Våldsdådet i Arizona och det politiska språket

Våldsdådet i Tucson, Arizona, där en man öppnade eld och dödade sex personer och skadade sjutton andra, inklusive den demokratiske kongressledamoten Gabrielle Giffords, är verkligen fruktansvärt. Man kan bara hoppas att de som är skadade ska klara sig och inte få några bestående skador. Än så länge är det oklart om det låg politiska motiv bakom attacken, men i och med att den skedde i samband med ett politiskt möte är det mycket som tyder på det.

Detta har skapat en omfattande diskussion i USA om den allt hätskare och ociviliserade tonen i den politiska debatten och huruvida de hätska attackerna från Republikanerna och Tea Party-rörelsen mot Demokraterna kan ha inspirerat våldsmannen. Bland annat New York Times har idag publicerat en läsvärd artikel om detta med rubriken Bloodshed Puts New Focus on Vitriol in Politics. I en annan artikel i New York Times skriver Matt Bai en intressant artikel med rubriken A Turning Point in the Discourse, but in Which Direction? där han tar upp en rad exempel på hur det politiska språket har blivit allt våldsammare, framförallt från Republikanernas och Tea Party-rörelsens sida:

It wasn’t clear Saturday whether the alleged shooter in Tucson was motivated by any real political philosophy or by voices in his head, or perhaps by both. But it’s hard not to think he was at least partly influenced by a debate that often seems to conflate philosophical disagreement with some kind of political Armageddon.

The problem here doesn’t lie with the activists like most of those who populate the Tea Parties, ordinary citizens who are doing what citizens are supposed to do — engaging in a conversation about the direction of the country. Rather, the problem would seem to rest with the political leaders who pander to the margins of the margins, employing whatever words seem likely to win them contributions or TV time, with little regard for the consequences.

Consider the comments of Sharron Angle, the Tea Party favorite who unsuccessfully ran against Harry Reid for the Senate in Nevada last year. She talked about “domestic enemies” in the Congress and said, “I hope we’re not getting to Second Amendment remedies.” Then there’s Rick Barber, a Republican who lost his primary in a Congressional race in Alabama, but not before airing an ad in which someone dressed as George Washington listened to an attack on the Obama agenda and gravely proclaimed, “Gather your armies.”

In fact, much of the message among Republicans last year, as they sought to exploit the Tea Party phenomenon, centered — like the Tea Party moniker itself — on this imagery of armed revolution. Popular spokespeople like Ms. Palin routinely drop words like “tyranny” and “socialism” when describing the president and his allies, as if blind to the idea that Americans legitimately faced with either enemy would almost certainly take up arms.

It’s not that such leaders are necessarily trying to incite violence or hysteria; in fact, they’re not. It’s more that they are so caught up in a culture of hyperbole, so amused with their own verbal flourishes and the ensuing applause, that — like the bloggers and TV hosts to which they cater — they seem to lose their hold on the power of words.

On Saturday, for instance, Michael Steele, the Republican Party chairman, was among the first to issue a statement saying he was “shocked and horrified” by the Arizona shooting, and no doubt he was. But it was Mr. Steele who, last March, said he hoped to send Speaker Nancy Pelosi to the “firing line.”

Mr. Steele didn’t mean this the way it sounded, of course; he was talking about “firing” in the pink slip sense of the word. But his carelessly constructed, made-for-television rhetoric reinforced the dominant imagery of the moment — a portrayal of 21st-century Washington as being like 18th-century Lexington and Concord, an occupied country on the verge of armed rebellion.

Detta väcker frågan om det politiska språkets betydelse, makt och ansvar; om vilket ansvar medierna har för att bidra till och uppmuntra en allt mer konfliktorienterad och polariserad politisk debatt; och, inte minst, om våldsdådet i Tucson blir en väckarklocka som får politiska debattörer att besinna sig, eller om det blir det första i en rad liknande dåd.

Just nu finns det inget givet svar på någon av dessa frågor, men jag hoppas innerligt att våldsdådet ska fungera som en väckarklocka som får människor att tänka sig för och bli försiktigare med att gå till brutala verbala attacker mot meningsmotståndare. Ord är inte bara ord. Ord är verbala handlingar, verbala handlingar som kan inspirera till andra handlingar. Ord är makt, och som all makt måste ordets makt hanteras varsamt och på ett ansvarsfullt sätt. Man kan aldrig veta säkert vilka som hör och hur de tolkar orden, och vilka sorts handlingar de kan inspirera till.

Om jesperstromback

Professor i journalistik och politisk kommunikation
Det här inlägget postades i Amerikansk politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s