiet, som 2006 fick en mycket negativ bevakning. Förklaringen är den så kallade dataintrångsskandalen, som föga förvånande ansågs ha ett stort nyhetsvärde.

För att sammanfatta: Forskningsmässigt finns det väldigt lite stöd för tanken att svensk journalistik systematiskt skulle vara vare sig vänster- eller högervriden. Nog finns det många problem i den svenska politiska journalistiken, men det finns väldigt lite som talar för att en politiskt styrd bevakning hör till dessa. Problemet handlar inte om partipolitisk vridning: problemen handlar snarare om en medialisering där medielogiken och berättartekniker som bland annat tillspetsning, förenkling, polarisering, intensifiering, personifiering och stereotypisering blir allt för styrande för vad medierna rapporterar om och hur rapporteringen utformas (se bland annat Asp, 1986; Strömbäck, 2014). Eller för att citera SNS Demokratiråd 2006:

Åtminstone gäller detta bevakningen av de politiska partierna. Det utesluter inte att bevakningen av olika sakfrågor kan ha en slagsida där något politiskt perspektiv gynnas medan något annat politiskt perspektiv missgynnas. Även när det gäller bevakningen av olika sakfrågor talar det mesta dock för att förklaringen till varför bevakningen ser ut som den gör handlar mindre om politiska värderingar hos ägare, redaktörer och journalister och mer om nyhetsvärderingar och medialisering.

Källor:

– Asp, Kent (1986). Mäktiga massmedier. Studier i politisk opinionsbildning. Stockholm: Akademilitteratur.

– Asp, Kent (2011). Mediernas prestationer och betydelse. Valet 2010. Göteborg: JMG.

– Asp, Kent & Bjerling, Johannes (2014). Mediekratin. Mediernas makt i svenska val. Stockholm: Ekerlids.

– Lengauer, Günther, Esser, Frank & Berganza, Rosa (2012). Negativity in Political News: A Review of Concepts, Operationalizations and Key Findings. Journalism 13(2), 179–202.

– Petersson, Olof, Djerf-Pierre, Monika, Holmberg, Sören, Strömbäck, Jesper & Weibull, Lennart (2006). Mediernas valmakt. Demokratirådets rapport 2006. Stockholm: SNS.

– Strömbäck, Jesper (2013). Den medialiserade valrörelsejournalistiken. I Jesper Strömbäck & Lars Nord (red), Kampen om opinionen. Politisk kommunikation under svenska valrörelser. Stockholm: SNS.

– Strömbäck, Jesper (2014). Makt, medier och samhälle. En introduktion till politisk kommunikation. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.